all that I know is I'm breathing.

Jag tänker mycket på kärlek nu för tiden. På min första som resulterade i ett dåligt gjort brustet hjärta, tatuerat på handleden. På när jag var någons första, kyssar i regnet, frukost på sängen, allt och lite till men ingenting var bra nog. På pojken innan det, och den lilla, lilla flickan som trodde hon behövde bli vuxen alldeles för fort, och som lämnade sin fysiska barndom i en vattensäng ute i Hässelby strand. På J som är helt fel för mig men som jag älskar likt jävla förbannat och som känns som hemma. På N, manlig perfektion och vad som vore en logisk, vacker, kärleksfull framtid. Sanningen är att det finns en hel värld av män därute, ett helt liv kvar att leva. Kärlek att känna, chanser att bli älskad, stunder att bli sedd. Om det finns något som alla tårar, alla långa vakna nätter, sorgsna kärlekslåtar och ensamma söndagar har lärt mig, så är det att de finns fler därute.

Jag önskar att jag träffat N om 3 år när jag är redo för att vara sådär fantastisk som jag vill vara för honom, med honom, åt honom. Jag önskar att jag träffat J när jag var 16 och man orkade älska, bråka, och vara sådär intensivt galen i någon. Allt har hänt vid väldigt fel tillfälle, vilket tyvärr får mig att känna att det nog inte kommer bli någon utav dem som faktiskt blir min. Vilket jag också önskar att någon kunde vara. Jag önskar att jag kunde vara det för någon. Helhjärtat. Men han finns där ute. Jag börjar faktiskt tro på det.

Tills dess så tänker jag följa min förälskelse i N tills den tappar bort sig själv i världen, och älska J tills det inte finns någon kärlek kvar.

och jag som inte tänkte skriva sånger för dig.

morgonen kom tidigt, natten blev så sen
och jag vill bara hålla om dig
men jag orkar inte mer

för det som borde bära mig, bära mig
jag har långsamt känt hur det tär på mig, tär på mig


låt mig ge mig av
eller be mig stanna kvar
kan du se mig
som om jag, är här

det borde inte vara så svårt att gå
från nån som aldrig någonsin
vet var han står
och du säger bara sånt som betyder nått
när jag redan har gett upp
och det nästan är försent för oss


och det som borde glädja mig, glädja mig
betyder nästan ingenting


låt mig ge mig av
eller be mig stanna kvar
kan du se mig
som om jag, är här


och jag som bara velat älska dig
måste se till det som är bäst för mig
och jag kan inte längre se dig och mig


så låt mig ge mig av
eller be mig stanna kvar
kan du se mig
nu när jag, inte är där

but the touch of your lips, is a chock not a kiss, it's electric twist.

Idag mår man väl sådär lagom bra. Blanda alkohol är aldrig en intelligent idé, och för min del blev det både rosé, whiskey, och läskande rabarberdrinkar idag. Kom hem vid 4 imorse, med min vackra karl. Han gick precis, efter en massa pussar i sängen. Vi får fortsätta ikväll när vi ses igen.

Igår på dagen åt jag och Ida lunch i solen (baguetter med räksallad, kallrökt lax, sallad och avokado) och allt drog ut på tiden så jag missade N's ex middag. Drog till älskade stammis-stället vid 10, kramades och kindpussades med folk. Det var en f.d bartenders sista kvällar i Sthlm på ett tag, så det kändes viktigt att gå dit. Vid halv 1 så rörde sig jag och Minnie mot Skanstull för att möta upp både N's sällskap, och de Ida var med och dra till Trädgårn. Idas gäng fick dock för sig att de hellre hängde på Dovas (?!) och spelade biljard (?!) och när vi kom hem till N's ex så blev vi kvar där istället. Hennes pojkvän var supermysig och hur trevlig som helst, och hon var inte alls skräckinjagande. Nu var ju jag ganska full, och de med, men ändå.

Nu ska jag kurera mig, också känt som tvinga mig själv att få ur mig den alkohol som finns kvar i kroppen (sista timmarnas whiskey skulle jag tro), ligga med kalla handdukar över huvudet, ta en alvedon, dricka cola och äta lättsaltade potatischips. Yesbox. Någon gång ikväll måste jag ju samla mig och göra mig ordning för söndagshäng med mannen också. Hoppas ni hade en fin lördag. Om ni drack mindre än mig så hoppas jag att ni är ute i solen och njuter nu, för den här dagen kommer jag inte hinna ta del av alls.

Later dolls.

it's a beautiful lie. it's the perfect denial. such a beautiful lie to believe in.

Och vad hände egentligen med J? Ja ni, mitt hjärta saknar honom jättemycket. Vi ses litegrann, ibland. Små stulna stunder (mer känt som timmar i sängen.) Det känns som att det inte finns något lycklig slut för oss, även om det känns som om det aldrig är över mellan oss heller. Livet är lite... tveksamt just nu. Det är sommar, och det känns inte alls. Jag och N har bestämt oss för att sakta ner saker lite i största allmänhet. Helt ärligt så ifrågasätter jag lite vad jag håller på med just nu. Det känns som att allting händer väldigt fort, och utan mig. Jag hinner inte riktigt med min omvärld. Om man inte gör något helhjärtat, borde hjärtat kanske vara någon annanstans då?

Just nu tvättar jag, är meningen att jag skulle haft picknick senare. Istället så har Ida bestämt sig för att jag måste lära mig cykla (that's right, vet inte hur man gör. Vet även inte hur man; dyker, klättrar i träd, hoppar hopprep, står på huvudet, gör kullerbyttor, använder en rockring, spelar fotboll, eller leker i största allmänhet. Ja, jag var en udda unge som satt vid ett av borden på gården och läste 3 böcker om dagen.) Ida tycker nämligen att det är min plikt som flickig och romantiskt lantlig, att kunna sätta mig på en cykel i en sommarklänning och gummistövlar, svischa iväg på söta äventyr osv. Hon flyttar utomlands till sin pojkvän om veckor, så nu jävlar tänkte hon. Fan heller, känner jag. Ska iväg och klippa mig också, ska bli skönt.

Ikväll, kanske jag, ska fira N's ex födelsedag med en middag. Låter inte det lite akward? Om jag går måste jag ha en supersnygg, lagom uppklädd outfit, som utstrålar söt och icke hotfull flickvän med skinn på näsan. Hur i helvete man nu lyckas med den kombinationen. Men kanske stannar jag hemma istället, eller tar en liten sväng ute med mina egna vänner.

Har jag nämnt att jag saknar J's vackra, hårda kropp, och världens finaste, mest intensiva sex så att jag typ inte kan andas?

egentid.

N och jag tar en liten paus från varandra. Hittills har jag bara saknat honom, och blivit påmind om varför han borde vara en så självklar del av mitt liv. Nu tar jag på mig mina easytones och kör lite pw, innan det blir burgers och corn på mina föräldrars balkong. Känner mig ganska osugen på utgång denna, något gråa, helg, men får se hur det blir. Att titta på ESC känns inte direkt som den ultimata lördagskvällen. Igår var jag förbi stammisstället, drack en drink innan tröttheten och känslan av att vara på fel ställe kröp sig på. Så istället tog jag och mina 15 cm partypjucks oss iväg till Ida, som hade kvällsbakat en rabarber-kokos-sockerkaka. Blev té och tjejsnack, innan jag var hemma vid halv 3. Känner att jag behöver ta det lugnt, har mycket i huvudet. Ett oroligt hjärta och alkohol är inte den bästa kombinationen. Längtar tills jag är i N's starka, trygga, vackra armar igen. Men inte än, inte än.

you can't hurry love.

Tro det eller ej, men jag och N tar det faktiskt väldigt, ovanligt, lugnt i vår relation. Antar att vi dejtar? Även om det låter lite dumt, dejta, det är ju det där halvhjärtade, distanserade, tidsfördrivet jag brukar ägna mig åt med killar som inte betyder någonting. Vi träffas? Det låter jävligt casual. Typ som ett fint sätt att säga att man ligger. Vi är med varandra. Punkt.

Vad händer mer i mitt liv då? Minnies mamma hamnade på sjukhus för två veckor sedan, vilket skapade en hel del kaos i vänskapskretsen. Som vanligt drog vi allihop till stammisstället, där vi befinner oss vid alla jobbiga, roliga, vardagliga, sorgliga, glada tillfällen i livet. Minnie fick massor med champagne och en stor skål med glass och jordgubbar. Kanske blev det inte bättre av det, men det blev inte värre heller. I lördags firade jag min guddotters 2 års dag. Hon fick en massa rosa saker och prinsessböcker av mig. Hon har en sådan period just nu. Jag längtade som vanligt tokmycket efter egna barn. Och hör ni, min hall är klar. Det ni. Den är ljus och inbjudande och jättefin. Man blir faktiskt glad när man kommer hem. Ska upp lite mer hyllor och tavlor, men i övrigt så. Nu är det bara en massa inköp, som kräver pengar, så det mesta kommer behöva vänta tills i höst. Sommaren är en mindre katastrof för mig pengamässigt då bästis Ellie fyller år, följt av Tina, mig själv, Chloé, min lillebror, N's 30 årsdag, mammas födelsedag och så mormors i augusti. Lägg till saker som mors dag och semester på det. Nu ska jag sova, sista jobbdagen för veckan imorgon, om man bortser från fredagen som är lika delar jobb som avslappning.

Bonne nuit,

K.

Hunken.

Bartenderna på stammisbaren är så söta (förutom allt det vanliga bartender-aktiga de gör, som att ge en champagne när man är ledsen, komma ihåg sugeröret till favoritdrinken och gå ner till köket och fixa té till en fast de inte måste) för de älskar N, eller "min hunk" som de så fint kallar honom. Det har ju tjatats, frågats, och oroats lite senaste åren över det här med att jag inte skaffar en pojkvän, och när jag väl pratat av mig om de jag dejtat har de mest skakat på missnöjt på huvudet. Nu frågar de inte bara glatt efter honom hela tiden, de står till och med upp för honom när han inte är där.

En kille, snygg nog för att jag i vanliga fall nog skulle gått på i alla fall en dejt med honom, var vänlig nog att beställa in ett glas vin åt mig. Varpå jag, artighetspratade lite med honom. Så fort människan gått fick jag en mindre utskällning av mina fina vänner bakom baren, då de högljutt markerade att min hunk minnsann är tusen gånger bättre, att jag absolut inte får dejta någon annan, och att han den där jag precis pratat med, såg ut att vara en manipulativ, svartsjuk, hustrumisshandlare. Vilket fick mig att skratta, och gjorde mig glad. Men man behöver verkligen inte berätta för mig att N är fantastisk, och bättre än större delen av den manliga befolkningen. Och ingen förvirrad Stureplanskille som råkat snubbla in på Söder med sin rolex-klocka, sitt tillrättalagda hår och uttjatade raggningsrepliker, skulle någonsin få mig att göra något annat än att sakna N's mörka mjuka lockar, brungröna godhjärtade ögon, perfekta läppar och underbara händer.

oh, your love is a symphony.

Okej nu har det hänt väldigt mycket sedan sist. Men jag är lyckligare än någonsin. Jag förstår inte hur en hand kan passa så bra ihop med min, och hur man kan bli så glad av en människa. Vi har Sagan om Ringen maraton, går på fotoutställningar, äter lunch och promenerar i Bergianska, kollar Cosmonova, lagar mat, och pussas löjligt underbart mycket. Jag ler som en idiot när han ringer, och han kysser min hand när vi åker bil. Vi tittar förälskat på varandra i smyg, han pussar mig på huvudet när jag sitter och väljer musik vid datan, och jag kramar hans muskulösa kropp bakifrån när han hackar lök. Han är vackrast i hela världen när han sover.

Vi har en massa museum kvar, middag hos hans familj, en helg på Gotland för att hälsa på min, vi ska åka sightseeing buss i Stockholm, båt i Skärgården, lyssna på jazz på Fasching, och titta på svartvita 40 tals filmer när det regnar. Vi ska äta lunch ute hos mormor på landet, och ta nattbad i Mälaren när vi inte kan sova. Vi ska paddla kanot och åka bil ute på landet, titta på slott och djur. Och när vi hamnar på en dålig restaurang, eller vi råkar välja en skitfilm på bio, eller åker fel så ska vi fortfarande vara glada över att vi har varandra, och komma ihåg att ingenting, omständigheter och detaljer, egentligen spelar någon roll. För att han känns som hemma, och jag vill bara vara hans.

Jag tycker numera att gamla par som håller hand, gravida kvinnor, och annat klyschigt och töntigt, är det finaste som finns. Jag gillar alla riktigt dåliga och fånigt glada kärlekssånger och jag är säkrare och snällare när jag träffar människor, för att jag vet att han finns. Varje gång jag upplever något bra, så önskar jag att han också var där och fick se och känna samma sak. Jag vill aldrig någonsin vara ifrån honom.

Jag är livrädd att han kanske inte är på riktigt, att det bara är en dröm som jag vaknar upp ifrån snart. Eller att han kanske ska vakna upp, och inse att han inte alls vill ha ett liv med mig. Jag kommer gå sönder när det rinner ut i sanden, går åt helvete, eller bara inte fungerar. Men jag kan inte lämna honom, den här gången kan jag inte låta paniken och oron ta över. För att inte vara med honom, att välja att vara ifrån honom, det är som att göra mig själv illa, det är att inte älska mig själv.

Jag får så mycket kärlek, mer kärlek än jag trodde fanns, jag känner mig sedd på ett sätt som jag inte trodde att jag skulle bli igen (vilket jag måste komma ihåg när allt faller i bitar, att hittar man det två gånger, kan man hitta det tre gånger, kanske, kanske) och det absolut bästa, det är att jag ger så otroligt mycket av mig själv, och får minst lika mycket tillbaka. Det här är fin och sund, hälsosam kärlek. Den tär inte på mig, jag blir inte trött och utmattad, den bara gör mig mer fullt ut allt som jag redan är. Gud vad jag vill ha ett liv med den här människan.

Första gången som jag satt där i mörkret med min hand i hans, så tittade jag ner, och började skratta. För där, hos våra händer, så såg jag för en sekund, hela resten av mitt liv, min framtid och allt jag kommer vara. Jag tänkte att ja, det är han. Det där är handen, som jag kommer somna med och vakna med, handen som jag håller när jag gifter mig, och handen som håller i mina barn. Det är han. Och sen tittade jag upp och skrattade, för så kan man ju faktiskt inte tänka. Men det gör jag, varje gång.

Jag är så jävla kär.

don't let your soul get lonely, child

Hur fin är inte du egentligen?

En väldigt lång dag, med växtskola, solskensmys och fika på Zetas trädgårdshandel, och sedan ut på Djurgården för en promenad vid vattnet och lite trädlära. Hem till N, lagat mat och tittat på film. Och bara tyckt om varandra så så mycket. Blev precis hemkörd, är jättetrött och ska sova så fint i min egen säng nu. Hur mycket jag än ser i N, hur glad jag än är med honom, så är jag inte riktigt redo att gå vidare helt och hållet med någon. Jag är ju faktiskt kär i J, trots allt. Dock har jag insett att jag behöver så väldigt mycket kärlek, och med N är jag sedd, uppskattad, omtyckt. Och jag tycker egentligen att han är bland det finaste som finns. Han är en av de bästa människor, och definitivt en av de bästa männen jag någonsin träffat. Men jag behöver ta det lite långsamt. Hoppas, hoppas, hoppas att han har tålamod nog att vara kvar. För idag har jag bara varit mig själv, och känt mig så otroligt bra. Han säger de vackraste saker, och ser på mig så innerligt. Idag har det sagts och gjorts så mycket fantastiskt fint, men dem ska jag behålla för mig själv. Som små bitar av en dröm, jag vill fortsätta återuppleva, utan att de tappar smak eller färg. Underbar dag, med en helt underbar man, som jag är så tacksam för att ha i mitt liv.

jag orkar inte känna efter mer, för det gör bara ont då.

Jag har haft en lugn helg, varit ute på landet med mormor fredag och lördag, jobbat i solen och krattat löv. Grillat och ätit bullar. Rensat diken och släpat stora trädgrenar som fallit från tallen. Jag älskar att vara ute. Att se ut över upplöjda åkrar får mig att längta så efter det där livet på landet som jag alltid drömt om. Efter att gifta mig och få barn. Längtan efter barn är väldigt stor just nu. Jag har umgåtts lite med pappa, och igår var jag ute och tog en långpromenad med Ida, och solade. På kvällen kom min älskade J över en stund. vi gick ned till stenarna vid vattnet där vi satt så många nätter förra sommaren. Och jag bet ihop och grät inte alls, utan var bara lycklig över att få en stund med killen jag är kär i. Innan han lämnade min säng i natt så drog jag honom till mig, och frågade om han var min. Och han sade nej. Men jag är glad att han kom över ändå.

Idag väntar en heldag med N. Helst så skulle vi gått på någon utställning, men det är måndag. Istället ska vi hålla oss ute, njuta av våren och varandra. Hörs eventuellt senare.

Kyss.