I måndags hämtade mr Darcy en sjuk Kameliaflicka. Vi åkte och handlade, åkte hem, lagade mat, lyssnade på musik och kysstes massor. Hade måndag med andra ord. Nu står jag här och lagar mat åt mannen som kommer hit och hämtar mig efter sin handboll. Idag har han dessutom varit i Oslo en sväng, så han förtjänar det. Ska hoppa in i duschen och se till att jag luktar jordgubb och vanilj och sånt som flickor ska lukta.
- Så vacker. Min vackra, vackraste, världens vackraste, säger han för säkert femte gången de senaste 15 minuterna.
Jag ler svagt och stirrar ned på mina händer, som han för tillfället inte håller i sina. Tänker på hur konstigt de är att han vill ha just de här händerna, och den här tjejen. Tittar ut genom fönstret för att jag känner hans blick på min hud.
- Du tror inte på mig, eller hur? När jag säger så? Är det för att jag säger det för ofta? Frågar han.
- Nej. Det är inte det... det är bara... jag har så svårt att tro att jag... att jag har så tur. Som har dig, svarar jag och ser snabbt och blygt på honom, nästan lite skamsen.
Och så tar han min hand igen. Kysser den mjukt, innerligt, beskyddande.
- Jag har tur. Jag, säger han bestämt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar