Ni vet de där killpanelerna i veckotidningar? N är en sådan, fast i singularis. Med honom ventilerar jag, checkar av och kollar reaktioner. "Vad tycker du om när tjejer gör så på första dejten?", "Är det fint med rött nagellack?", "Tatueringar på tjejer, yes or no?" osv. Han är verkligen den ultimata killen, bara inte rätt för mig. Men han är mallen för vad en man ska vara. För vad jag så småningom vill ha, minus den där delen som inte riktigt klickar, varken från hans eller mitt håll.
Han är jobbigt attraktiv, passar i alla sorters kläder, har ett bra jobb och ser lagom creddig ut. Bil och bostadsrätt, familjekär, kräsen som fan när det gäller tjejer, då han är en hopplös romantiker, en trädgårdsintresserad atlet som älskar 70 tals musik, intelligenta filmer, och filosofiska böcker. Vi brukar prata i telefon i timmar, flera gånger i veckan, och han får mig alltid att skratta, för vi har båda världens sämsta humor. Han är en av de finaste som finns.
Jag har nyss kommit hem från min terapi, och ska hoppa in i duschen. I eftermiddag blir det middag och film hos älskade N. Vi har kommit fram till att vi lika gärna kan umgås med varandra när alla tjejer han träffar ändå har fel, och killarna i mitt liv är en enda stor besvikelse. Kompisdejter är ändå bättre än det mesta.
P.S Fast jag brukade tycka om first dates en gång i tiden, pirr i magen, fnitter, känslan av nytt är krispig och sval, varm och mysig. Som vinden mot en nykysst kind. Men inga män på ett tag nu, tack. Det vackra med first dates bleknar med den brännande känslan av the last time. Jag önskar jag kunde se på allt och bara tycka det var bitterljuvt istället. Bitterljuvt. Jag älskar det ordet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar