Helvete vad jag saknar J. Helvete, helvete, helvete.
I söndags så insåg jag att jag är kär i honom. Tafatta, omogna, J, som jag tidigare tyckt varit ful, står utanför min dörr och plötsligt är han världens finaste, sexigaste, vackraste James Dean, i sina jeans och sin svarta tischa, med en svart jacka över. Och jag bara vet att helvete vad jag är kär i honom och aldrig vill vara någon annanstans än så jävla nära honom, och jag älskar varje centimeter av hans hud, och hans korta skratt som alltid kommer lika plötsligt, hur hans kinder veckar sig när han ler, hans nacke, ådrorna på hans underarmar och såklart min älskade grop i bröstkorgen som jag aldrig vill att någon annan ska hitta. Jag ligger i hans famn och kan inte andas när jag tänker på att jag inte kommer att få ligga kvar där resten av mitt liv.
Det är så hemskt. Och det gör så ont. Men vi tycks helt enkelt inte få det att fungera. Hur fan vi än försöker, hur gärna vi än vill, hur mycket vi än känner, så verkar det bara inte gå för mig och J. Och vi kommer smärtsamt nog fram till att det (fan, vi vågar knappt säga det) kanske inte är meningen. Och jag gråter och säger att jag inte vill att det ska vara så, jag vill ju vara med dig, måste jag vara någon annans nu, jag vill inte att du ska älska någon som inte är jag, du är det bästa jag har. Och han håller mig nära, nära (gud, vad jag älskar doften av honom, vad ska jag göra när den försvinner från min säng, från min hud, från mitt minne) och säger att jag är det finaste som finns. Vi vet inte varför, men vi klarar inte av att bara vara lyckliga. Vi letar fel, blir osäkra och bråkar om småsaker, är stolta och sårade och rädda. Och det går inte längre. Vi är så trötta på att göra varandra illa. Jag säger att han inte kan älska mig så som jag behöver bli älskad, inte låta mig älska honom så som jag måste få älska. Han säger att han inte klarar av att se mig gråta mer över oss, och över att han inte kan vara det som jag behöver, hur gärna han än vill vara den personen.
Och när jag säger att jag är så, så kär i honom, så gråter han, stilla, tysta, sammanbitna tårar. Och jag förklarar att jag har sagt "jag älskar dig" till andra, men att jag aldrig någonsin har kunnat, eller velat, be någon älska med mig. Aldrig kunnat älska med någon annan. Inte ens vetat eller förstått vad det innebär att vara nära någon på det sättet. Och jag säger att vad som än händer så ska han veta, så måste han veta, att jag valde honom. Att jag ville ha oss, honom och mig, och att det krossar mitt hjärta att det inte går.
Det är så jävla orättvist. Min vackra, älskade J. Gråter varje gång jag tänker på hur lycklig jag var den där lilla stunden som jag trodde att det äntligen var vår tur att bara vara älskade. Jag vet inte hur jag ska sluta sakna J. Hur varje millimeter av allt jag är inte ska längta efter att få vara med min bästa vän, hur min kropp ska sluta vilja vara där han är, och visa honom att jag tillhör honom. Jag är så kär.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar