bitvis.

Nu är jag här igen. Tittat på Artificial Intelligence och gråtit, gråtit. Så skönt. Behöver verkligen gråta. Kanske vill jag har barn, längtar efter det så hjärtat värker, för att då kommer jag att få älska någon med allt jag har och är. Och någon kommer att behöva mig och älska mig tillbaka. Jag kommer få göra någon trygg och glad. Hur mycket jag än längtar efter att bli älskad, så tror jag att jag är i mer behov av att faktiskt få älska. Tänk. Att få älska någon varje dag som faktiskt vill bli älskad.

Men jag ser fram emot helgen, det gör jag. Det finns massor av händelser, platser och människor att försvinna in i.

Jag undrar vad han gör just nu. Och hur han mår. Vem han är när han inte är min. Och samtidigt är jag livrädd inför tanken, och vågar inte alls veta sånt som kanske gör ännu mer ont.


/

T: Du vet det där du skrev om mig och din nacke? När du undrade hur många gånger jag har rört, smekt, vilat handen mot, eller kysst den? Det var fint. Men. Jag vet inte hur jag ska tolka det.
K: Nej. Vad är det du menar nu? Snälla mena ingenting.
T: Jag menar ingenting alls. Jag undrar bara om du skrev så för att du tycker om det eller för att du inte gör det.
K: Om du inte menar någonting så tycker jag om det, annars gör jag inte det.

/

Och ja. Jag vet, okej? Jag vet att jag inte borde låta honom, och att det kommer bli trassligt om jag låter det gå för långt. Men jag ska, jag lovar. Jag ska reda ut det. Han gör mig bara så lugn. Det har han alltid gjort. På jobbet slappnar jag av om jag vet att han är där, även om jag inte ser honom på hela dagen, på en gata mitt i natten när hela min värld går sönder och jag går itu, så stillar han allt med sitt stabila sätt, och hemma i soffan kan han få all min tärande oro, till något rofyllt och sömnigt. Med ett sms kan han göra mig trygg, för att det finns någon därute som tänker på mig, som bryr sig om mig. Och just därför borde jag egentligen inte låta honom. Men jag gör det såklart ändå.

Och sen kommer jag hit. Till er. Och saknar N tills jag knappt kan andas. För var ska jag annars göra det? Under mina mysiga fikastunder, eller högljudda middagar? På stammisbaren eller ett dansgolv klockan halv tre på natten? Nej, bara här får jag sakna honom, bara med er. Jag kan inte låta honom få mer plats i mitt liv, när han valt att lämna det. Om jag gör det, om jag gråter över honom och inte över vackra sånger, fina sms, sorgliga filmer och annat som känns, då kommer jag gå under helt. Och då kanske jag inte hittar tillbaka till livet, för det är så jävla mycket enklare att bara ge upp.

Men jag vet. Jag vet att jag inte borde låta honom. Men ibland (väldigt ofta) så känner jag mig bara så fruktansvärt ensam. Så oerhört, genomträngande, hjärtskärande ensam.