- Inte lika många gånger som jag har, som måste se skiten och bli ledsen, varje gång jag kommer hem, svarade jag.
- Vill du göra det själv?
- Vill? Vill jag stå där barfota med färg på armarna och bryta ihop för att du inte är där och hjälper mig? Nej, det är väl inte direkt vad jag vill.
- Du tycker säkert jag är dum i huvudet nu, efter allt som hänt, är nog helt idiotiskt att ens föreslå det...
- Vad?
- ...jag tycker vi gör det ändå. Målningen och allt fixande.
- Hur? Jag önskar att det gick, men hur då? Svara på det.
- Jag tror vi klarar det.
- För att?
- För att vi är bra tillsammans, bra för varandra.
Men du tog sönder oss ändå.
~*~
Har spackel på min hud efter hans händer. Varför gör du såhär mot mig? Han har kysst mig säkert hundra gånger idag. Varför gör jag så mot mig själv? Jag kan inte, inte vilja vara nära honom. Jag tittar lite på honom då och då, jag tejpar och han grundar väggarna. Vill röra vid honom. Jag är irriterad på honom, fast jag inte vill vara det. Vill vara söt och fin och bra. Men det går inte. Jag vet inte hur jag ska göra det här. Han stannar upp och drar mig till sig. Håller mig i sina armar. Jag lägger huvudet mot hans axel, halvt motstridigt. Nej, inte så, du älskar mig inte längre. Du får inte röra vid mig som om du gör det. Men jag andas in honom ändå, såklart. Kan inte låta bli.
Han tar en paus på soffan, jag är trött och lägger mig i sängen. Fem minuter senare vill han också lägga sig där. Vill ligga nära, nära och titta på mig som om jag är underbar. Och jag låter honom, jag saknar hans doft och hans andetag och hans existens så otroligt mycket, så jag låter honom ta mitt ansikte i sina händer, låter honom trassla in sig i mitt hår, låter honom kyssa mig som om det är det viktigaste i världen. Först försöker jag såklart påminna honom om att han inte borde ligga i min säng längre, eller vilja ha mig i sina armar som om jag hörde hemma där, när han ju sagt att det inte går, att han inte kan, när han har valt någonting annat. Men det har varit så kallt utan honom, och jag tänker att lite, lite, lite värme gör väl ingenting? Samtidigt så kan jag inte slappna av, det är inte tryggt längre, inte på riktigt. Viker med blicken när han vill se in i mig, stirrar stressat ut i hallen. Påminner om att vi borde fortsätta. Mhm, mumlar han och kysser mig igen, ler stort, skrattar lätt. Jag älskar när han skrattar, älskar när han ler, älskar när han älskar. Så jag blinkar bort tårarna, sväljer sorgen och besvarar hans kyssar.
När han går, lämnar han en halvfärdig hall, och en halv Kameliaflicka, som undrar varför han påbörjar sånt han inte kan avsluta, om hon någonsin kommer att känna sig hel, och vad vi ska göra, när vi, hur vi än gör, inte tycks vara klara med varandra? Och vad ska jag göra när han målat klart, när tejpen och täckpappret är borta, när saker är köpta och monterade, vad ska jag gör då? Kommer jag ha gått sönder ännu mer, och hur ska jag sätta ihop alla bitar som är jag, helt själv, utan instruktionsblad?
Förstår du inte att det är du som känns som hemma? Mer än vad kuddfodral, nya doftljus, tavlor, långa bad och alla hundratals koppar grönt té gör. Det är du.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar