Det är väldigt kallt i den här lägenheten. Jag vet det, för att röken från mitt té har nog aldrig varit så kompakt. Jag känner inte så mycket. I hjärtat är det kallt hela tiden, överallt. Det känns som att allting stannat upp. Allt jag vill och önskar mig. Jag lyssnar på Melissa Horn, för det borde man göra när hjärtat går sönder. Och när jag ska sova pratar jag med N, som är underbar.
I lördags när jag kom hem och ville ta ett bad halv 4 på morgonen så råkade jag välta ned en massa ljuslyktor i badrummet. Det var vitt och ljusrosa glassplitter överallt. Stora skärvor på golvet och i vattnet. Krasch, lät det. Och jag låg bara passivt kvar och ville gråta för att det kändes så skönt. Tittade runt omkring mig, på bitarna, kändes hur de minsta trängde in i huden och tänkte att ja, sådär låter det, sådär ser det ut när något går sönder. Glas i badkaret och glas på golvet. Jag gick upp och lade mig i sängen. Dagen efter konstaterade jag att det var glas där med. Låg och plockade bort tunna sköra skivor glas från min hud. Kände, att ja, de kan man ta bort, men inte det andra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar