Fort, fort, fort snurrar allt. Hinner knappt andas. Har, efter den senaste tidens ångest och tveksamhet, omedvetet (?) backat från N. Jag saknar honom men jag orkar liksom inte känna saker för någon om jag inte får känna hur mycket eller lite jag vill. När varje dag går ut på att jag måste trippa på tå runt hans känslor så att han inte ska bli rädd och få panik, eller kärleksfullt spela med i hans drömtillvaro så att han inte känner sig oälskad. Och då saknar han mig såklart, när jag backar. Fan hörni flicks, män börjar kännas som rätt så enkla varelser ändå.
Jag springer runt och gör alldeles för mycket, och sover i princip ingenting. Inte för att jag gör en massa utan för att jag inte kan. Mina sömntabletter hjälper inte och jag har sovit 20 minuter de senaste tre nätterna. Vet inte vad jag går på just nu. I måndags kom J och en gemensam jobbarkompis över, lite spontant. Vi drack vin, whiskey och tequila till tre på morgonen och hade allsång. Trevligt då, mindre fantastiskt dagen efter när jag skulle jobba. Men det var lika bra, kunde ändå inte sova.
Idag har jag jobbat sedan 8, för att sedan hämta upp prinsessan C så fort jag slutat. Efter matlagning, ankmatning, lekparkshäng med rutschkane-åk och provsittning av alla gungor inom sikte, väldigt mycket skratt och kärlek, så har liten åkt hem med sin mamma och pappa. Världens sötaste gladaste spralligaste tjej. Nu ska jag, kanske, äntligen, få sova lite innan det är dags för en till heldag.
Dagens finaste? Att komma hem och se det där paraplyet med Kungliga Operans logga på, som någon kund glömt, och som jag suktat efter, stå lutat mot min ytterdörr. Älskar känslan av hans närvaro. En bukett rosor skulle inte kunna gjort mig mer glad. Bara att veta att för en kvart sedan så stod min älskling här, det gör mig lycklig. Han får gärna lämna spår i hela min lägenhet, för han finns i och över hela mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar