finns inte.

P.S Det var tidvis riktigt svårt att andas idag. Tycker jag klarade det bra på det stora hela. Men att känna doften av hans parfym när han går förbi, eller står lite för nära, lite för länge, det gör ont. Att titta på honom när han inte ser det, och tänka att där är han som brukade vara ganska mycket min, där är hans ansikte som jag aldrig mer får kyssa, hans händer som aldrig mer kommer röra vid mig, hans armar jag aldrig mer kommer att få känna mig hemma i, det gör också ont. Att höra honom prata och skratta, det gör inte ont, det gör mig bara förbannad. För han borde också ha ont. Det borde inte bara vara jag.

Men sedan så minns jag, hur jag satt där med mina händer i mitt knä, hans händer som höll mina, mot min vilja. Mina tårar som rinner ljudlöst. Han som lite tafatt stryker bort tårarna, men han hinner inte fånga allihop, de droppar, dripp dropp ned på de nytvättade sängkläderna. Och hur han säger förlåt, om och om igen, som ett barn som tror att det blir bra då. Förlåt för att jag rev upp alla sår som aldrig riktigt läkt. Förlåt, men jag tappade visst ditt hjärta i golvet. Jag visste inte vad jag skulle göra med det. Förlåt för att jag raserar din trygghet och bygger upp dina murar. Förlåt för att jag inte ljög ändå var ingenting på riktigt. Förlåt, men jag tror jag har ångrat mig, du vet de där bitarna du fick? Kan jag få tillbaks dem tack? Förlåt för att jag älskar dig, men inte tillräckligt mycket. Förlåt, förlåt, förlåt.

Och tillslut bryter jag tystnaden. "Jag trodde vi gjorde det här... tillsammans," viskar jag och skakar nästan. Och då håller du mina händer hårdare. "Vi gjorde det, vi har gjort det tillsammans," skyndar du dig att försäkra mig. Och då tittar jag upp på dig, i mörkret, och vill nästan slå dig. "Tycker du vi gör det här tillsammans också? Det här då, inte fan gör vi det här tillsammans." Och sedan gråter jag inte och du vet inte vad du ska göra när du inte har fler tårar att torka, ångesten finns i dina rörelser, paniken i din röst, för du vet att du inte kan trösta mig, inte ens försöka göra det, när jag bara är tyst. Du kan bara sitta där i mörkret, med mina tårar på dina händer och veta att jag har ont överallt, att jag aldrig mer kommer kunna lita på dig, och att fast det är du som lämnar mig, så är det du som förlorar mig för alltid. För du älskar mig, bara inte tillräckligt mycket. Och jag, jag gråter inte, säger ingenting. Jag andas knappt. Jag finns inte alls.