Dag två utan att han ringer och säger godnatt. Konstigt att något så litet kan skapa ett så stort tomrum. Men det är lite mer än ett år sedan vi först träffades och han har säkert ringt och sagt godnatt 300 dagar av 400. Så jag ligger här och försöker att inte oroa mig, att inte tänka på vad han kanske tänker, eller snarare inte tänker, försöker att läsa, prata, skriva av mig den där saknaden som infinner sig så fort han inte är en del av varje dag. Det är också konstigt, att saknad kan uppstå efter bara någon dag, eller några timmar. Nu ligger jag i min säng och gör allt jag kan för att inte längta efter hans doft, efter hans andetag, hans händer och hans säng. Men det är inte värre nu på kvällen än det är på dagen, inte egentligen. För av någon anledning, på något sätt, så har det blivit så att jag vill ha hans närvaro, nästan hela tiden. I rummet bredvid, drickandes en kopp té, bredvid mig när jag sover, med världens vackraste lugn när han blundar, i badrummet med eltandborsten i högsta hugg, i köket, hackandes och plockandes. I livet, planerandes, fundersam, iakttagande, leendes, tidvis sammanbiten men mest obeskrivligt nära.
Jag tycker inte om dagar utan N. Jag gör inte det. Det är bara inte lika rätt. Känns inte lika rätt. Jag önskar verkligen att det fanns plats för mig i hans liv, att han verkligen, genuint, helhjärtat ville ha mig där. För på senaste tiden har jag börjat känna att jag verkligen vill ha den platsen. Att jag verkligen börjar känna mig hemma i hans armar, och hans lägenhet. Att mitt liv, och hans liv, borde vara samma sak. Och kanske är inte vardagslivet, och livspusslet, att vakna upp med samma man, tömma diskmaskinen och handla mellanmjölk, ta min ensamtid när han gör räkningarna, eller läsa en bok för att låta honom få sin, kanske är inte allt det där vanliga, så fruktansvärt jävla skitläskigt. Kanske är det helt fantastiskt underbart, med rätt person, och kanske kommer man inte ta varandra för givet trots allt, kanske kommer han fortsätta stanna upp när jag borstar mitt hår och säga att jag är det finaste som finns, och jag kanske kommer fortsätta titta på honom i backspegeln när han tankar och tänka att jag har världens vackraste kille. Jag börjar nästan tro det. Faktiskt.
Fan också.
Min helg har inneburit spelning på Södra teatern med flicksen för att titta på F m.fl, lunch och fika på Söder, mys, rödvin och tapas på Tabac, underklädesshopping med mami, och födelsedagsfirande av pappa med trerätters. Gav honom en ask med ett motiv av Klimt, samt en bok om Turner, som jag köpte när jag och N var på MM i torsdags. Och allt det där är så bra så (verkligen, det är det) men jag vill ha honom också. Varje dag. Önskar att han förstod det, eller kände likadant.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar