Motgångar är inte riktigt min grej. Har redan mått ganska dåligt så jag hade en extratid hos min psykolog i torsdags. När jag kom dit var jag helt borta av ångest och apati, och en överdosering tabletter, och jag blev inlagd på Huddinge över natten. Just nu spenderar jag tiden med att kolla på tv varje vaken minut och ta mycket tabletter för att sova så mycket som möjligt. Jag har slängt hans tandborste. Sover på den där sidan av sängen som aldrig luktat som honom, men kan inte förmå mig att byta sängkläder. Jag svarar inte i telefonen utan sms: ar uteslutande med mina vänner. Jag har inte så mycket mer att säga. Minnie har en middag ikväll som jag borde gå på, men vet inte hur jag ska kunna hantera att komma hem till tomheten. Jag kände mig inte ensam innan honom. När jag mår bättre ska jag skriva av mig allting, nu tänkte jag försöka ta mig ut på en promenad. Men fan vad solsken gör ont.
Jag ser inte fram emot de månader av självdestruktivitet som kommer följa. Druckna sammanbrott ute i vimlet då jag vill dö, främlingar i min säng, ännu mer saker som inte går att tvätta bort. Ett medicinerat tungt huvud, en kropp som värker av panik, och saknad.
Jag borde vetat, förstått, att jag är och förblir, och aldrig någonsin kommer att kunna vara något mer än Kameliaflickan.
Demimonde, demimonde, demimonde.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar