Åh vad jag har saknat er! Och ändå smiter jag mest in här för att skjuta upp den här bokanalysen ännu lite till. Inlämning om 48 timmar och jag har knappt börjat. För att inte tala om dom där 150 sidorna om medeltidalitteratur. Och jag som faktiskt brukar ligga rätt bra till med sånt här! Idag blir det hur som helst inget mormor, utan jag och mitt älskade skrivbord, hela dagen lång. Kanske med någon liten ica-paus, och så måste jag förbi banken en sväng. Lyssnar på Friday när jag pluggar, tror jag blir lite peppad av att lyssna på någon som faktiskt tar itu med sitt liv och jobbar hårt för sin musik.
Minnie fick ett stort fång färgglada liljor och rosor, för hon är liksom typen som har retro-saker och en stor röd soffa hemma. Inte sådär stilla och svalt vit som jag alltså. Och så fick hon en cdskiva (jag vet, riktigt old school) med Miles Davis och en rolig bok med en massa fantastiska personlighetstester som gjorde att vi ramlade ihop i små skratthögar i den där röda soffan (fast kanske var det allt bubbel). Hon fick den mest för att den passar hennes humor, men också för att den var en svartvit bild på en 50-tals hemmafru på framsidan och det kändes också väldigt Minnie. Men den riktiga presenten är att vi ska gå på teater, hon jag och Chloé, och se en föreställning om Sammy Davis Jr. Middagen var sådär löjligt god som den alltid blir när Minnie lagar mat, jag tog mer tre gånger. Och Kimmie hade gjort en hallonpannacotta paj som gick åt i rasande fart, och som jag redan nu längtar efter. Så jag rullade hem istället för ut, och somnade (ja, ingenting mer) med Tintin vid ett.
Den här veckan har bjudit på terapi, låtskrivarsession, fika med Angelica (som har stort födelsedagskalas imorgon) och allmänt hemmamys. Sedan har jag, måste jag motvilligt erkänna, kanske låtit Tintin, som sovit här igen, spendera lite för mycket tid med handen i mitt hår och sina läppar mot min nacke, men jag intalar mig att det är väldigt vänskapligt och oskyldigt allting och ni vet ju hur mycket jag tycker om sånt där. Det är så svårt bara när någon bryr sig om dig, och frågar hur du mår hela tiden, och säger att han tycker om dig exakt precis som du är och att du är viktig och att han inte någonsin vill att du ska vara något annat än den där konstigt, intelligenta, fascinerande flickan, som läser för mycket böcker, och tittar på 50-tals filmer, och dricker minst fem koppar te om dagen. Som ibland är ledsnast i hela, hela världen, och som skrattar jättehögt, eller är rädd för att hon inte finns. Då är det svårt att låta bli.
Men vet ni. Jag saknar N mer och mer för varje dag som går. Man tycker ju att det borde vara tvärtom. Att tiden ska läka alla sår, och sånt där som alla säger. Men istället finns det en stund varje dag då saknaden tar över allt. Jag gör så mycket hela tiden, och dagarna går fort, fort, och jag kommer längre, och längre bort från honom och oss. Men det gör bara tomrummet större istället, och avståndet gör mig mer rädd än lättad. Jag kommer på mig själv med att krampaktigt hålla kvar i minnena, och att plötsligt brista ut i tårar, när jag tänker på mitt huvud mot hans axel en söndag i september, hans hand i min en sommarkväll i juni, eller hans kropp över min en morgon i oktober. Jag saknar hans röst och hans doft, och sättet han fick mig att känna. Herregud vad jag saknar hur han fick mig att känna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar