Igår var finaste Pixie här och åt lite med mig efter att hon jobbat. Drack té och pratade, var jättemysigt att träffa henne. Idag däremot, så känner jag hur väggarna sluter sig om mig, jag vill helst bara sova bort allt för jag har ett sånt jävla tryck mot hjärtat. Vill ta absurda mängder ångestdämpande och sova i en vecka minst. Jag mår med andra ord inte bra. Jag har ingen ork, ingen livslust, ingen vilja till någonting. Watson körde mig till jobbet imorse och jag satt tyst och stirrade ut genom fönstret. Jag har liksom inga ord. Inga jag vågar säga, utan rädslan för att vilja ta tillbaks dem i samma stund de blir ett med luften han andas. Saker jag vill säga men som kanske inte betyder någonting.
Försöker bita ihop och klara av att gå till jobbet. Är dock svårt när man känner sig så jävla paranoid som jag gör just nu. Är rädd och orolig för allt. Att le går sådär. Snart blir jag säkert av med mitt jobb också, jag har inte gjort bra ifrån mig på månader. Vad är det för fel på mig, egentligen? Om man bortser från den dissociativa personlighetsstörningen, det post-traumatiska stress-syndromet, med djup ångestproblematik och återkommande depressioner? Ibland är allting bara mardrömmar, och ändå vill jag inte vara vaken.
Jag avundas alla ni som vågar vara lyckliga, som är modiga nog att leva era liv så gott ni kan, jag känner vördnad inför den acceptans och respekt ni har för livet självt, och jag önskar att jag kunde göra samma sak. Men jag tror inte på det. Det är nog bara inte meningen för vissa människor. Jag kommer aldrig vara mer än okej.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar