Jag skriver ofta saker på händerna. Och armarna. Ofta ser jag ut som ett nedklottrat litet barn. Citat, strofer ur dikter, låttitlar, namn, allt hamnar på mina händer under en långsam arbetsdag. Idag var det ett J, inuti ett litet hjärta, mitt i min högra handflata.
- Oj, vad nyfiken jag blir, sade en medelålders kvinna och fnittrade nästan, med en menande blick mot handen.
- Ja, kärlek är fint, säger jag, lite ställd och i brist på annat att säga.
- Ja, verkligen. Speciellt nu när det är vår, svarar hon och ler så snällt åt mig.
Och jag tänker på hur mycket jag längtar efter J, och på hur mycket jag tycker om N, och på att den här våren inte alls kommer bli vad jag trodde, hoppades, eller ville.
- Ja, precis.
- Lycka till då! Ropar hon innan hon går. Med, det där, tillägger hon, och nickar menande åt min hand.
- Tack, viskar jag, och sväljer känslan av vemod som sitter i varje andetag som är J nu för tiden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar