Efter en av de mest intensiva, kärleksfulla, hjärtskärande ledsna nätterna i hela mitt liv så är det verkligen över. Är underligt att man kan känna sig så älskad, samtidigt som man blir lämnad. Egentligen vill jag bara gråta hela tiden, för att slippa den dova smärtan inuti. Men det gör jag inte. Jag saknar honom, så otroligt mycket. Kommer sakna honom varje dag. Jag vet inte riktigt hur jag ska klara det här. Jag vet bara att jag måste göra det, på något sätt. Förstår fortfarande inte hur det blev såhär. Vill inte vara utan honom. Men nu vet jag att jag inte kan vara med honom heller. Det är trasigt nu. Inte för att han tagit sönder det, utan för att det aldrig varit helt.
Jag önskar att jag inte passade in så bra i dina armar, att mina läppar inte behövde dina, och att jag inte så fullkomligt älskat att andas dig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar