och fast jag bara vill glömma, handlar alla mina låtar om dig.

Jag har dejtar en ny pojke. Han är från Norrland och pratar på ett sätt som får mig att le konstant, för det är så fint. Han vet inte hur man ska klä sig, och han blir svettig om händerna och nervös när jag är nära. Han är inte snygg alls, men han spelar ungefär sex olika instrument och han studerar musik. Han tycker om att fiska, åka båt och bygga saker. Men mest av allt, mest av allt så är han godheten själv. Han är ärlig, jordnära och genuin, och det finns ingenting konstlat, ingen prestige och inga dolda motiv. Jag behöver inte trippa på tå eller vara rädd för att han ska göra mig illa. Han vet nog inte ens hur man gör. Och mitt hjärta är liksom inte glas och taggtråd med honom, det är mjukt hav, skog och frisk luft.

Nu ska jag träffa någon jag saknat och sedan ska jag ligga i jazzmusikerns armar och vänta på att hans hjärtslag lägger sig till rätta, och på att hans osäkra, tafatta kyssar blir innerliga.

(Jag försöker att inte tänka på N. Men allting jag sjunger, och allting jag skriver, där är han.)

om jag inte får ha dig så vill jag ha allihop.

Den här sommaren ska jag ha singel-sommar.

Ja, ni vet. Kasta flirtiga längtansfulla blickar efter män med mörkt lockigt hår, pojkar med smilgropar, vackert solbrända killar med båt, och blekt smala musiker. Kyssa vem jag vill, när jag vill. Det här är första sommaren på två år utan (tomma) löften, utan (underbara) måsten.

Jag tänker bara dricka cava, prosecco och champagne. Ha på mig klänningar varje dag. Ligga vid vattnet och läsa i ensamhet, äta jordgubbar och grilla i parker med folk skrattandes bredvid. Måla naglarna i aprikos och persika. Åka båt och känna att "herregud-vad-jag-är-fri."

Jag längtar och ser fram emot att vakna upp med någon efter en varm sommarkväll som jag bara tycker om, kravlöst och utan ångest, suddiga galna kvällar på Stockholms utomhusklubbar, ljumma nätter då livet slår emot en. Singel-sommar med massvis med män, som jag knappt kommer minnas när hösten kommer. Men jag kommer minnas hur mycket vi fnittrat, flickorna och jag, när vi pratat om dem, hur vi hånat sms:en, suktat efter blickarna, och blinkat konspiratoriskt åt varandra i baren när pojkarna vänt ryggen till.

Man hinner aldrig göra allt man vill, under sommaren. Och den går alltid för fort, hur man än bär sig åt. Men det spelar ingen roll. För man behöver bara några fantastiska kvällar, några minnen för livet. Och så lägger man dom i sin sommar-ask med alla andra underbara midsommaraftnar, nattbad, spelningar, och äventyr. Så ligger dom där, i evigt solsken, oändligt oförglömliga. Tillsammans blir alla små bitar den perfekta sommaren, och det är den vi värmer oss med under vintern.

Men nu, just nu, är det försommar och jag får kyssa vem jag vill.

den blomstertid nu kommer

"Du leker älskar, älskar inte med oss. Rycker i bladen tills det inte finns något kvar. Jag står naken i vinden. Längtar efter händer, hungrar efter sol.  Och du går vidare, drar händerna över gräset som om du aldrig rört mig alls."

vita papper är farliga, farligare än ord

jag trodde verkligen du skulle älska mig den här gången.

 

"Oron i mitt hjärta är bekant. Men den irrar runt i min bröstkorg och känner inte igen sig. Det är lugnt här sedan du kom. Ångesten vill ut i mina fingertoppar, till och med nu, när jag skriver det här. Den får glädjen att avvakta. Oron i mitt hjärta, är bekant. Den klöser mot mina innerväggar och vill ut. Men ett leende från mig är en befallning, och så stannar den där. Den ska inte få riva dig i sömnen.

Du har en dröm om oss som vilar på dina läppar. Kärlek som dröjer sig kvar i din mungipa. Ett veck där kinden börjar, som talar om en lycka som är min. Det stillar hjärtat.

Du mumlar förälskelse när du sover och har händer som söker min hud. Jag finns innanför dina ögonlock. Jag är trygg där, inuti dig. För du är stark och varm och vacker. Du andas mig.

Jag finns i dina andetag, och oron i mitt hjärta är inte alls lika verklig som ljudet av dig. Som den pulserande, lugna kropp, med jämna stadiga hjärtslag, som ligger bredvid.

Jag ber dig hålla om mig. Och genom din ljusa, rena hud, kan jag känna hjärtslagen. Du håller hårt och de trummar mot min rygg, får mitt bräckliga skal, mitt ömtåliga skelett att vibrera. Jag är rädd att gå sönder nu; Pandoras ask i dina armar.

Men sedan kysser du mig omedvetet, innerligt och fjäderlatt, lämnar bitar av den där drömmen på min nacke.

Och rytmen från dig, går in i mig, får oron att ge med sig och lägga sig ned. Får ångesten att lyssna till din kropps vaggvisa, den enda sång jag aldrig kunnat skriva, men som jag kan varje ton till. Vi nynnar med tills vi somnar, oron och jag.

Ett leende från mig är en befallning."

men du är inte kär i mig och vi blev aldrig på riktigt

vi är en natt som aldrig gick över i en dag som tillhör oss

och jag kommer aldrig att förlåta dig för det.

"... som en stjärna utan namn, du färdas över natthimlen, med de andra anonyma ljusen."

Mitt hem luktar liljor, pioner och lövkojor. Det är försommar utanför mitt fönster, men kallt i hjärtat.

Igår var jag på ännu en dejt. Vi gick till Fotografiska och jag tittade på sagobilder av Helena Blomqvist. (Du hade pekat på räven som dök upp här och där bland flickorna i vita spetsklänningar, och förstått varför kaniner som håller hand med lockiga små gör mig lycklig ända in i hjärtat.) Sedan promenerade vi genom ett varmt sommar Stockholm (när blev allt så grönt egentligen?) och håller hand som om vi hör ihop. Det gör vi inte. När vi sitter på den där båten och fikar så stirrar jag in i horisonten tusen gånger mer än vanligt, men han ser inte det, för han bryr sig inte. Han är vältränad, tråkig och lättstött. Han trycker upp mig mot en mur och kör ned tungan i halsen på mig. Och sedan skrattar han bara. Jag säger att jag inte gillar att kyssas (men med dig var kyssarna vartannat andetag) och han lägger armarna i kors och ser sur ut. Han är inte vacker alls. När jag går hem säger jag att han får ha det bra, och sedan raderar jag vår sms-konversation.

Sedan går jag hem och duschar av mig doften av hans äckliga parfym som på något sätt har satt sig i mitt hår, byter till en annan klänning, börjar om min dag. Möter upp Friday och Minnie på Folkbaren. Umgås med favoritgubbarna (Minnies pappa O som alltid sitter och försöker förföra kvinnor vid bordet bredvid, flummigt estetiskt fantastiska farbror A, och herr B, en härligt självupptagen författare.) Vi dricker massvis med cava, och sedan går vi flickor vidare till stammisbaren. Vi dricker whiskey sours och umgås med en artist som är på g, och en producent som skriver till världstjärnor med en viss Idol-jurymedlem. Efter det, en sväng till ett nyöppnat ställe, där jag skriver våra namn  med min läpp-penna, på varsin stol inne i champagnebaren när ingen tittar. Och sedan hem, för att sova bort allting igen.

bättre sent än aldrig.

Ja, mina älskade, jag har försummat er. Och för vad? Inga män, det kan jag lova. Även om veckan som varit både inneburit middagsförslag från en ensamstående småbarnspappa och en kille som nyss varit i en bilolycka. Ni vet ju hur svag jag är för barn, och det är väldigt svårt att säga nej till någon som precis haft en nära döden upplevelse. Men jag ska försöka låta bli, är inte intresserad utav av någon av dom egentligen.

Jag har dessutom provsjungit, fikat, varit på bio, lunchat thaimat på Söder, promenerat, gymmat, städat, brunchat, druckit bubbel på diverse barer, hunnit städa hemma, kramats alldeles för mycket med Tintin, shoppat böcker med Mikey och ätit bakelser med Friday. Jag lyckades dessutom skriva en så pass bra bokanalys att min lärare visade upp den som det perfekta exemplet på hur man ska göra. Score. Utöver det (livet) så är det enda som håller mig borta från er, mitt dåliga internet som sviker hela, hela tiden.

Nu är pappa här och ska hjälpa mig sätta upp tavellister. Själv ska jag bege mig till en föreläsning om Karin Boye, som var min första poesi-förälskelse och efter det ska jag laga lyxmiddag till mig själv. Cause I'm worth it and all that jazz.

för jag ville bara älska dig.

Sanningen är att hur många Bellinis jag än dricker på Ljunggrens, eller hur okej jag än försöker vara, så är det här ännu en måndag, och ny vecka utan dig. Och det gör mig så ledsen. Så ledsen.

ännu en helg.

Igår var jag på Fridays fantastiska födelsedagsmiddag med ett stort och härligt gäng kvinnor i blandade åldrar, jag var som vanligt yngst. Vi pratade utbildning, barn (en vän till mig eklaterade att hon är gravid, och en annan kan inte alls få barn), penisar, spöken, tatueringar och lägenhetsköp, åt en massa småplock och drack flera flaskor vin. Det var en såndär fantastiskt speciell kväll då alla, trots att många knappt känner varandra, och det är nästan 20 år mellan mig och den äldsta, och man har helt olika bakgrund, skrattar konstant, öppnar upp sig och berättar berättelser som får alla andra att oo:a och fnittra förtjust, då man skålar för allt möjligt trevligt, och där alla bara trivs och får utrymme att prata och vara. Så, så himla fint.

Idag har jag suttit på ett café och pluggat, föga förvånande eller hur? Har spenderat sex timmar på stammisfiket, där ägaren klappar mig snällt på axeln när jag kommer, hur långt eller kort det än är mellan besöken. Gått dit regelbundet i sex år, och inte sällan är det med en bok eller penna och papper som sällskap. Pluggade dock bara ungeför två och en halv av dom timmarna, sedan kom en väninna och så pratade vi om livet och sånt. I övrigt har jag upptäckt japanska romanförfattare och arabiska poeter idag, fast jag inte alls borde fokuserat på alternativa medeltider, utan funderat ut hur jag ska skriva en krönika med fokus på europeisk litteraturhistoria. Och i natt drömde jag att Niotillfem bloggerskan och jag åt våfflor med sirap och drack mint juleps i södra USA, och att Melissa Horn ringde och skrek åt mig för att jag inte spökskrivit klart hennes låtar. Lite så.

Just nu önskar jag att jag hade någon bra film hemma, och en ny klänning som gör mig lycklig, och ett nytt årskort till Fotografiska, och mer tid till allt jag älskar. Imorgon är det den bra psykologen, en lista med måndagsmåsten, plugg på caféet och middag med en vän. Och sedan är det ny vecka.

älska mig när jag bränns.

Ibland tänker jag att nästa gång, nästa gång så ska jag inte berätta om det förflutna, eller drömma om framtiden. Nästa gång ska jag vara starkare, och vackrare, och smartare. Jag ska bara vara allt det som är enkelt att älska, och gömma allt det andra. Trippa på tå och hålla andan, för att inte väcka dröm med verklighet. Så tänker jag ibland när jag bara längtar efter att vara älskad, älskad, älskad.

Men vet ni? Nästa gång så vill jag att någon ska våga älska det som är trasigt, försöka hålla ihop mig fast jag är så många kantstötta bitar, fast jag är så otröstligt ledsen ibland och tror att världen är en ond plats. Nästa gång vill jag att någon ska kämpa för allt det där komplicerade som är jag, tro på allt jag kanske kan bli. Jag vill inte skratta för att göra någon annan lycklig, eller blinka bort tårarna för att han inte ska se att jag är ledsen. Jag vill att någon ska vilja ta hand om mig. Jag vill kunna vara liten, och svag om jag måste. Vara bättre (starkare, vackrare och smartare) för honom, för att jag vill, inte för att jag måste. Jag vill vara tillräckligt, nog, och ännu mer, bara genom att vara mig själv.

Nästa gång ska jag älska någon som älskar mig. Någon som är orädd, helhjärtad och modig. Som vet att riktig styrka, sann frihet, livet självt, bara kan vidröras när du låter någon nå fram och beröra dig. Som kan och vill älska, älska, älska.

jag vet att hjärtat längtar ut, när din bröstkorg är en bur.

Ibland vet jag inte vilken tanke som är mest svindlande; att du inte är nära, eller att vi fortfarande andas samma luft, i samma stad. Att du är oändligt långt borta, men fortfarande somnar på samma plats som då. Att min kropp vet varje steg till din dörr men att hjärtat stannar här för att den är stängd. Så svindlande, att luften stundtals går ur mig. Och sedan när världen kallat mig tillbaka, ur det tillståndet, så är jag kvar med detta obegripliga faktum, som tycks bli mer verkligt för varje andetag utan dig. Du är inte min. Och jag är inte din.

Din frånvaro, som förut var en sorgedimma och ett töcken, är nu skarp och hård. Verkligheten är kall och slår emot mig. Alla färger är smärtsamt tydliga och ändå dova på samma gång, ty de saknar kontext och mening, alla linjer som utgör konturerna av min omgivning är så framträdande och hotfulla att jag är rädd att göra illa mig på dom.

Och mitt i allt detta, så blir dagarna ljusare, längre, men för mig blir det bara mer och mer uppenbart hur vacker världen var med dig, och vetskapen av att alla våra minnen, allt vi gjort och känt, kommer ligga som en skugga över våren och sommaren som kommer, finnas i luften som en svag vemodig doft, vara i mina andetag som en ständig påminnelse om att du saknas mig, den vetskapen kan göra en skör flicka halvt galen, och ett halvt hjärta ännu mer trasigt, och därför, just därför, så gråter jag av lycka de få gånger jag får höra din röst. För känslan av att vi kanske fanns trots allt, och kanske var det värt det, och kanske kommer någon älska mig som jag är.


Ja, jag vet att jag är väldigt osammahängande, och att det inte är någon ordning på mitt svammel, men jag är sjuk, knaprar alvedon och lugnande, äter trerättersmiddagar på vift, eller ligger hemma med blekrosa rosor, mörk choklad med havssalt och finncrisp, jag läser Borta med Vinden, och skjuter upp skolarbeten, och går inte ut för då träffar jag bara någon ny man, det gör jag alltid, och så fikar jag konstant och sitter på södercaféer och gör försök till att skriva, och ringer inte N fast jag vill, och jag har alldeles för mycket sånger i huvudet som vill ut, och så försöker jag komma på vad jag ska göra med mitt liv, jag är tjugo-någonting och jag vet inte alls, inte alls, hur i helvete man är lycklig.