Ibland tänker jag att nästa gång, nästa gång så ska jag inte berätta om det förflutna, eller drömma om framtiden. Nästa gång ska jag vara starkare, och vackrare, och smartare. Jag ska bara vara allt det som är enkelt att älska, och gömma allt det andra. Trippa på tå och hålla andan, för att inte väcka dröm med verklighet. Så tänker jag ibland när jag bara längtar efter att vara älskad, älskad, älskad.
Men vet ni? Nästa gång så vill jag att någon ska våga älska det som är trasigt, försöka hålla ihop mig fast jag är så många kantstötta bitar, fast jag är så otröstligt ledsen ibland och tror att världen är en ond plats. Nästa gång vill jag att någon ska kämpa för allt det där komplicerade som är jag, tro på allt jag kanske kan bli. Jag vill inte skratta för att göra någon annan lycklig, eller blinka bort tårarna för att han inte ska se att jag är ledsen. Jag vill att någon ska vilja ta hand om mig. Jag vill kunna vara liten, och svag om jag måste. Vara bättre (starkare, vackrare och smartare) för honom, för att jag vill, inte för att jag måste. Jag vill vara tillräckligt, nog, och ännu mer, bara genom att vara mig själv.
Nästa gång ska jag älska någon som älskar mig. Någon som är orädd, helhjärtad och modig. Som vet att riktig styrka, sann frihet, livet självt, bara kan vidröras när du låter någon nå fram och beröra dig. Som kan och vill älska, älska, älska.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar