Jag är bra på att skrivna om brustna hjärtan. Om bitar som saknas eller sitter fel. Så därför tänkte jag inte göra det. Det kommer förr eller senare ändå. Har redan en halv bok klar med texter om kärlek som borde vara enkel, men lyckas vara svår. Om dörrar som stängs och människor som går. Om att vakna på fel plats och somna i nästan rätt persons armar. Hela den här staden är fylld av sådana texter. Tusen svarta fåglar på en lilaorange solnedgångshimmel i Gamla stan. Barfota morgonpromenader i pilotglasögon som ska dölja tårarna. Taxituren, med han chauffören som pratar så trevligt, och allt men ser är ett Stockholm i ett alldeles obarmhärtigt dagsljus, eller fyllt av suddiga nattljus. Och man vill lyssna på vad hans dotter heter och pluggar, men allt man hör är den där sorgliga låten, som påminner om helt fel saker. Jag kan det där med olycklig, omöjligt, otrolig kärlek.
Jag ska försöka ta mina promenader, och bita ihop inför alla nyförälskade småbarnsföräldrar. Sitta på mitt favoritcafé med en sliten bok som doftar damm och dricka mitt té. Försöka hitta något jävla sätt att stå ut med, och kanske tycka om mitt eget sällskap. Jag tänker måla mina naglar i någon uppmuntrande färg. Ta mig tillbaks till gymmet. Börja stretcha och meditera regelbundet hemma. Jag ska tejpa, spackla, slipa och måla hela min förbannade hall, helt själv. Reslutatet kanske inte blir det bästa, men det är bara jag. Ingen annan kommer hjälpa mig med någonting. Jag ska gå på min terapi och säga allt det där obekväma som skaver och kväver mig, som håller mig vaken och rädd. Jag tänker gråta hur jävla mycket jag vill. Jag ska gå på museum, just nu vill jag se fotografier på MM och Fotografiska, med eller utan sällskap. Jag vill träffa min prinsessa till guddotter, och inte vara ledsen över att jag är tusen år ifrån att få en egen. Jag ska börja fika i timmar igen, saknar att vara skitsnygg bara för en sådan liten sak. Köpa vita snittblommor, även om ingen annan ser dem än jag själv. Jag tänker äta hundratals middagar med mina vänner, köra utgång på helgerna, inte för att dämpa ångesten momentärt, utan för att jag verkligen borde försöka leva, med mig, för mig. Jag tänker våga vara en del av världen, hur förbannat jävla rädd jag är för att komma hem och sova i en säng som bara är hälften så stor för att den ena sidan fortfarande är hans. Hur stor saknaden än blir, hur ensamt det än är att bara vara en person, i en folkmassa, ska jag åka hem ensam, och vara stolt över mig själv för det, klappa mig på axeln och känna mig stark.
Eller jag tänker i alla fall försöka. Tills dess lyssnar jag på hoppfull musik, tar långa bad och äter alldeles för mycket tabletter. Men idag kan jag i alla fall påminna mig själv om de delar av mitt liv som jag har tillgång till, även om det saknas minst lika många. Imorgon kanske allt bara är saknad, men då är det så. Jag vet inte hur jag ska älska mig själv. Men jag borde verkligen försöka. För det är mig jag alltid kommer behöva leva med. Även om den kärleken, är svårare att skriva om. Svårare att känna. Men vet ni? Det är också den enda kärleken man faktiskt inte kan leva utan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar