Dricker vad jag har lovat mig själv ska vara min sista kopp té, sitter i min soffa, med datorn uppställd på en gammal kulturhistorisk bilderbok från 1905, har på mig en t shirt från musikal-workshopen i USA och svarta stilettklackar som jag behöver gå in innan sommaren., lyssnar på Missy Higgins och tänker på allt jag vill ändra. J tycker vi ska prata. Jag är trött. Trött på att bråka, trött på att missförstå, trött på att känna. Får inte ordning på mina känslor just nu. Allt har gått så fort.
För lite mer än två veckor sedan stod vi i en färghandel valde bland Beckers färgkort. Han viftade med färgen Robin som var alldeles för lila och jag stod fundersamt och petade på Alfred som han tyckte var för kall, innan vi enades om Konrad. Konrad, täckpapper, spackel och rollers står nu övergivna ute i min hall och väntar på att användas. Blir bara ledsen av att titta på det. Jag hade sett fram emot en vår med hemmafix, matlagning och promenader. Väggfärg på huden och Ikea-turer. Lampor som tänds och tavlor som hängs upp. Sex som doftar målning och trötta kyssar som skulle smaka som hemma.
Klarar inte av ett till jobbigt samtal, de här rummen har redan hört för mycket. De kan inte ta mer besvikelse. Min säng orkar inte känna mer saknad, mina nycklar orkar inte bli tappade på golvet en gång till. Inga fler stängda dörrar, jag kvävs här inne då, kommer aldrig hitta ut från oss, om du säger mer som gör ont. Förstår du det?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar