well if that's love it comes at much too high a cost.

E. Först fanns det ett helt liv. Sen kom jag. Jag försvann och så kom hon. Sedan kom jag tillbaks, och så fanns det vi, och ni. Parallellt. Sedan skulle du välja, och du valde inte mig. Men du var ju min först. Och jag trodde aldrig, det fanns inte i min tankevärld, inte en millimeter av min existens, kunde se ett slut som inte innehöll dig och mig. Ibland känns det fortfarande overkligt att du valde bort mig, att du stod med tårar i ögonen och såg mig gå. Att du hörde och kände hur jag gick sönder, och ändå hade du inget mer att säga. Bara tystnad.

Jag saknar dig fortfarande så otroligt mycket ibland, även om jag ser dig mer tydligt nu för tiden. Även om jag vet att vi aldrig fanns på riktigt, och att jag är bättre utan dig. Du finns i så mycket saker. Du hemsöker mig och överallt finns vålnader. Jag älskade dig så mycket. När jag blundar så ser jag allt, minnesbilder av allt vi var, i ultrarapid, och jag blir lika yr i huvudet som då, som när jag var i din närvaro. Jag undrar när jag kan älska någon igen. När jag kommer våga vara älskad. Om jag någonsin älskar mig själv tillräckligt mycket, för att låta någon annan älska mig tillbaks.

Det är inte bara E's fel, inte bara det faktum att mitt hjärta har åldrats i förtid, det är litet, mörkt och trasigt, jag är bitter och sårad. Det är allt det där som aldrig borde hänt också. Som gör det så jävla svårt att tycka om sig själv. Min kropp är inte min egen, mitt värde är tillintetgjort, min självkänsla är obefintlig. Någon tog något ifrån mig, innan jag var gammal nog att veta om att det var mitt att ge. Och nu är allt så fruktansvärt förvridet och svårt. Jag kämpar med varje fin kärleksfull gest, med varje ömhetsbetygelse, varje respektfull smekning. Och jag vet inte hur en puss på min panna, en smekning på min kind, en försiktig kyss, en hand som håller min hårt, kan betyda så mycket. För första gången på väldigt länge så klarar jag av att ligga kvar.

Det är inte bra med J. Och en del av mig stänger av helt, för jag får ångest när jag känner efter. Den andra delen vill säga att jag har känslor för honom, snälla sakna mig tillbaks, stanna hos mig, var min, litegrann, bara ibland, om du kan, för jag är bättre, så mycket bättre där du är. Men istället tänker jag lägga ifrån mig telefonen och somna ensam. Jag kan inte vara mer. Men vet ni? Jag är så ledsen just nu. Så, så ledsen.