Sovit bort halva dagen, för att sedan dammsuga, våttorka och diska. Åkte in till söder och åt vegetariskt på Legúmes med Chloé, pratade pojkar (men egentligen är de män, riktiga köttätande, whiskey-drickande män) och promenarade till stan när solen gick ned över ett höstvarmt Stockholm. Sedan shoppade vi smink och massor med onödiga, alldeles för godisdoftande badprodukter innan vi kindpussades hej då. Jag lyssnade på Ane Brun på vägen hem, och nu ligger jag här i min nybäddade säng och känner mig alldeles för trött, och lite besviken för att jag inte hade ork att ta mig till gymmet. Saknar det, faktiskt. Att ta sig dit är dock lite svårare. Jag borde köpt blommor också, men just nu säljer alla blomsterstånd så tråkiga saker. Jag vill ju ha pioner, lövkojor, ranunklar, hortensior, kamelior eller något annat vitt och väldoftande blandat med bleka rosor. Återkommer senare, när mitt huvud kan formulera intressantare (eller något) meningar, och har någon ny fundering angående det här med människor, och livet och solnedgångar eller vad man nu borde skriva om.
För övrigt så har jag börjat fundera över det där med julkappar. Minnie lät väldigt förvirrad när jag frågade om hon ville julhandla med mig nästa vecka.
- Du tycker inte det är lite... hur ska jag säga... tidigt? Frågar hon försiktigt.
- Jag är ett kontrollfreak, du vet det. Jag kan inte hjälpa det. Det är skönt att slippa stressa. Det är faktiskt oktober i helgen och då är det mindre än 3 månader kvar.
- Ja, oj, 3 månader, du har rätt, det är ju... ingenting.
- Jag tänker i alla fall börja nu. Så slipper jag tänka på det. Så kan man ägna december åt att slå in fint, och laga mat, och baka christmas cookies och sjunga amerikanska julsånger. Lite så tänker jag.
- Ja. Lite så tänker du.
torsdag 29 september 2011
* ang the skägg, min pappa och så.
Ja. Ett skägg. Det är inte långt, men att hänvisa till det som någon slags mysigt rispande manlig skäggstubb skulle vara en missvisande underdrift. Ibland är det väldigt... tjockt? Andra gånger mer välansat och propert. Det är heller inget skägg av bibliska proportioner, det håller sig oftast någon halvcentimeter från ansiktet och inte mer. Det pratas en del om skägget. Folk gillar att nämna det, som att det är det mest definierbara i hans utseende. Jag tänker mer på att han är 1,93 och har lockigt hår och de där vackra, vackra händerna. Har faktiskt aldrig ens tänkt på att han har det (det är liksom begränsat, eller så känns det bara så) vilket är konstigt, för andra män som man träffat ute har jag avfärdat helt, ofta med just skägget som ursäkt. Mormor tycker det är konstigt att jag inte stör mig på det, vilket jag verkligen inte gör, mannen har erbjudit sig att raka av det, vilket han verkligen inte ska, men däremot så är jag lite orolig för vad pappa ska tycka.
Min renrakade, överanalyserande, fina pappa, som forskar, undervisar och är doktor i Nationalekonomi. Den lite asociala akademikern, som kan nästan allt. Som är avslappnad men proper, och som bryr sig om vad andra tycker. Ingen han känner har skägg. De klär sig precis som han, i dressade jeans, och ljusa skjortor med slipovers. Han kommer tycka att N ser ut som en ovårdad hippie. Och så kommer han oroa sig lite. N's längd kommer nog inte heller bidra till att min pappa slappnar av. Han kommer ligga vaken på rygg med armarna stadigt på magen, händerna ihop som om han ber, och tänka. "Han såg ut som en hippie... inte kan hon vara med någon som är så lång... och har skägg... min lilla gumma... med en hippie..." Och mamma kommer säga att han ska lugna sig, vilket han tillslut låtsas att han gör, tills nästa gång då han ligger och har samma fundersamma monolog med sig själv. "Nu kommer hon väl aldrig att plugga vidare... om hon nu ska vara med någon som är så... skäggig. Jag har inget skägg. Varför rakar han sig inte? Tror du hon blir sosse nu?"
Men jag vill ändå att han har kvar det. För han tycker om det och är bekväm i det, och han tycker han ser tuffare ut på planen (handboll, fotboll) och får mer pondus på jobbet (regionschef) och om sanningen ska fram så ser min nyblivna 30 åring mer ut som 25 utan det, så för min del är det bra som det är. Jag brukar även påpeka att när han får sin 40 årskris så kan han bara raka av sig det, och så är han plötsligt tio år yngre och vi är nästan jämngamla. Och han lyser upp och blir överlycklig, för nu har han ytterligare ett syfte med sitt älskade ansiktsbarr. Vackra jävla man.
Min renrakade, överanalyserande, fina pappa, som forskar, undervisar och är doktor i Nationalekonomi. Den lite asociala akademikern, som kan nästan allt. Som är avslappnad men proper, och som bryr sig om vad andra tycker. Ingen han känner har skägg. De klär sig precis som han, i dressade jeans, och ljusa skjortor med slipovers. Han kommer tycka att N ser ut som en ovårdad hippie. Och så kommer han oroa sig lite. N's längd kommer nog inte heller bidra till att min pappa slappnar av. Han kommer ligga vaken på rygg med armarna stadigt på magen, händerna ihop som om han ber, och tänka. "Han såg ut som en hippie... inte kan hon vara med någon som är så lång... och har skägg... min lilla gumma... med en hippie..." Och mamma kommer säga att han ska lugna sig, vilket han tillslut låtsas att han gör, tills nästa gång då han ligger och har samma fundersamma monolog med sig själv. "Nu kommer hon väl aldrig att plugga vidare... om hon nu ska vara med någon som är så... skäggig. Jag har inget skägg. Varför rakar han sig inte? Tror du hon blir sosse nu?"
Men jag vill ändå att han har kvar det. För han tycker om det och är bekväm i det, och han tycker han ser tuffare ut på planen (handboll, fotboll) och får mer pondus på jobbet (regionschef) och om sanningen ska fram så ser min nyblivna 30 åring mer ut som 25 utan det, så för min del är det bra som det är. Jag brukar även påpeka att när han får sin 40 årskris så kan han bara raka av sig det, och så är han plötsligt tio år yngre och vi är nästan jämngamla. Och han lyser upp och blir överlycklig, för nu har han ytterligare ett syfte med sitt älskade ansiktsbarr. Vackra jävla man.
att röra vid lyckan men inte hålla kvar den.
Imorgon är jag ledig, därav den sena timmen. Ledig. Ingen terapi, eller något alls inplanerat. Det betyder att jag kan städa (hoppas på att få ett maniskt städbehov snart, det behövs, inte städat ordentligt sedan i juni, det är fruktansvärt, och väldigt inte jag alls) gå upp och laga middag åt familjen, ta mig till gymmet igen efter mitt senaste virus, gå en promenad om solen skiner, eller, om jag vill: ta en spontanlunch med en vän och shoppa lite. Älskar mina torsdagar, och friheten i att vara ledig på riktigt. Helgerna är alltid fyllda av planer och stress, och terapi-dagar räknas inte som ledighet. Så idag ligger jag vaken alldeles för länge. och äter glass fast det är för kallt. Jag lyssnar på Maria Menas nya album och tänker på N. Vackra, vackra N.
Ibland säger jag saker till honom bara för att... ja, inte göra honom ledsen, men inte långt ifrån. Jag pratar ofta om hur det kommer vara efter oss, när allt är över. Hur jag kommer se på oss, och vad jag kommer tänka. Och han blir lite nedstämd och mumlar saker lite sorgset, för att han inte riktigt vill tänka så på oss. Att det kommer en sådan dag. Jag förstör, jag vet det. Jag vill bita mig i tungan när jag slänger ur mig sånt. Och ändå. Jag försöker vara realistisk. Försöker förbereda, och påminna, och ge honom sin jävla distans och skydda mig själv. För den dagen kommer alltid, och det här, N, kommer inte heller att bli mitt lyckliga slut, jag vet det.
Jag vet det, för att nu när jag äntligen vågar försöka mig på det här med att vara lycklig, när jag har hittat någon jag vill somna med, som ser mig och som jag kan vara fnittrig och kärleksfull mot, så vågar inte han. Jag har hittat världens vackraste, knepigaste man, och jag vill bara få vara kär i honom. Han är lång nog för att jag ska kunna ha tolvcentimetersklackar och ändå vara kortare än honom, han gillar promenader, och han går med mig på utställningar. Han röker inte, han dricker té, han läser filosofi och facklitteratur. Han älskar träd och byggnader, han är familjeorienterad, han tycker jag är finast utan smink och han tränar. Han pratar med mig om allt, allt, allt och han har mörkt lockigt hår (!) som får honom att se ut som en poet, mr Darcy eller en väldigt söt hippie, beroende på hur långt det är. Han pussar mig på pannan, och mumlar kärlek i sömnen, och har världens starkaste, tryggaste händer, och världens mest sympatiska, ärliga ögon, och läppar som är så perfekta att hans skägg* inte stör mig alls fast det borde göra det. Och jag respekterar honom. Precis sådär som jag visste att jag äntligen skulle göra när jag hittade någon som räknades. Jag ger honom tid, och kärlek, och vackra ord, och tusen kyssar, och ännu mer skratt, jag förstår när hans dag är lite för lång och jag ifrågasätter när han inte vet vad han vill. Och mest av allt så ligger jag tättintill fast det är så jävla läskigt, och kysser hans hand lite då och då, för att visa att; jag är här.
Och jag vill ju. Men. Ja.
onsdag 28 september 2011
låt alla vägar leda dit.
Jag känner det mer nu om hösten än någonsin annars. Eller kanske har jag läst för mycket lantliga mammabloggar på senaste tiden. Jag plöjer inredningstidningar på lunchen, äter nästan ingenting, men dricker minst 3 koppar té. Jag promenerar förbi hus och tänker på vad jag tycker är fint, och inte. Men mest har jag svårt för att vara hemma (fast för kall och hösttrött för att ta mig ut i världen.) Jag som för bara ett år sedan hade svårt för närhet, vill ligga i timmar med honom nära mig, som förut kunde åka hem från folk för att få sova ensam, har svårt att slappna av själv. Vill ju vakna med honom, hos honom. Jag äter nästan bara mackor och frukt, för det känns så tråkigt att laga mat utan honom. Och varför städa när han ändå inte är här? Ja, ni förstår.
Jag har alltid drömt. Om det där huset. Om barn. Men nu. Jag längtar så det gör ont, och det känns som att allting fram till den punkten i mitt liv, är som att stå och stampa. Först tänkte jag att jag kanske bara vill flytta, och sedan på att jag kanske borde byta jobb. Det sistnämnda strävar man ju alltid efter, men det första... Jag vill inte flytta till en ny lägenhet. Jag vill flytta till ett hus. Med honom. Och nej, vi har inte råd med drömmen. Det kommer behöva vara mindre, mycket mindre. Och kanske inte så långt på landet som jag skulle vilja, då bara han har körkort. Men ett litet vitt hus. Som jag kan älska. Som vi kan göra det bästa av. Som jag kan hälla litervis med vit färg över, och inreda efter vad vi har och kan få tag på. Låta ett liv växa fram, långsamt. Och sedan kanske skapa nytt liv. Allt det vill jag. Nu.
För jag känner mig färdig med allt det här andra, och jag vill ha mitt livs stora äventyr, och jag vill uppleva det med honom, oavsett om det finns någon där ute som är mer rätt eller inte. För alla små mörklockiga pojkar har hans ansiktsdrag nu för tiden, och jag måste bita mig i tungan för att inte diskutera barnnamn och husköp med honom.
Jag har alltid drömt. Om det där huset. Om barn. Men nu. Jag längtar så det gör ont, och det känns som att allting fram till den punkten i mitt liv, är som att stå och stampa. Först tänkte jag att jag kanske bara vill flytta, och sedan på att jag kanske borde byta jobb. Det sistnämnda strävar man ju alltid efter, men det första... Jag vill inte flytta till en ny lägenhet. Jag vill flytta till ett hus. Med honom. Och nej, vi har inte råd med drömmen. Det kommer behöva vara mindre, mycket mindre. Och kanske inte så långt på landet som jag skulle vilja, då bara han har körkort. Men ett litet vitt hus. Som jag kan älska. Som vi kan göra det bästa av. Som jag kan hälla litervis med vit färg över, och inreda efter vad vi har och kan få tag på. Låta ett liv växa fram, långsamt. Och sedan kanske skapa nytt liv. Allt det vill jag. Nu.
För jag känner mig färdig med allt det här andra, och jag vill ha mitt livs stora äventyr, och jag vill uppleva det med honom, oavsett om det finns någon där ute som är mer rätt eller inte. För alla små mörklockiga pojkar har hans ansiktsdrag nu för tiden, och jag måste bita mig i tungan för att inte diskutera barnnamn och husköp med honom.
måndag 26 september 2011
i don't want to put you in a cage, i want to love you.
Lite som en fågel som har landat någonstans vackert. Så ser min hand ut i hans. Jag tänker det ofta, att det ser ut som en sparv, aldrig annars, bara i hans. Den ser både mer skör och stark ut på samma gång. Konstigt.
Jag försöker hålla avståndet. Men längtan efter tusen kyssar och té blir för stor. Jag skyller på hösten och kryper ihop hos det vackraste jag vet, ännu en söndag, för hur ska man annars klara av ännu en vecka? Men jag slappnar inte riktigt av, jag börjar snarare maniskt prata om att allt kanske bara är på låtsas och vi kanske inte alls är menade för varandra. Men sedan tittar jag på honom, och jag tänker att hur ska jag någonsin hitta någon som är lika förbannat jävla vacker? Hur ska jag ens kunna se åt andra män igen? Och jag vill ha händerna i hans lockar för de är bohemiska, och poetiska och filosofiska på samma gång, och jag bara älskar det. Och jag älskar att stanna upp mitt i sexet, och sedan ligga i timmar och bara hålla om varandra, kyssa varje centimeter av varandras ansikten, axlar, armar och händer, allt man kommer åt, om och om igen, och sucka eller mumla lite lyckligt. Avsluta det hela först efter hundra sådana kyssar, meningsfulla samtal, barnsliga skratt. Och jag älskar att vakna till mitt i natten, och se honom ligga bredvid mig, och jag liksom dör lite för helst av allt vill jag väcka honom så jag får se hans underbara ögon och kyssas ännu mer, och jag älskar att när vi sover så är det alltid med hans hand på min rygg, eller min på hans mage, eller, som oftast, hand i hand. Eller bara ligga vaken i sovrummet och låtsas att man fortfarande sover, för att man älskar ljudet och känslan av att han är precis i rummet bredvid, och då kan ingenting någonsin inte bli rätt.
Jag försöker hålla avståndet. Flyga fritt. Men det enda jag vill, efter en lång vecka, efter en kall dag, alltid - är att få landa hos min älskade. Landa med honom.
Stå och hålla om varandra framför frukt och grönt på ica, för att man måste få vara nära, för att man instinktivt hamnar där om man tittar på varandra för länge. Sitta i soffan lite halvt i hans famn, mitt huvud på hans axel, hans hand i i mitt knä, och bara vara. Kyssas i fem minuter varje gång man ska släppa den där omfamningen, eller resa sig upp, eller lämna sängen, eller byta sida av diskbänken. Men landa. Jag vill bara få göra det. Med honom. Känna att jag är mer mig själv än någon annanstans, tryggheten i att man andas tillsammans, och att ingen av oss är på väg någon annanstans än tillbaka.
Jag försöker hålla avståndet. Men längtan efter tusen kyssar och té blir för stor. Jag skyller på hösten och kryper ihop hos det vackraste jag vet, ännu en söndag, för hur ska man annars klara av ännu en vecka? Men jag slappnar inte riktigt av, jag börjar snarare maniskt prata om att allt kanske bara är på låtsas och vi kanske inte alls är menade för varandra. Men sedan tittar jag på honom, och jag tänker att hur ska jag någonsin hitta någon som är lika förbannat jävla vacker? Hur ska jag ens kunna se åt andra män igen? Och jag vill ha händerna i hans lockar för de är bohemiska, och poetiska och filosofiska på samma gång, och jag bara älskar det. Och jag älskar att stanna upp mitt i sexet, och sedan ligga i timmar och bara hålla om varandra, kyssa varje centimeter av varandras ansikten, axlar, armar och händer, allt man kommer åt, om och om igen, och sucka eller mumla lite lyckligt. Avsluta det hela först efter hundra sådana kyssar, meningsfulla samtal, barnsliga skratt. Och jag älskar att vakna till mitt i natten, och se honom ligga bredvid mig, och jag liksom dör lite för helst av allt vill jag väcka honom så jag får se hans underbara ögon och kyssas ännu mer, och jag älskar att när vi sover så är det alltid med hans hand på min rygg, eller min på hans mage, eller, som oftast, hand i hand. Eller bara ligga vaken i sovrummet och låtsas att man fortfarande sover, för att man älskar ljudet och känslan av att han är precis i rummet bredvid, och då kan ingenting någonsin inte bli rätt.
Jag försöker hålla avståndet. Flyga fritt. Men det enda jag vill, efter en lång vecka, efter en kall dag, alltid - är att få landa hos min älskade. Landa med honom.
Stå och hålla om varandra framför frukt och grönt på ica, för att man måste få vara nära, för att man instinktivt hamnar där om man tittar på varandra för länge. Sitta i soffan lite halvt i hans famn, mitt huvud på hans axel, hans hand i i mitt knä, och bara vara. Kyssas i fem minuter varje gång man ska släppa den där omfamningen, eller resa sig upp, eller lämna sängen, eller byta sida av diskbänken. Men landa. Jag vill bara få göra det. Med honom. Känna att jag är mer mig själv än någon annanstans, tryggheten i att man andas tillsammans, och att ingen av oss är på väg någon annanstans än tillbaka.
lördag 24 september 2011
pojken som älskade.
Innan R fanns det A. Det varade hela 2 månader, han var 17 och jag var 14, och jag tyckte väl att det var lite häftigt. Mamma och pappa tyckte inte om honom heller, och det gjorde såklart allting ännu bättre. Vi bråkade nästan hela tiden, men skrattade lika ofta, och vi trodde nog i alla fall att vi var kära, för vi hade sex i en vattensäng ute i Hässelby strand och han brukade sjunga om kärlek för mig när jag skulle sova, och han är än idag en av de som kysser bäst. Men sexet var väl inte så fantastiskt för veckan efter gjorde vi slut, och vi är fortfarande inte överens om vem som faktiskt avslutade det.
Innan honom, fanns P, och vi var 12 år gamla och grät så fort någon behövde resa ifrån den andra, och ringde långa, dyra, samtal varje kväll, och han skrev 30 sidor med pyttesmå bokstäver om hur mycket han älskade mig, köpte röda rosor och nallebjörnar med hjärtan på, och när jag gjorde slut med honom, då blev han av någon anledning så förstörd att han 4 år senare fortfarande blev förbannad över min vänskap med hans bästa vän, och än idag är förbannad och bitter, och tidvis skriver hatiska saker till mig.
Sedan träffade jag R. Min första kärlek, som egentligen inte var min första kärlek. För jag var nog aldrig kär. Inte som i E. I E var jag tonårsbesatt, destruktivt, beroendeframkallande, himlastormande, vi-är-större-än-världen-kär. Så R var nog egentligen min första riktiga pojkvän. Vi träffades i en rulltrappa. Han åkte ner och jag åkte upp. Sedan spenderade han timmar i stan med att i princip gå runt tills han hittade mig på ett café. Vi bytte nummer. Och. Ja.
Han var en av de finaste, mest kärlekstörstande människorna jag någonsin träffat. Han är latinamerikan, adopterad av ett svenskt par ute i Nacka med pengar. Ett stort hus, och en mamma som hade ett jobb lite på låtsas, tre båtar, sommarhus i Marbella, och vackra, ibland hopplösa försök från deras sida, att få honom att känna sig älskad. Vilket han aldrig riktigt gjorde. Fast hans pappa hade världens snällaste ögon och hans mamma lagade världens mest fantastiska mat, och de liksom alltid verkligen ville nå fram till honom.
Vi träffades när jag var 14 och han var 15, och höll ihop i 2 år. Under de två åren sov vi nästintill aldrig utan varandra. Vi lagade mängder med dyra sena middagar, åt middag på Gondolen, och andra restauranger som tonåringar tror att vuxna par äter middag på. Han gav mig frukost på sängen nästan jämt, och han spenderade varje dag med att ge mig exakt allt jag ville ha eller pekade på. Var jag ledsen gick vi och shoppade kläder. Åt mig. För hans pengar. Han köpte smycken och 101 vita rosor och tände lika många ljus i hela rummet. Han skrev låtar till mig. Och han grät för mig. Mycket. Och jag då? Jag var aldrig nöjd. Aldrig någonsin. Jag gjorde illa honom mentalt och fysiskt, och jag var aldrig någonsin ens i närheten av att vara lite nöjd.
Jag träffade E medans vi fortfarande var tillsammans. Och jag visste att om jag inte gör slut nu så kommer jag med all säkerhet att vara otrogen. På hösten åkte vi till Thailand tillsammans, jag och R, och det var väl då det verkligen var oundvikligt över. Han ville köpa en förlovningsring åt mig, och när vi kom hem så skickade han bilder på lägenhetsplanlösningar och pratade om att flytta ihop. Så då sade jag att jag inte ville mer. Och då stängde han in sig i sitt rum och grät så han skrek i två månader, innan han kom över med alla mina 12 julklappar som han redan hade hunnit köpa. Och så grät han ännu mer. Och jag var redan kär på riktigt i någon annan.
Senare, när E krossade mitt hjärta, så låg R och tröstade mig när jag grät ut min själ, och mumlade att "jag fattar inte att jag gör det här, att jag ligger och håller om den jag älskar, för att hon är ledsen över någon annan, jag fattar inte vad jag håller på med..." Så fruktansvärt fin var han. Pojken som älskade.
Och efter E, ja, världen blev aldrig någonsin som innan och helt plötsligt insåg jag, jag förstod, alla sångerna, och filmerna, och kärleksbreven, och allt, allt, allt som folk sagt till mig och som jag sagt tillbaks, men innerst inne aldrig riktigt känt, eller ens vetat vad de menat - allt visste jag nu. Och efter E så kan jag inte tänka mig något annat heller.
Innan honom, fanns P, och vi var 12 år gamla och grät så fort någon behövde resa ifrån den andra, och ringde långa, dyra, samtal varje kväll, och han skrev 30 sidor med pyttesmå bokstäver om hur mycket han älskade mig, köpte röda rosor och nallebjörnar med hjärtan på, och när jag gjorde slut med honom, då blev han av någon anledning så förstörd att han 4 år senare fortfarande blev förbannad över min vänskap med hans bästa vän, och än idag är förbannad och bitter, och tidvis skriver hatiska saker till mig.
Sedan träffade jag R. Min första kärlek, som egentligen inte var min första kärlek. För jag var nog aldrig kär. Inte som i E. I E var jag tonårsbesatt, destruktivt, beroendeframkallande, himlastormande, vi-är-större-än-världen-kär. Så R var nog egentligen min första riktiga pojkvän. Vi träffades i en rulltrappa. Han åkte ner och jag åkte upp. Sedan spenderade han timmar i stan med att i princip gå runt tills han hittade mig på ett café. Vi bytte nummer. Och. Ja.
Han var en av de finaste, mest kärlekstörstande människorna jag någonsin träffat. Han är latinamerikan, adopterad av ett svenskt par ute i Nacka med pengar. Ett stort hus, och en mamma som hade ett jobb lite på låtsas, tre båtar, sommarhus i Marbella, och vackra, ibland hopplösa försök från deras sida, att få honom att känna sig älskad. Vilket han aldrig riktigt gjorde. Fast hans pappa hade världens snällaste ögon och hans mamma lagade världens mest fantastiska mat, och de liksom alltid verkligen ville nå fram till honom.
Vi träffades när jag var 14 och han var 15, och höll ihop i 2 år. Under de två åren sov vi nästintill aldrig utan varandra. Vi lagade mängder med dyra sena middagar, åt middag på Gondolen, och andra restauranger som tonåringar tror att vuxna par äter middag på. Han gav mig frukost på sängen nästan jämt, och han spenderade varje dag med att ge mig exakt allt jag ville ha eller pekade på. Var jag ledsen gick vi och shoppade kläder. Åt mig. För hans pengar. Han köpte smycken och 101 vita rosor och tände lika många ljus i hela rummet. Han skrev låtar till mig. Och han grät för mig. Mycket. Och jag då? Jag var aldrig nöjd. Aldrig någonsin. Jag gjorde illa honom mentalt och fysiskt, och jag var aldrig någonsin ens i närheten av att vara lite nöjd.
Jag träffade E medans vi fortfarande var tillsammans. Och jag visste att om jag inte gör slut nu så kommer jag med all säkerhet att vara otrogen. På hösten åkte vi till Thailand tillsammans, jag och R, och det var väl då det verkligen var oundvikligt över. Han ville köpa en förlovningsring åt mig, och när vi kom hem så skickade han bilder på lägenhetsplanlösningar och pratade om att flytta ihop. Så då sade jag att jag inte ville mer. Och då stängde han in sig i sitt rum och grät så han skrek i två månader, innan han kom över med alla mina 12 julklappar som han redan hade hunnit köpa. Och så grät han ännu mer. Och jag var redan kär på riktigt i någon annan.
Senare, när E krossade mitt hjärta, så låg R och tröstade mig när jag grät ut min själ, och mumlade att "jag fattar inte att jag gör det här, att jag ligger och håller om den jag älskar, för att hon är ledsen över någon annan, jag fattar inte vad jag håller på med..." Så fruktansvärt fin var han. Pojken som älskade.
Och efter E, ja, världen blev aldrig någonsin som innan och helt plötsligt insåg jag, jag förstod, alla sångerna, och filmerna, och kärleksbreven, och allt, allt, allt som folk sagt till mig och som jag sagt tillbaks, men innerst inne aldrig riktigt känt, eller ens vetat vad de menat - allt visste jag nu. Och efter E så kan jag inte tänka mig något annat heller.
parting is such sweet sorrow, that i shall say goodnight, 'til it be morrow.
Nr 38: för att trots att din vecka är, gå upp 4 på morgonen, åka till Oslo, tillbaka hemma sent, upp och jobba vid 8, handbollsträning direkt efter, sammanställa jobbpresentation hemma, upp och jobba, sent kvällsmöte, hemma vid 1, match 6.30 följande morgon, jobb och sedan en match till direkt efter det - så ringer du mig i princip varje kväll och säger godnatt.
Du multitaskar och skickar siffrorna, gör räkningarna, packar, diskar, eller går igenom hela den där jobbpresentationen med mig i telefon, men du ringer varje kväll och säger godnatt. Eller som idag, när du haft en sån där helvetesfredag då du inte bara gått upp vid 5 på morgonen, utan dessutom godnattpratat med mig till halv 3 och bara sovit 2 timmar, kört match, jobb, match, kommit hem och däckat av utmattning - ändå ringer mig halvt i sömnen när jag skickar ett godnattsms vid ett på natten. För att mumla ett godnatt och fråga vad jag gör och säga att du ringer imorgon och att du saknar mig.
Därför, och minst 37 andra anledningar.
Du multitaskar och skickar siffrorna, gör räkningarna, packar, diskar, eller går igenom hela den där jobbpresentationen med mig i telefon, men du ringer varje kväll och säger godnatt. Eller som idag, när du haft en sån där helvetesfredag då du inte bara gått upp vid 5 på morgonen, utan dessutom godnattpratat med mig till halv 3 och bara sovit 2 timmar, kört match, jobb, match, kommit hem och däckat av utmattning - ändå ringer mig halvt i sömnen när jag skickar ett godnattsms vid ett på natten. För att mumla ett godnatt och fråga vad jag gör och säga att du ringer imorgon och att du saknar mig.
Därför, och minst 37 andra anledningar.
en dag?
Det är meningen att jag ska läsa En Dag. Ja, ni vet, boken av David Nicholls som alla prisar så. Men det går inte så bra. Och inte för att jag är sån. Jag läser faktiskt freakishly fast som pappa brukar säga. "Vanlig litteratur," vilket jag räknar den här boken som, läser jag defintivit fortare än medel. En bok på 300 sidor tar som mest 3 timmar. Och det här säger jag inte för att lovorda mig själv, utan mer så att ni ska förstå. För det här går inte. Inte för att boken är dålig, har knappt lyckats bilda mig en uppfattning, då jag stannar upp efter varannan sida och tänker på honom. På J. Och det känns väldigt oroväckande. Det stör mig. Har ni läst utdragen från olika recensioner? Alla, och då menar jag verkligen alla, nämner vilken fantastiskt romantisk historia detta är. Och det fungerar ju faktiskt inte. För det är ju som sagt, över.
Och ändå. Ändå detta konstanta kopplande till oss. Ändå dessa långa pauser då jag sitter med bokhelvetet uppslaget och liksom stirrar ut i luften, eller biter på nageln (biter och har aldrig bitit på naglarna tidigare) och tänker efter. På då. På nu. På J. Och så kommer den, den där hopplösa, omöjliga saknaden. Jag undrar var han är, och vad han gör, och jag ser mig om i det här rummet, och tycker att den som brukade vara hans sida av sängen är väldigt tom, och lägenheten är väldigt tyst. Och jag kommer på mig själv med att längta. Inte efter vårat knäppa, svåra, förhållande. Men efter honom. Min vän, och mitt hem som det var när han var en del av det. Och sedan känner jag något som jag verkligen inte borde känna, för det är lika hopplöst och omöjligt som saknaden, så jag gör vad jag kan för att komma bort från tankarna. Jag släpper boken som om den bränt mig, byter låt, äter något, gör något, vad som helst, som gör att jag inte fastnar minnen som inte spelar någon roll just nu. För vad jag känner är hopp. Hopp om att vi en dag kanske kan vara vänner igen, eller någon liten obetydlig (livsviktig) del av varandras liv. Hopp om att jag inte alltid (för alltid) ska behöva ha ett liv utan J. I skrivande stund skrattar jag nästan åt tanken. Det kommer aldrig gå. Jag vet det. Men ändå.
Jävla bok.
Och ändå. Ändå detta konstanta kopplande till oss. Ändå dessa långa pauser då jag sitter med bokhelvetet uppslaget och liksom stirrar ut i luften, eller biter på nageln (biter och har aldrig bitit på naglarna tidigare) och tänker efter. På då. På nu. På J. Och så kommer den, den där hopplösa, omöjliga saknaden. Jag undrar var han är, och vad han gör, och jag ser mig om i det här rummet, och tycker att den som brukade vara hans sida av sängen är väldigt tom, och lägenheten är väldigt tyst. Och jag kommer på mig själv med att längta. Inte efter vårat knäppa, svåra, förhållande. Men efter honom. Min vän, och mitt hem som det var när han var en del av det. Och sedan känner jag något som jag verkligen inte borde känna, för det är lika hopplöst och omöjligt som saknaden, så jag gör vad jag kan för att komma bort från tankarna. Jag släpper boken som om den bränt mig, byter låt, äter något, gör något, vad som helst, som gör att jag inte fastnar minnen som inte spelar någon roll just nu. För vad jag känner är hopp. Hopp om att vi en dag kanske kan vara vänner igen, eller någon liten obetydlig (livsviktig) del av varandras liv. Hopp om att jag inte alltid (för alltid) ska behöva ha ett liv utan J. I skrivande stund skrattar jag nästan åt tanken. Det kommer aldrig gå. Jag vet det. Men ändå.
Jävla bok.
fredag 23 september 2011
om kärlek.
Ja, så varför skriver jag nästan uteslutande om kärlek? Jag skriver om kärlek, för att när jag läser om kärlek, om kärlek som känns, då sjunker hela min bröstkorg liksom ihop, och jag kniper ihop ögonen, för att det av någon underlig anledning hjälper mig att hämta andan igen, och så ser jag och känner jag hur all kärlek jag någonsin känt flimrar förbi, trehundratusenochåtta bilder på en hundradelssekund, och så måste jag påminna mig själv om att andas igen. Sedan öppnar jag ögonen och ler fast det ser ut som att jag ska börja gråta, och så fortsätter jag läsa. Om kärlek.
Därför skriver jag om kärlek. Och därför tänker jag fortsätta skriva om kärlek. Typ så.
(Nu måste jag bara hitta en karl som älskar att fotografera och kan fånga saker på bild som jag inte lyckas förklara i ord, för jag är bara mänsklig och bilder är inte min grej.)
Därför skriver jag om kärlek. Och därför tänker jag fortsätta skriva om kärlek. Typ så.
(Nu måste jag bara hitta en karl som älskar att fotografera och kan fånga saker på bild som jag inte lyckas förklara i ord, för jag är bara mänsklig och bilder är inte min grej.)
du är nog den.
Jag är sjuk. De jävla halsmandlarna som vanligt. Så jag fryser eller kallsvettas, och klarar knappt av att äta. Jag orkar inte läsa i långa perioder för då får jag så fruktansvärt ont i huvudet. Jag är sjuk. Så jag gör ingenting fantastiskt, eller ens halvdant okej.
Jag äter inte middag på Duvel med ena bästa killkompisen, jag går inte på jazzspelning med Minnie, jag lunchar inte med S, kör inte spontan torsdags-utgång med Julina, vardagsshoppar inte med mamma, träffar inte mormor och dricker sherry, följer inte med vännerna på fotoutställning, tränar, eller gör någon av alla de andra sakerna man vill kunna göra.
Och N? Ja ni. Jag vet inte. Jag vet verkligen inte. Jag är kär i den mannen, så otroligt förälskad, när han låter mig vara det. Men frågan är om han någonsin, verkligen, kommer låta mig vara det?
I övrigt är det höst, min första höst utan J på 2 år, Melissa Horn har släppt ett nytt album, och ja, jag är sjuk. Sist jag verkligen var sjuk, så satt J med mig på akuten i 5 timmar, skjutsade till sjukhus dagarna efter, köpte filmer och blåbärssoppa, höll om mig, kollade till mig, älskade med mig. Och fröken Horn kommer av någon anledning alltid att vara J för mig. Jag tror att jag precis, äntligen, har börjat bearbeta det. Att han är borta. Att det är över. Och det är bra, så bra. Men ändå. Så in i helvete jävla vemodigt, sorgligt, och ledsamt. Det är rätt. Men inte fan är det enkelt för det.
God natt.
Jag äter inte middag på Duvel med ena bästa killkompisen, jag går inte på jazzspelning med Minnie, jag lunchar inte med S, kör inte spontan torsdags-utgång med Julina, vardagsshoppar inte med mamma, träffar inte mormor och dricker sherry, följer inte med vännerna på fotoutställning, tränar, eller gör någon av alla de andra sakerna man vill kunna göra.
Och N? Ja ni. Jag vet inte. Jag vet verkligen inte. Jag är kär i den mannen, så otroligt förälskad, när han låter mig vara det. Men frågan är om han någonsin, verkligen, kommer låta mig vara det?
I övrigt är det höst, min första höst utan J på 2 år, Melissa Horn har släppt ett nytt album, och ja, jag är sjuk. Sist jag verkligen var sjuk, så satt J med mig på akuten i 5 timmar, skjutsade till sjukhus dagarna efter, köpte filmer och blåbärssoppa, höll om mig, kollade till mig, älskade med mig. Och fröken Horn kommer av någon anledning alltid att vara J för mig. Jag tror att jag precis, äntligen, har börjat bearbeta det. Att han är borta. Att det är över. Och det är bra, så bra. Men ändå. Så in i helvete jävla vemodigt, sorgligt, och ledsamt. Det är rätt. Men inte fan är det enkelt för det.
God natt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)