Jag tänker mycket på kärlek nu för tiden. På min första som resulterade i ett dåligt gjort brustet hjärta, tatuerat på handleden. På när jag var någons första, kyssar i regnet, frukost på sängen, allt och lite till men ingenting var bra nog. På pojken innan det, och den lilla, lilla flickan som trodde hon behövde bli vuxen alldeles för fort, och som lämnade sin fysiska barndom i en vattensäng ute i Hässelby strand. På J som är helt fel för mig men som jag älskar likt jävla förbannat och som känns som hemma. På N, manlig perfektion och vad som vore en logisk, vacker, kärleksfull framtid. Sanningen är att det finns en hel värld av män därute, ett helt liv kvar att leva. Kärlek att känna, chanser att bli älskad, stunder att bli sedd. Om det finns något som alla tårar, alla långa vakna nätter, sorgsna kärlekslåtar och ensamma söndagar har lärt mig, så är det att de finns fler därute.
Jag önskar att jag träffat N om 3 år när jag är redo för att vara sådär fantastisk som jag vill vara för honom, med honom, åt honom. Jag önskar att jag träffat J när jag var 16 och man orkade älska, bråka, och vara sådär intensivt galen i någon. Allt har hänt vid väldigt fel tillfälle, vilket tyvärr får mig att känna att det nog inte kommer bli någon utav dem som faktiskt blir min. Vilket jag också önskar att någon kunde vara. Jag önskar att jag kunde vara det för någon. Helhjärtat. Men han finns där ute. Jag börjar faktiskt tro på det.
Tills dess så tänker jag följa min förälskelse i N tills den tappar bort sig själv i världen, och älska J tills det inte finns någon kärlek kvar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar