Det regnar utanför. Dripp dropp låter det. Det är ett eftertänksamt regn. Kanske har molnen lika mycket i huvudet som jag denna afton. Jag har hunnit med en hel del idag, både shopping, lunch, gymmet, inlämningsuppgift och lång kvällsfika med Julina. Hon är min äldsta vän, och definitivt en av de mest unika människorna jag känner. Vänta lite, måste bara skicka iväg ett sms till henne och berätta det.
Så, klart. Var var vi nu... jo, hon är en sån där brutalt ärlig, varmhjärtad, högljudd, lite lätt hetsig (precis som jag) och underbart egen person, med en integritet och inre styrka som inspirerar och stärker mig. Jag tror nog att vissa kanske inte förstår sig på henne, men dom är det faktiskt bara synd om. Hon har dessutom världens, och nu överdriver jag inte, världens mest fantastiska skratt. Det är precis exakt som hon är. Högt, och öppet, och ärligt och innerligt och hjärtligt.
Vi har pratat om männen i mitt liv (jo, i ärlighetens namn så är de fortfarande två stycken, hur mycket jag än försöker intala mig själv att det inte är så) och jag känner mig väldigt orolig och förvirrad just nu. Helst av allt skulle jag landa med N och glömma J helt. Men N är inte här (just nu inte alls, men för det mesta inte tillräckligt heller) och jag saknar honom. Och J har gått vidare, men ändå inte, alla dessa sms låter mig inte riktigt glömma, och de text-samtalen blir oroväckande långa de kvällarna som N somnar fort och lämnar en väldigt ensam och fundersam Kameliaflicka. Jag vill inte lämna N. Vill inte. Och jag kan inte gå tillbaka till J. Det kommer inte fungera. Så nu ligger jag här, och lyssnar på långsamt regn som inte vet riktigt var det ska falla, och när det landar låter det besviket.
Jag börjar tro (inse, förstå, känna) att N verkligen inte är redo. Och att det inte spelar någon roll hur många perfekta dagar och nätter vi har, eller hur länge jag stannar kvar, han kommer ändå inte vara det. Och jag tror inte att det handlar om mig, jag tror att jag är det enda i vår relation han är säker på, som han vill ha, och längtar efter. Det är allt det andra. Som jag inte kan ändra på. Som inte är jag. Och även om han vore redo, om han visste, så vet jag inte vissa kvällar. Jag har vissa tankar angående J som jag inte vågar skriva ner än, för då blir de kanske mer på riktigt och det vet jag inte om jag vill. Om jag orkar och klarar av. Jag tror däremot att jag måste hitta en väg, och ett sätt att ta mig bort från N. Styrkan och motivationen att gå. Från världens vackraste, finaste, smartaste, tryggaste mest älskvärda man. Från den jag såg hela min framtid med. Från det närmaste jag någonsin varit lycka.
Kanske var jag inte heller redo.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar