Jag mår egentligen inte så jävla bra som jag försöker göra. Eller är så samlad som jag försöker verka. Jag känner hur delar av min värld rasar och när jag försöker hålla den samman så är allting bara sand i mina händer. Jag kan inte ens se klart, än mindre känna. Så jag stänger av, och så slår allting till tusen gånger hårdare. Ingen är här. Ingen kommer hålla ihop mig. Kanske räddar ingen mig från mig själv den här gången, och så är allt över. Allt det där vackra som livet ändå kan vara, allt jag låtit mig älska, kanske tar det slut den här gången.
Min psykolog är på semester till den 22 aug. Vilket är helt okej. Jag har ändå stängt av mitt medvetna känsloliv helt. Jag säger till mina vänner att vi borde resa någonstans. Var som helst. Sanningen är att jag bara vill bort. Att jag tror jag kvävs eller gör illa mig själv om jag måste vara kvar här. Att allt det onda, har hittat mig igen, och inte visar några tecken på att vilja försvinna. Jag säger att jag är för trött för att gå ut. Sanningen är att jag bara vill gråta men inte har några tårar kvar. Att jag funderar på att bara tömma alla tablettkartor ikväll och inte vakna upp imorgon. Min familj är borta, jag ska inte till jobbet. Alltså, om man verkligen ville göra det, och lyckas, så är det nu. Men jag vill inte, även om jag känner hur något sliter i mig, hur ångesten, rädslan och sorgen kommer att få min hud att brista när som helst, eller förtära mig helt inifrån. Så jag sväljer en cocktailmix av bara precis mer tabletter än jag borde ta, och nu ligger jag här och väntar på dimman, på det tunga mörkret som släcker allt som bränner.
Jag är inte bättre än en jävla missbrukare, skillnaden är bara att mitt är utskrivet av en läkare. Och jag är inte beroende heller, det har jag aldrig låtit mig själv bli. Men i perioder bedövar jag mig själv helt med min medicin, för att jag på riktigt inte skulle kunna stanna kvar utan den. För att när min ångest, mina rädslor, min sorg, mina minnen, min oro växer sig så här stark, så tar den över allt annat jag är. Då blir rösterna så höga, och synerna så verkliga, att det inte finns något vackert kvar. De förvrider allt.
Det här inte bra skrivet men jag är rätt borta just nu. Jag har försökt svälja min dödslängtan med tabletterna, men det går lite sådär. Förhoppningsvis verkar sömntabletterna innan jag drunknar helt. Hur fan orkar ni hålla huvudet ovanför vattenytan, när det är så enkelt att bara sluta kämpa?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar