- Skriver du någonting? Frågar hon, från sin sida av rummet.
Jag sitter i en röd fotölj, ihopsjunken men hård som sten, avdomnad. Skakar på huvudet.
- Ingen musik heller?
- Nej, viskar jag och vill gråta.
Hon lägger huvudet på sned, suckar. Ser på mig med medlidande. Hon bryr sig för mycket. De gör dem alltid.
- Förstår du vad jag menar? Säger jag plötsligt. Jag finns inte. Jag är inte här, säger jag och stirrar på de fula lamporna i taket. Jag finns inte.
Hon är tyst nu, på det där sättet som hon alltid är när hon inte riktigt förstår mig.
- Alla andra finns, viskar jag och lutar pannan mot den svala väggen, river med naglarna mot armstödet. Sedan känner jag tårarna komma.
Jag hatar att inte finnas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar