vocalise/rachmaninov.

Gråter mig själv till sömns och försöker stänga mitt hjärta, men det är svårt när bitar saknas och mina känslor rinner ut, blir till tårar på min kudde. Nu ska jag på terapi men jag har ingenting att säga. Vill bara sova så jag inte behöver känna efter. Jag borde vetat bättre än att känna någonting. Varje gång jag ger någon lite av mitt hjärta, och jag inte får något tillbaka, så blir jag bara den här kroppen, och allt jag är och kan vara, dör. Jag är mer Demimonde än någonsin.