Hur kan man vara så fullkomligt lycklig och levande på grund av platser, händelser och människor, och ändå uppleva att något fattas? Hur kan man se sig omkring och känna att här är jag, och världen, och jag är stark och fri, och ganska mycket mer än bara helt okej, och ändå vilja ha något mer, trots allt det. Känna kärlek till att man är, till att man ser, och hör, och smakar på livet, känna att man faktiskt räcker till, bara genom att man finns och kan älska, och ändå längta efter att vara älskad?
Jag har haft en fantastisk midsommar, och en bra avslutning på helgen i form av grillat kött, majs och sparris, med färskpotatis och sallad, vin och lite flicks. Lovar att berätta allt om skärgården, båtåk, mat och dans, så fort jag har tillgång till en dator, lämnat in min till kexet nämligen. Den var lite seg efter virus, fulla diskutrymmen, icke-uppdaterade program, porrsurf och att den åkt i golvet riktigt jävla ordentligt ett flertal gånger som J och jag haft sex. Ah. Good times.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar