men egentligen är allting bara paranteser.

Annars då? Jag äter middag med mina vänner (ikväll blev det lamm, potatisgratäng, rödvinssås), fikar alldeles för ofta, tränar, dricker drinkar med rosenblad, pratar bort tårarna, fixar inför julmarknaden på Hågelby Gård (att låta mig enhälligt bestämma över hur dekorationer ska sitta innebär ett underbart utlopp för mina kontrollbehov, och ett exceptionellt utövande av tålamod från deras sida), shoppar för pengar jag inte har (böcker och hudvård), pluggar (och får än så länge högsta betyg), försöker bli vän med J (som inte riktigt verkar vara med på det här med att jag minnsann är okej med allt och har kommit över honom), träffar syster med pojkvän på Fotografiska, pratar konst, livsmål och drömmar, och hittar (till min förvåning och förvirring) en ny dröm. Som får det att pirra i magen, och gör mig så exalterad att jag känner mig konstant nervös. Det första jag verkligen velat på länge. Men som jag, i vanlig ordning förmodligen inte kommer våga försöka förverkliga.

Och jag äter mer tabletter än på länge. För sömnen och hjärtat, och allt däremellan som inte riktigt vill just nu.  Och upprepar frasen "det går över" ungefär hundra gånger om dagen.

back to the sky on your own.

Jag tror att han lämnar mig på riktigt nu.

Ja. Vad ska man säga.

Och jag som bara ville få landa.

Vara lycklig. Känna mig trygg. Älska någon.

Men mest av allt, landa.

jag saknar dig som om du var min, jag saknar dig som om du var min, jag saknar dig som om du var min.

Sedan så är den ju där igen. Den där stunden. Då mitt hjärta saknar ljudet av hans röst.

Jag är fortfarande trött. Och arg. Men det är läggdags och då är det som om hela min kropp undrar var han är någonstans. Jag sover dåligt när vi inte säger god natt. Sover ganska bra utan honom, så länge jag vet att han ligger i den där sängen som saknar mig, och har somnat med kärlekssvammel på sina läppar, och armar som kramar en kudde i brist på min hud. Så länge han säger godnatt och att han ska drömma om mig. Sådär som han ju gör, ska göra, varje kväll. Men inte ikväll.

Och när jag inte får prata med honom, då sover jag riktigt jävla dåligt. Jag vänder på mig hela tiden och lägger handen på bröstkorgen och viskar "lugn, var stilla, snälla, det är okej, du är okej ändå" till mitt hjärta som inte lyssnar. Det bara saknar istället. Det är kvällar då alla ljud hörs alldeles för tydligt, och mörkret lyses upp av tomheten, så jag drar täcket över huvudet och säger till den att "gå bort, lägg dig inte här, snälla, jag försöker ju vara okej." Och när jag väl sover är det oroligt, med fragment av drömmar och bara bitar av riktig sömn. Samtidigt så spelar det ingen roll, för de där nätterna kan man försöka sova i timmar, och ändå aldrig vakna utvilad. Man bara andas ut, och tänker att man klarade det och är tacksam för att det är en hel dag tills det blir natt igen.

Jag tycker inte om att vara ifrån honom, och samtidigt vet jag ingenting längre. Jag orkar inte mer. Inte såhär. Jag saknar att vara glad, att känna tillit, att vara med honom helhjärtat. Det är som att det inte går längre. Jag ligger intill honom, nära inpå hans lycka, eller fångar upp hans skratt med mina läppar. Låter hans vackra ord om kärlek landa på min hud. Men sedan är det som att det inte går hela vägen in längre. Någonstans så stannar det. Och jag vet inte. Jag vet inte om det är helt förstört, och om jag inte kommer att kunna känna så igen, som jag gjorde då. För han är underbar, det är han. Jag vet bara att om jag är kvar, såhär, som det är och har varit, så kommer det komma en dag då jag aldrig mer kan låta mig själv älska honom.

Jag tycker inte om att vara ifrån honom, och jag saknar honom som om han vore min, men jag kan inte vara nära någon som inte känns.

Jag hatar den här stunden.

och vissa dagar vet jag inte om jag verkligen vill ha dig.

Förlåt för dålig uppdatering, men mitt internet är inte vad det brukar vara. Nu har dock min iphone slutat kommunicera med mig, igen, så nu är ni allt jag har, i princip. Svårt att ringa och prata med någon under omständigheterna menar jag. Då jag varker har ork, energi, kunskap eller lust att sitta och trixa med den (även om jag faktiskt har försökt, tro mig) så vill jag mest sätta mig ner och gråta. Alternativt skrika rakt ut. Tekniska prylar och jag är inte en bra idé.

Idag är jag trött på N. Trött, trött, trött. Och irriterad. Men mest trött. Jag har varit där hela helgen och han har varit helt fantastisk och underbar, han har tittat på mig sådär, och kysst mig massvis, och sagt en massa ord om kärlek, och varit det vackraste, skönaste, mest underbara som finns. Och jag är mest bara trött. Trött på hans bra veckor då han är kär med mig, varför låta sig själv bli glad, när han ändå ändrar sig sedan. Varför tro att någonting betyder någonting alls, när det ändå inte gör det. När det ändå alltid kommer tillbaka till något annat. Så jag spelar med så gott jag kan, och sätter upp osynliga murar för hans fina ord och mjuka smekningar, upprepar "nej, nej, nej, det är inte på riktigt" om, och om igen i mitt huvud. Biter ihop och skakar av mig allt det vackra, för det hör ändå inte hemma hos mig. Inte i slutet av dagen.

Och sedan så hittar jag fel. Kan han, kan jag. Han har minst lika mycket kontrollbehov som jag och jag blir galen när han ska ifrågasätta och ha åsikter om allt hela jävla tiden. Och sedan är han typ lite snål. Inte mycket, men lite. På det där sättet som jag har lite svårt för, bara för att jag själv är väldigt snabb med att ta minst varannan, och inte ens kolla på vad det kostar (trots att han tjänar det dubbla). Och när han väl betalar verkar han liksom lite för nöjd med sig själv. Vilket är jävligt konstigt då hans ex lät honom betala för typ allt. Men mest av allt, mest jävla in i helvetes trött, är jag på att till och med, oavsett, och även när, han har en bra vecka och är kär i mig, så är det på hans villkor. Jag är så trött, trött, trött på att inte få behöva honom, någonsin. Inte ens lite grann. På att han då ska ta ett steg tillbaka och skapa något slags avstånd där han inte behöver ta ansvar för någonting. Trött på att han har verkar ha såna jävla aversioner mot att ställa upp. Det är ju inte ofta jag behöver honom, men när jag gör det så märks det verkligen.

Som förra vintern när jag var väldigt sjuk och han inte ens erbjöd sig att köra mig till akuten, eller när jag har ett problem som behöver en lösning, är stressad över en uppgift, eller som nu när min jävla telefon inte gör som jag vill. Då ska han instället genast bli sådär obekväm och otålig, för att jag inte bara klarar av saker själv. Vilket jag ju ändå alltid gör, jag är ju för fan inte hjälplös. Men det är mer den där skillnaden. Mellan hur vi reagerar. Behöver han min hjälp, mitt lugn, min input och mitt stöd, då är jag där, hela vägen. Men behöver jag honom så är jag plötsligt bara jobbig.

Och jag är så jävla förbannat jävla jävla jävla trött.

(Och så fungerar inte min telefon, plus att jag har världens sämsta morgonhumör och inte fick sovmorgon imorse för att han hade en jävla handbollsmatch vid 11, så kanske bidrar det lite grann, men i övrigt är jag faktiskt jävligt trött på honom också.)

att ta det som finns kvar.

Han känner liksom på sig när jag är på väg bort. När hjärtat börjat domna lite. Och då är han genast där, och tittar på mig som om jag räknas. Och jag då? Jag blir förälskad i honom, om och om igen, varje jävla gång han låter mig bli det.

Igår var jag hos psykolog 1 och pratade om det förflutna/nuet, och sedan hos psykolog 2 och pratade om nuet/framtiden, gymmade en snabbis, och mötte upp Julina för cafémat och tjejsnack. Och hon tittade sorgset på mig, och skakade bekymrat på huvudet, när jag petade alldeles för mycket i min ceasarsallad, och spänt leendes, en nyans av tårar i ögonen, pratade om att jag inte vet hur jag ska gå ifrån honom och om allt han fått och får mig att känna när han vill. Vi drack té, och sen kom N. Vackrast i världen, som vanligt. Julina hade nog helst bitit huvudet av honom, men hon log så fint, och jag rörde nervöst vid hans hand, för jag vet inte vart vi är på väg och ändå sitter han där, och beter sig nästan som att han är min. Jag och N promenerar på söder, tar en bio vi inte orkar mer än hälften av, innan vi smiter, för att bara få komma hem. Tända ljus, dricka té, trassla in sig i varandra i soffan. Vara nära.

Jag kysser honom tusen gånger, för jag vet inte hur många kyssar vi har kvar. Och han tittar så hjärtskärande kärleksfullt på mig. Vi fnittrar, och pratar och skrattar, och planerar. Då och då tänker jag på att snart, snart kommer jag inte få ligga intill hans lena hud längre, jag vill gråta, men kysser hans kindben, hans ihåliga kinder, hans ögonlock, hans läppar, hans panna, hans hals, hans handleder och händer. Tusen kyssar. Vi sover nästan ingenting under natten. Eller jag sover ingenting, och han ligger till största delen vaken med mig. Jag kan inte sova, för jag måste få se honom och röra vid honom så mycket jag kan innan vi inte finns mer. Och han mumlar all den där kärleken, och kysser mig minst lika många gånger, om inte fler. Det är så fint, allting, och jag är så lycklig, så lycklig att jag leker med tanken på att nu, nu när vi ligger här i skenet från värmeljusen och han tittar på sådär, och vi bara ligger tysta och känner varandra känslor, eller som mest viskar dom till varandra, nu när vi båda tänker att herregud, tänk om det här är på riktigt. Tänk om det är vi. Nu, nu ber jag honom skaffa barn med mig, friar eller gör något annat underbart vansinnigt.

Istället säger han att jag är alltid är för långt bort, även fast han håller om mig med sina hjärtslag mot min rygg, och doften av honom fastnar i mitt hår, och hans kyssar landar på min hud. Och jag sväljer storslagna gester, och tårar, och är bara lycklig där och då, för att han finns och ligger så nära han kan, just den natten.

when we collide we come together. if we don't we'll always be apart.

Jag läser massvis med saker om kärlek, både i bok och blogg form. Och jag gråter litegrann för att det finns så mycket kärlek, och så små saker som ändå känns mer som kärlek än någonting annat. Och jag tänker "det där vill jag ha." Den blicken, de orden, den kyssen just där, det vill jag också ha. Sedan känns det bitterljuvt för jag har ju haft dom, och ändå så otroligt hoppfullt, för tydligen så finns det massor med fantastiska kärlekshistorier där ute, som jag också kommer att trassla in mig i, och snubbla över, och falla för. Jag önskar man hann bli kär tusen gånger under en livstid, och inte bara kanske en gång om året om man har tur. Och jag tänker på alla dessa människor som bara går om varandra, och som man aldrig hinner, eller vågar, eller låter sig bli kär i, och så tänker jag på hur lyckliga de skulle vara om de stannade upp istället och gick någonstans härligt, farligt, underbart tillsammans. Sedan tänker jag på alla som springer rakt in i varandra, men ändå tillslut bara ursäktar sig och säger "oj, förlåt, det var inte meningen att ramla in i ditt liv, snälla ramla inte in i mitt mer."

Och sist men inte minst, så tänker jag på den där sommarkvällen då vi satt vid ett sånt där picknick bord i trä under träden i Rosendal, jag sitter nästan gränsle över dig (tonårskärlek, kallas det), och vi kysser varandra som om vi är tok-kära och du berättar vilka som är äppelträd och vilka som är päronträd (dom tycker du bäst om) och jag tänker bara att alla knotiga sagoträd, och ett ovanligt folktomt Rosendal i skymningen med dig, det är helt otroligt magiskt. Och att du är det mest manligt drömprinsiga (jamen, vad ska man kalla det då?) som jag någonsin sett. Sedan ska vi gå och titta på bikuporna och du blir jätterädd för alla bin och jag skrattar så jag gråter och ramlar ned i gräset, klänning och allt, för att du är 1,93 och bredaxlad och viftar hysteriskt med armarna, och det är inte alls så himla ridderligt, men du är det finaste jag vet och du gör mig lycklig. Och jag tänker på allt vackert du någonsin sagt, och allt du fått mig att tro att jag kan vara, och på att din hand nog alltid kommer passa perfekt ihop med min, på kyssar under stjärnorna, och att du håller om mig hela natten fast jag inte vill, och jag tänker på vår första kyss ute på Djurgården i våras, hur jag stannade upp ooch fingrade lite nervöst på din mörkblåa cardigan innan jag tittade upp och ställde mig på tå, och kysste dig, och nu så tänker jag på att snart kommer nog vår sista kyss, och då måste jag komma ihåg allt det där andra, komma ihåg att det var värt det.

Allt snubblande, och trasslande, och ramlande och fallande. Det var värt det. För det är kärlek liksom.

"tänk om vi växer ifrån varandra'?" sade jag. "det går inte, svarade du då. på livets träd är alla andra grenar, men vi är rötterna."

Jag äter brunch på Strand, fikar i timmar med olika människor (min senaste upptäckt är ett päronté med rosenblad i), läser senaste Elle interiör, målar naglarna i gammalrosa, vill bara ha på mig klänningar (och helst sånt med spets, eller sånt som andas lite dåtid) och annat som får mig att känna mig som en porslinsdocka. Typ kängor i mjukt skinn, vita strumpor med volangkant, strumpbyxor, basker och duffelkappa. Måste införskaffa en locktång (mitt hår är egentligen lockigt, men jag fönar det rakt för det är liksom inte porslindocke-lockar alla dagar, utan ibland ser jag så  fruktansvärt bohemisk ut. Vilket jag ju är, men ändå.) Andra dagar vill jag helst ha en stram hästsvans, plommonläppar och svart pojkvänskavaj, se creddigt svår ut och låtsas att jag är vuxen. Vilket jag, ju mer tid som går, inser att jag verkligen inte är.

Tillbaka till brunchen. Flickan mittemot mig ser ganska trött ut. Jag känner mig väldigt levande i jämförelse. Vi har inte setts på nästan ett halvår. Och hon brukade vara min bästa vän. Sånt brukar hända mig. Eller, jag brukar tröttna på människor och försvinna efter något år. Jag vet inte vad det är som händer, men en dag vaknar jag upp och älskar dom bara inte längre. Men flickan mittemot, hon brukade vara mitt undantag. Hon var den mest speciella av dom alla. Den enda jag inte släppte taget om, som höll min hand när jag stod i skogen, 16 år och hjärtekrossad och skrek ut mig brustna hjärta, med mascara rinnandes nedför mina kinder. Som gick med mig på otaliga promenader och pratade pojkar, som lagade köttfärssås och spaghetti med mig mitt i natten för att det var det enda vi kunde laga, som firade världens finaste alla hjärtans dag med mig det där året då ingen av oss hade en kille, som var viktigast att spendera tolvslaget på nyårsafton med, som visste alla hundratals internskämt, utan att jag ens behövde säga dom högt, som köpte rosor till mig en gång bara för att hon kände för det. Som min familj kallade min flickvän för att vi var de bästaste vänner som fanns. Som jag planerat hela mitt liv med, faktiskt. Den enda i mitt liv, som jag kunde se 10, 20, 30 år från då. Brudtärnan på mitt bröllop, gudmodern till mina barn, ja, vi skulle ju till och med bli tanter tillsammans. Och nu har vi inte ens hörts. På ett halvår.

Och nu vet jag liksom inte längre. Var tar kärlek vägen när den inte är borta, men inte är där heller?

bland alla måsten så ser jag mest dig.

Jag vill inte vara utan dig.

Jag går ut, äter middag med Chloé, förar på Fridays, hänger på Riche med gänget och dansar på Obaren med flicksen. Umgänget är underbart, alkoholen är gratis, musiken är fantastisk, livet är bra.

Och jag vill inte vara utan dig.

Jag vet. Att man klarar sig. Jag känner det varje dag. Allt blir bra tillslut, man kommer över allt, tiden läker dina sår, och man klarar sig. Med eller utan.

Men jag vill, inte, vara, utan, dig.

Så enkelt är det.

Sedan kan man lägga till att jag inte tycker om att somna utan dig, att jag vill ligga i dina armar, och känna doften av ditt schampoo precis bakom min axel där du vilar ditt mörklockiga huvud, och jag vill kunna se dig när jag vaknar, mumla ditt namn, få ett svar och somna lugnt igen. Att jag är bättre där du är, att det är lättare att andas, när jag får andas dig.

för bara kärlek kan krossa ditt hjärta.

Så vad gör jag då, när jag inte ligger vaken för sent och överanalyserar mig och N?

Jag äter söndagsmiddag i form av musslor och sorbet på Grodan med Minnie, och hänger på Obaren med några flicks och en väldigt långsamt uppdrucken whiskey sour, jag går på min terapi, har studiebesök med några från skolan, äter pasta och dricker för många koppar grönt päronté med Friday i Vasastan, och jag går på bio med Mikey och några andra pojkar.

Sedan ligger jag vaken för sent och överanalyserar mig och N.

Och läser de där böckerna av Gunnar Ardelius som någon tipsat mig om. "Du kommer gilla hans ord, de är lite som dina ord, me ändå inte." Jag läser långsamt, långsamt, för att varje ord ska hinna få betydelse. Jag vill också kunna skriva så. Lite som känns mycket. Men istället ger jag er hundratals ord om kärlek, upprepade och evigt återberättade, och säger kanske inte alls det jag vill säga, om kärlek. Men jag säger det jag kan i alla fall.

du får älska vem du vill, men aldrig andas någon annan

Sen sommar/tidig höst.

Vi ligger i soffan, jag på hans bröstkorg, hans läppar någonstans bland mina lockar. Mina händer undersöker hans nyckelben och hans smeker mig lätt över axeln. Exakt samtidigt som jag drar efter andan (på det där sättet då andetaget fastnar halvvägs och jag gör en liten ofrivillig paus, för att det stannar till i hjärtat, innan jag hastigt andas ut igen) så suckar han lite lyckligt.

Det är snart dags att åka hem, och för en gångs skull så blickar han inte oroligt mot klockan, och jag känner inte den där rastlösheten i kroppen, och vi är inte tysta för att vi båda har separationsångest. Vi är bara lyckliga. För det kommer fler kvällar.

- K?
- Mhm?
- Har du andats mig ikväll? Frågar han allvarligt.

(Det uttrycket har han fått från mig)

- Klart jag har, svarar jag och andas sådär konstigt igen, lite ryckigt, som om lyckan inte vet vilken väg den ska ta genom kroppen, den tvekar och går nästan fel på vägen ut.

- Bra, för jag har andats dig, svarar han och sluter ögonen, ler nöjt och lättat. Och så kysser jag hans läppar och hans ögon, och lägger mig så tätt intill hans hals som jag bara kan och andas honom en liten stund till.