Blev ganska sent igår med flicksen, bakade chocolate fudge cake någon gång i natt och spelade in matlagningsprogram. Blev både mjöl och kakao i ansiktet innan den filmen var färdig. Drack ganska mycket mer än jag trodde, är ju så himla mysigt att sitta med tända ljus och de man älskar. Maten blev också bra, perfekt sparris och lax. Minnie och Ida blev kvar här med mig, och Anastasia och Chloé gav sig ut i natten. Men innan dess blev det tequila och mjukporr med ljudet avstängt och soundtracket till Så mycket bättre på. Humor på högsta nivå. Minnie sov på min djupa soffa och Ida åkte hem strax efter tre.
J kom över och han och jag låg och skrek åt varandra. Sedan hade vi hårt, opersonligt sex innan vi somnade. Han hade verkligen kunnat vara vem som helst i natt. All kärlek var borta. Han känns så långt bort. Jag undrar om det alls kan bli bra igen. Börja tvivla på det mer än jag trodde var möjligt. Han var bara ännu en kropp, en främling i min säng. Han var inte alls min Watson. Jag saknar min Watson. Jag tittar på honom när han sover, håller hans hand och kysser hans axel mjukt. Rör vid den där fördjupningen i bröstkorgen, det där tomrummet där jag vill vara och älska. Tänker att jag inte vet varför jag bryr mig så mycket, men att jag gör det och att jag egentligen inte vill sluta. Men att jag kanske kommer vara tvungen att göra det ändå.
Sedan promenerade han hem, jag och Minnie kröp upp i soffan och tittade på videoklipp, åt frukost (ägg, bacon, baguettebröd och tomater, drack ananas/apelsin juice) och var allmänt söndagssega. Hade egentligen tänkt ta en lång helgpromenad i det fina vädret med Ida, men jag har precis tagit ett bad och försökt tvätta av mig obehaget, känslan av att vara Kameliaflickan, åter igen. Nu tänkte jag läsa senaste numret av Elle interiör i en säng som känns ännu mer tom nu än tidigare och dricka en kopp té.
Så långt borta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar