att inte veta vad kärlek är.

- Jag förstår inte varför du inte bara kan låta oss vara lyckliga tillsammans.
- Tänk om jag aldrig varit lycklig?
- Man kan vara i närheten av lycka också. Som jag.
- Tänk om jag aldrig varit ens i närheten av att vara lycklig med en annan person?
- Så vad du säger är att du aldrig varit lycklig med mig alls? Frågar jag och gråter nästan.
- Du förstår inte vad jag menar. Tänk om jag aldrig känt så för någon förut? Jag känner så mycket nya saker för dig, som jag aldrig har upplevt, och jag är livrädd.
- Jag är också här. Jag är också rädd.
- Jag vet. Men jag vet inte vad jag ska göra med allt det där nya som skrämmer mig.
- Så då drar du? Då lämnar du oss? Och så får jag vara kvar livrädd fast ensam istället.
- Jag vet ju inte vad jag ska göra.
- Du förstår verkligen inte. Du inser verkligen inte vad vi har, och vilka vi är.
- Jag vet precis vad vi har, jag vet bara inte vad jag ska göra.
- Nej, för om du visste skulle du inte i alla fall inte göra såhär. Jag har varit i närheten av lycka förut, och jag vet hur jävla svårt det är att hitta det vi har. Hur speciellt och sällsynt det är.
- Jag vet visst, och det skrämmer mig också, att jag är kvar, och att jag alltid kommer tillbaks till dig. Men jag vet inte om jag klarar av att det går åt helvete sen, och tills jag vet om jag gör det så kan jag inte vara med dig.
- Borde jag gå vidare?
- Du vet att jag inte vill det. Du vet att jag vill kunna vara med dig och inte känna allt det här jobbiga. Men ja, om det är bättre för dig, så kanske du borde det.
- Hur jag än gör så förlorar jag dig. Hur kan det vara bättre för mig?
- Jag är här. Du vet vad jag känner för dig. Jag är fortfarande här.
- Varför känns det inte så då?