some hearts stay broken.

Tänkt så otroligt mycket på E senaste dygnet. Var är han, vad gör han, hur mår han? Är han lycklig? Samtidigt så vet jag att om han frågade mig samma frågor, så skulle jag aldrig svara. Han slutade ha rätt till mina svar för länge sedan. Så väldigt länge sedan. Samtidigt så är skillnaden mellan oss stor. Jag har aldrig gjort annat än att älska honom. Helhjärtat, fullkomligt, hjärtslitande mycket. Med varje andetag jag hade i mig, allt jag var, och hela min existens. Gud, vad jag älskade den mannen.

Jag älskade honom så mycket att jag tror att det vi hade var kärlek, även fast jag innerst inne vet att kärlek nog är något annat. Men hela min uppfattning, och förståelse av vad kärlek är, är baserat på vilka vi var och vad vi hade. Vad vi inte var. Vad vi inte hade. Intellektuellt så vet jag att det inte är så det ska vara, men känslomässigt så känner jag inte till något annat. Kan inte föreställa mig, att det skulle kunna vara något mer, eller mindre. Du älskade aldrig mig, du älskade det i mig, som älskade dig.

Jag kan inte älska någon som älskar mig. För det överenstämmer inte med vad jag tror att kärlek ska vara, för mig. Jag har försökt, men jag kan inte. Hur ska jag kunna älska någon som är dum nog att älska någon som mig? Hela jag är bara ärr och bitar som saknas. Varför skulle någon vilja ha det? Alltså på riktigt, vilja ha det. Inte för stunden, inte fysiskt, inte ytligt, inte tidvis. Och jag skulle aldrig våga älska någon som älskar mig heller, inte bara av rädsla för tristessen, för vardagen, för att man ta varandra för givet, vaknar upp och inte ens minns varför man älskade personen från första början, utan för att man kan göra illa en sådan person.

De kan skära sig på de vassa kanterna, göra illa sig på bitarna de mot bättre vetande försöker plocka upp. Jag har gjort illa människor förut (förlåt, förlåt, förlåt för ditt huvud i väggen, sparkar och slag, min kniv mot din hals) och jag vill aldrig vara den personen igen. Den kvävde det lilla mänskliga som är kvar av mig, skrämde mig och gjorde mig till ett innehållslöst skal. Bekräftade all den ondska jag är så rädd för. Fan jag vet inte ens vad jag säger längre. Vad jag skriver. Antingen älskar de den jag verkligen är, och då kan jag inte respektera dem, eller så älskar de vad de vill att jag ska vara, och då är det inte på riktigt. Eller så älskar man inte alls. Någonsin. Aldrig mer.

Citationstecken.

Stjärnor faller inte
för att man tittar på himlen.
Det blir inga önskningar för mig.
Jag är inglasad, i ett mörkt rum.
Jag står bakom gardinerna,
fast benen knappt bär mig,
för en glimt av den himmel
som håller alla  de möjligheter och hopp,
jag inte längre vågar röra vid.

Terapin gick sådär idag. Jag grät ganska mycket, och visade väl upp "tendenser", blandat med en uttalad känsla av distans, avdomnad, likgiltighet. Så hon föreslog att "vi" kanske borde lägga in mig. Igen. Känns som att de alltid hotar med det, när man inte mår "tillräckligt" "bra." Så jag ryckte på axlarna och stirrade ut på den lilla triangel av ett grönt hus som syns mellan träden, på andra sidan sjön. Solen sken och folk åkte skridskor. Jag kände ingenting. "Tar du dina tabletter?" Jag skakade stilla på huvudet. "Du borde ta dem." Då möter jag plötsligt hennes naiva klara blick, där hon sitter mittemot mig och nickar instämmande till det hon själv sagt. "Jag bryr mig inte. Gör vad ni vill."

I love to write. It is my first love. (Geddy Lee)

Vad hände? Okej så här var det. Watson hittade bloggen. Han hann inte läsa något, men ändå. Så jag såg ingen annan lösning än att göra den privat, fort som fan. Sedan bråkade vi lite om det här med att jag inte litar på människor, och han tyckte att jag överreagerade i största allmänhet. Vilket vi ju vet att jag inte gjorde.

I skrivande stund vet jag fortfarande inte om jag vågar öppna den igen. Jag insåg nämligen den natten, vilken stor mängd av inläggen som innehåller honom. Jag har skrivit så mycket otroligt fint, vackert och kärleksfullt, som jag inte riktigt vet om jag kan stå för. Så mycket elakt, nedlåtande, respektlöst, som jag inte egentligen menar. Så radera inläggen då, kanske ni tänker? Ja, jo, hm. Saken är bara den att det skulle kännas ännu mer fel. För då ljuger jag ju. Då är jag bara en dålig person, som kommer undan med det jag gjort. Man kan inte dölja lögner med sanning. Istället blir allting bara lögn tillslut.

Samtidigt så vill jag kunna skriva vad jag vill, om vem jag vill. Jag måste få ha den kreativa friheten. Det håller mig mentalt klar i huvudet. Jag vill inte behöva tänka över mina ord, tveka inför varje mening, sätta punkt och ha gett något som inte är en oförfalskad version av mig och vem jag är just då, i den stunden.

Så är det värt det? Är det värt, att han kanske läser det här, och sedan aldrig kan förlåta mig för att jag lämnat ut honom, det intima, konversationer och smekningar? Att vara utan honom? Att förlora en nära vän, som verkligen ser mig för den jag är och som bryr sig ändå?

(Världens bästa J, om du ser det här så låt mig få förklara. Förmodligen har jag ingenting att säga till mitt försvar som kommer att vara bra nog, men ändå. Ge mig den möjligheten. Och försök se allt det bra, och inte bara det dåliga. Jag har inte gjort såhär för att vara mer eller mindre av allt du redan känner till, jag har gjort det för att jag inte kan, och aldrig skulle kunna, vara något annat.)

Ja. Det är värt det.

det som är mitt är mitt.

Han har en en slags grop i bröstkorgen. En "deformering" som jag så snällt kallar det. Jag rör ofta vid den, låter mina fingrar, mina händer, mina läppar, följa dess konturer. Jag har alltid haft en grej för udda saker. Jag ger gärna min kärlek till det som är fel. En förkärlek för det som ingen annan älskar, som ingen haft en tanke på att tycka om, som ingen annan lagt märke till, det som ingen vill ha. Det är enkelt, och fegt av mig. För de delarna är alltid helt och hållet mina. Ingen annan begär äganderätt till såna saker. Jag behöver aldrig kämpa eller strida för att de ska tillhöra mig. De bara gör de. Med en rörelse, med ett ord, är de mina, bara mina. Men inte älskar jag dem mindre passionerat för det. Så jag ligger på hans arm, och han låtsas sova. Det gör han alltid när han inte vill prata med mig. Jag kysser hans hud i brist på hans läppar. Han smakar salt av svett efter den senaste timmen, är egentligen alldeles för varm av all fysisk aktivitet, för att det ska vara bekvämt, men ändå. Jag kan inte låta bli. Jag halvsover nästan, men fortsätter ändå röra vid honom. Jag älskar hans hud.

Min-Minnie B-day celeb. och avskedsfest för J&C!

Jobbat hela dagen, är bara hemma nu för att sminka mig (ljusgrå ögonskugga, plommonläppar) och hämta presenterna. Ska bege mig till stammisstället och kindpussas med världen, dricka whiskey sours och sittdansa (hoppa upp ned på min barstol som en galning och sjunga med i varje låt) och försöka må allmänt bra! Missade middagen, som säkerligen var fantastisk, men ser nu fram emot att trängas med de närmaste, och ytligt bekanta. Svårt att bestämma vad jag vill ha på mig bara. Ibland undrar jag vilka ni alla är, som läser. Ibland tycker jag det är fint att jag inte vet. Vi är främlingar allihop då.

Idag känner jag mig inte som Demimonde alls. Eller Kameliaflickan. Kan bero på att jag för en gångs skull inte har en hel hop män som tar upp all min tid och energi. Borde verkligen försöka vara ensam ett tag. Men nu jinxar jag säkert bara hela grejen, och så snubblar jag över en massa nya pojkar. Så jag ska vara tyst. Hörs senare dolls.

Egentid när den är som bäst.

Älsklingar, himlen är blå idag, och en glimt av solsken syns genom mitt fönster. Det gjorde min dag. Och klockan är bara 11.00. Jag mådde lite dåligt på jobbet (tabletterna som ska lugna hjärtat fungerar inte varje dag), så jag begav mig hem. Äter fullkornsbaguette med kalkon, sallad och paprika. Dricker mitt röda rabarber/vanilj te och lyssnar på mappen "Män" bland mina Spotify listor (Amos Lee, Joshua Radin, Gavin Degraw,  Ray Cuming, James Morrison, Peter Cincotti, Jason Reeves). Ska jobba lite, hemmafixa. Sedan blir det en tripp till läkaren i eftermiddag och om jag mår bättre, gymmet efter det. Har en massa samtal som ska ringas också, är ju oftast inte hemma under de vanliga öppettiderna. Just nu sitter jag i min soffa, som är överbefolkad av fina kuddar, med en filt över axlarna och myser med inredningsbloggar.

Hade ett bra samtal med N igår också. Vi pratade lite om oss, och kom fram till att vara vänner. Vilket jag redan kände att vi var. Vi är vänner som är attraherade av hur den andra ser ut, inte två personer som är småförälskade. Sedan pratade vi om vilka vi är var för sig också, och varför ingen av oss riktigt lyckas få en relation att fungera. Jag är glad, lättad till och med. Manliga vänner har jag enklare att hantera, och de har en tendens att älska och uppskatta mig väldigt mycket. De är dessutom mycket mer långvariga än alla andra random dudes som passerar genom mitt liv lite hur som helst. Pålitliga, tålmodiga, hjälpsamma. Jag ser verkligen bara plus med den utvecklingen, för what's ment to be will be. Om vi av någon anledning skulle vara menade för varandra så kommer vi ändå hamna där när den dagen kommer. Vilket den förmodligen aldrig gör. Men som jag och E brukade säga "... if it's ment to be, all ways will lead to you."*

* vilket är ett utdrag ur en av alla låtar jag skrev för honom, min stora kärlek, mitt brustna hjärta, han som var min enda, mitt allt.

Wherever you go, is where I want to follow
wherever you are, is where I want to be
and as far as you can dream, is where I want to lead
but if you can't walk with me, atleast I know
if it's ment to be, all ways will lead to you.

Hemmafix

Sov till halv 5 idag. Efter det har jag tvättat, och hemmapysslat. Hängt upp en spegel, tre tavlor, målat en ram, gjort presenten till J och C. Var inne på Pärlshopen i Sturegallerian och köpte svarta flätade läderband, silvriga (själv är jag en guldtjej, men nu är det ju som sagt en present till någon annan) lås och berlocker i form av intitialer och små flygplan. Litet "tänk på oss-ta hand om er" tänk. Ett kul minne av resan innan den ens har börjat. Förhoppningsvis. Måste upp till mamma och pappa och skriva ut lite citat som är anpassade till mina ramar. Svårt att välja mellan mina tidigare 63 (!) älsklingcitat om skrivande/ord/skapande/konst som jag förut haft uppsatta på 20 slarviga a4 papper som någon slags virrig och smått besatt konstnärssjäl. Försökte intala mig att det såg kreativt och bohemiskt ut, men esteten i mig insåg att så nog inte riktigt var fallet.

Nu blir det till att ta mig igenom 2 dagar på jobbet innan jag är så gott som ledig ledig ledig tills nästa tisdag. Varit en rätt underlig helg. Men jag antar att saker faller på plats snart. Det brukar de göra.

vi hörs på telefon, kan inte hålla något. jag skulle vara någon annan, om du fick önska något.

Det är alldeles för sent, och jag har druckit några gratisshots för mycket. Men han ringer och frågar på sitt kantiga, torra, stela sätt om jag vill ha sällskap. Mitt ja kommer lite för fort, men det orkar jag inte bry mig om. Han säger att han skickat tre sms, vilket jag ser när vi lagt på. I det första står det att han bryr sig om mig. Mkt. Det sparar jag. För kanske har han druckit lite för mycket också, människor som han behöver nästan det för att ens kunna bry sig om andra. Iaf. Jag ska duscha nu och sen, förhoppningsvis, somna snabbt i ett par trygga armar.

22.01.11.21.00.

Började dagen med huvudvärk. Har inte ens någon aning om hur många glas vin det blev. Vet bara att vid halv 4 låg jag i min säng och hade ett jobbigt, känslosamt samtal med J. Försöker att komma ihåg allt jag sade, istället för att förtränga det som jag brukar göra. Jag drack julmust och knaprade alvedon. Sedan åkte jag in till stan och träffade fina babymama L och min älskade guddotter C. Present till Minnie, present till J&C som åker iväg, smink (30 % på TooFaced på Åhléns, och en matt ögonskugga från the Make Up Factory), hemmagrejer (50% på reapriset på tyger på Åhléns, med en ytterligare medlemsrabatt på 20%, och ännu ett kuddfodral. Jag har issues). Lunch på Vapiano (som är lite överskattat, men helt okej), och nu sitter jag här hemma med ett glas vitt och stirrar ut i hallen. Någon gång under gårdagen så kom jag till den briljanta slutsatsen att efter som att hallen ändå ska målas om snart, så kan jag lika gärna skriva saker på väggarna. Lösryckta ord, citat, sångtexter, meningar jag inte vet var de hör hemma - allt det har jag lyckats dekorera med, med svart tuschpenna i skrivstil. Jag ska måla naglarna och bättra på sminket, byta tröja och sen möta upp lite vänner för ett glas eller två. Är dock ganska trött efter senaste veckans brist på sömn.

Jag köpte 3 m tyg. Men nu såhär i efterhand så vet jag inte riktigt vad jag hade tänkt göra med det. Men men, man kan ju alltid sy kuddfodral, klä om stolar, göra stolsdynor, fixa en sänggavel. Kanske tar en sväng till imorgon, såg änglavingar på rea och skulle behöva lite krackeleringsfinish.

permanent kärlek.

Min fina Minnie är här. Vi dricker vin, äter oliver och ekologiskt surdegsknäcke. Pratar män och kommit fram till att vi båda behöver ett nytt kapitel i våra liv.  Nya män dvs. Tittar in imorgon igen darlings.

Bonne nuit!