Tack vare att svt visade den mycket vackra, mörka och gotiska uppsättningen av Askungen i veckan så har jag återupptäckt Prokofiev's musik (alla dessa älskade ryssar). Känns som att scenografi och kostym betonade känslan i musiken där mer än den gjort på väldigt länge, när jag jämför med andra baletter dvs. Makalöst fint. Musiken är som ni nog förstått ganska otypisk för en saga. Den får mig mer att tänka på en reva i sidenklänningen, blod med spets på, för att någon gjort sig illa på en rosentagg, en trasig speldosa, krossade guldspeglar i ett tomt palats, en vacker konsertflygel som står bortglömd och ostämd. Ja, sånt. Hela mitt hjärta skulle verkligen önskat ett annat slut, ett där Askungen går på sin bal, och får sin prins, för att sedan vakna upp liten och smutsig på golvet i sitt kök, och inse att allt bara var en förvriden dröm. För det är så den låter, så tonerna känns. Som de där mardrömmarna man har, de man drömmer med skräckblandad förtjusning, som man stannar kvar i för att man blir så fascinerad av allt det förbjudna. Maskeradbal och cirkus. Rostiga karuseller och öde pariserhjul. Någon i en teatermask, som leker kurragömma med dig. Vars sinnessjuka skratt ekar mellan tälten. Och du följer trollbundet efter, fast du vet att du inte borde.
Mer välkänd är musiken han också skrev till baletten Romeo och Juliet, som jag tyckte väldigt mycket om när jag var yngre. Hans stil är distinkt och och hemlighetsfull på en och samma gång, som en underbar liten gåta man inte kan låta bli att lyssna till, och fundera på, varje gång man lyssnar på honom. Peter och Vargen, som är skriven för barn, är en helt förtjusande liten historia i sig, en renare och mer lättförstådd sida av hans skapande, som nog krävde väldigt mycket kreativ kontroll och på många sätt och vis kan ha varit svårare att skriva. Ja ni, älskade ryssar.*
*Sergei Prokofiev är dock född i vad som idag är Ukraina.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar