och kanske kommer jag alltid att längta efter livet istället för att leva det.

Jag längtar så mycket efter ett glas rödvin eller en perfekt drink. Kanske är det för mycket rödvinsromantik här men hur ska man annars sätta färg på den här vintern. Vill ställa upp staffliet och måla, känna doften av oljefärger, men jag vågar inte. Hade någon totalsvacka för några år sedan då jag bara glömde bort helt hur man gör, hela min uppfattning om färg och ljus och skuggor bara försvann, och nu är jag rädd för att ens närma mig penslarna. Idag har jag inte gjort något vettigt alls, borde städa men har ingen riktig ork. Har sminkat mig och ska röra mig ut i världen, för att senare ikväll krypa ihop i en villa med Ida och Minnie för lite matlagning och tjejsnack. Ingen utgång så länge jag går på antibiotika med andra ord.

Jag och Watson har bråkat. Kan inte förklara vad det gör med mitt hjärta. Det var inget stort, men efter som att jag är den mest intensiva, dramatiska och hetsiga människan i världen så finns det inget som heter litet. Jag förvärrade allt, var elak och allmänt jävla dum. Men det är svårt att sova, och jobbigt att vakna, och jag ser plötsligt exakt hur grått det faktiskt är ute. Det finns ingen riktig glädje, inte utan min grundläggande trygghet, mitt alldeles egna lugn, som är J.

Jag längtar så mycket efter ett glas rödvin.

snabba cash.

Hade svårt att sova i natt, det var kallt utan Watson, och jag var allmänt upprörd och orolig över Millais. Han är min bästa vän, som jag inte alltid träffar så ofta, då hans liv är ganska kaotiskt och omgivet av kriminalitet och droger. Nu finns det säkert de där ute som får fördomar om både honom, och mig, men jag bryr mig inte. Han har aldrig någonsin utsatt mig för en riskabel situation, och skulle aldrig göra det heller. Han håller sig hellre borta när saker är jobbiga. Som nu. Jag tänker inte släppa honom, eller döma honom, för när det gäller tar han alltid hand om mig.

Men med allt jag fick höra igår, om polisanmälningar, skottlossningar, häktet, och vapen under kudden så vill jag nästan gråta. Jag är så jävla rädd att han inte ska tänka på sin säkerhet, och handla med hjärtat istället för huvudet. Bad honom om att bo hos mig några dagar, tills saker har lugnat ned sig lite, då den enda i hans omgivning som vet vem jag är eller var jag bor sitter i häktet just nu. Vilket han såklart totalvägrade. Men jag vill ändå att han vet att han kan knacka på min dörr mitt i natten om det behövs. Försökte också få honom att överväga att åka utomlands ett tag, men hans blick brann när jag sade det.

- Jag tänker ta itu med det den här gången, jag tänker inte gömma mig, då försvinner det aldrig.

Och jag frågade när det tar slut, vilket det såklart aldrig gör. Ibland tror jag det, men igår kändes det mer som en naiv dagdröm som aldrig kommer att bli sann.

- Vi säger att du köper den där lägenheten på Kungsholmen, och börjar plugga igen, och så ringer din brorsa och har problem med samma gäng igen, eller ett annat gäng, eller något annat som rör verksamheten?
- Då kommer jag med en gång.
- Precis.



*Millais är franska, och namnet på en av mina favoritkonstnärer, uttalas Millä. Watson, är som ni redan förstått, namnet på Sherlock Holmes älskade följeslagare, och hans förnamn är John; Watson/J är alltså samma person. Ingen av mina vänner figurerar under sina riktiga namn, men kopplingen är alltid nära till hands för den som vet.

underbara vardag.

Så skönt att hänga hemma med tjejerna lite, var länge sen! För något år sedan hade vi middag här flera dagar i veckan, till slut blev jag trött på all disk så vi slutade helt. Måste börja igen, i lagom mängd. Chloé lagade en mustig, varm och fyllig soppa med tomat, paprika, potatis och linser, med chili och sambal i. Lime och koriander, toppa med créme fraiche, ät med rustikt lantbröd och ost. Till "förrätt" stekte vi en massa sparris som vi åt med händerna. Tände ljus överallt, men helvete vad kallt det var ändå. Senare kom J och då blev det varmt, men 5 min efter att han gått blir det kallt igen. Kroppsvärme är det enda som fungerar när det är 20 minus ute.

Idag åkte vi och köpte färg till hallen, fick nöja mig med en vanlig väggfärg från Beckers, då färgen jag ville ha skulle kostat 3000 kronor. Så jag kände att det var lite pest eller kolera och att jag likagärna kunde köra på deras vanliga väggfärg som det var 25 % på, istället för deras Elegance som jag använt i resten av lägenheten. Detta vuxna, mogna, tröttsamma beslut tog jag då jag 1) bor i en hyresrätt, som jag inte kommer stanna i mer än några år till 2) inte kommer spendera en massa tid i hallen och 3) ändå ska hänga upp en massa tavlor på väggarna. Sedan gick jag i lite inredningsbutiker och fick ångest över allt som jag vill köpa men som är för dyrt,  inte passar in hemma eller har någon plats för.

Hittade även, äntligen, ett par vanliga dricksglas. Vi har använt endast vinglas här hemma, vilket av någon anledning är jobbigare att diska. De här nya är supertunna, enkla, och dovt blekrosa. Ska köpa fler i andra färger senare.

J har åkt för att kolla på hockey, och jag vilar lite, ska ta ett värmande bad snart så jag överlever. Ikväll ska jag fika med min älskade Millais, länge sedan jag träffade honom.

Kanske ordnar sig allt till slut och nog är livet ganska bra ändå?

i'm better near to you.

he and i, had something beautiful
but so dysfunctional, it couldn't last
i loved him so
but i let him go,
cause i knew, he'd never love me back.

(such pain as this, shouldn't have to be experienced
i'm still reeling from the loss, still a little bit delirious)

near to you,
i am healing, but it's taking so long.
cause though he's gone,
and you are wonderful,
it's hard to move on.
yet, i am better near to you.

you and i, have something different
and i'm enjoying it, cautiously
i'm battlescared, and i'm working oh so hard
to get back to who i used to be

he's disappearing, fading, steadily
and i'm so close to being yours
won't you stay with me, please

i only know, that i am better near to you.

- A Fine Frenzy.

smått.

Blev en rostigt rosa lätt transparent blus, ett persikofärgat nagellack, en hushållspappershållare (letat ihjäl mig efter en enkel som inte är modern och gjord av metall, fungerar ej i mitt lantliga kök), en guldig ring med en turkos sten (köpte ingen förra sommaren och ville verkligen ha en, supersnyggt till vitt), en kräm, och bäst av allt: bokrea = två vackert slitna exemplar av Kameliadamen (nu har jag fyra) för endast 25 kr. Lycka! Fanns en massa annat fint också, men hittade inga fullständiga serier och det var mycket som jag redan har en del av. De här exemplaren var dock från 20 och 30 talet och alltså inte så gamla som önskat, men patinan är underbar ändå. Druckit en mangosmoothie med L och nu är Minnie på g hit, Chloé ska joina oss för middag senare.

Kärlek!

falla fritt.

Solsken, vaknade av telefonen! Jag har fixat och donar lite med saker hemma, sitter i favorit-tishan från en musikal-workshop jag gjorde för några år sedan, dricker rooibos m rabarber och vaniljsmak och har M. Horn i högtalarna. Nu ska jag möta upp babymama (dock utan bebis, herregud vad jag saknar bebis) för lite fika och shopping. Efter det ska jag städa lite, tror tjejerna ska komma hit ikväll och laga mat. Nu när det är ljusare ute så ska jag börja köpa hem blommor igen, finns ingenting (utom doften av nybakat) som känns mer hemtrevligt och välkomnande. Idag vill jag köpa något ljust och luftigt, försöka få tag på ett nagellack i min favoritnyans, och ett exemplar av Brott och Straff. Inte velat gå i närheten av den boken då den känns som en sån bok som Söderkillar läser för att det ser bra ut till deras outfit, och smakar bra till deras latte. Pretentiöst och allmänt löjligt med andra ord. Men N har övertygat mig ("K, du som gillar mördare och sånt, det här är som föregångaren till American Psycho, jag lovar, en massa ångest och hemskheter, precis din stil!"), och jag behöver ju inte synas offentligt med bokhelvetet. Brott och Straff it is med andra ord. Nej men nu rinner tiden iväg här på bästa Dalí-sätt, så jag ska lightsminka mig och slänga på mig ngt enkelt och pälsen. Man måste ju passa på innan vintern är slut.

Later dolls!

fanhelvetesjävlaskit.

Ni tycker säkert jag bara gnäller och är bitter, men hur bad luck har man om man får halsproblem och måste åka till sjukhuset i 5 dagar för att ens kunna äta och prata, och dagen efter ens sista besök så ringer någon och vill att man ska spela in en demo åt en sångerska (inga namn nämnda) som måste iväg innan midnatt? Jag har inte gjort ngt vettigt på månader i musikväg och det här hade eventuellt kunnat ge mig lite jobb.

Jag. Blir. Så. Trött.

Humor?

(Nu har det här ingenting egentligen att göra med de familjeproblem som pågår just nu, eller måndagens kontakt med polisen, men ändå, apropå familj, problem, och brott och straff)

Är det inte jättekomiskt, till och med humor på högsta nivå, att min morbror precis avslutat sin juridikutbildning, i fängelset?

Det tyckte iaf jag när mamma stolt proklamerade det under en middag för någon vecka sedan. Jag skrattade hysteriskt, till hennes stora frustration.

- K, han är faktiskt jätteduktig! Sitter hon och skriker medans jag ligger dubbelvikt av skratt.
- Men, du hör väl hur det låter? Får jag ur mig men hon stirrar bara oförstående på mig, med stor irritation.

Jag sneglar på pappa som börjat med disken, och ser att han ler lite grann, så mycket han vågar. Vilket gör mig lättad. Tur att någon förstår.

- Och när ska han använda den? Om 20 år? 30 år? Frågar jag, försöker få henne att se på det hela lite realistiskt.
- Han kommer säkert få komma ut snart, säger hon, nickar lite förstrött för sig själv, som för att intala sig att det är så.
- Han sköt en kille mamma, fortsätter jag (kalla osympatiska jag, som bara måste säga det fast jag inte borde.)
- SÄG INTE SÅ OM DIN MORBROR! Tala inte så om honom, någonsin! Skriker hon och reser sig upp.

Och nu skrattar jag inte, jag bara mumlar något ohörbart, med en ton som ska verka instämmande, går fram och pussar henne på huvudet. Lilla mamma. Och sedan går jag. Men erkänn att det är lite, lite kul?

(Och angående det där med strafftiden, 20-30 år för att ha dödat någon är inte Sverige, såklart. Så alla killar som någonsin sårat mig kan andas ut, jag har inte en galen morbror här i Sverige som kommer att komma ut när som helst, för här har vi ju nästintill ingen strafftid alls, och vifta med vapen i era ansikten. Även om jag tidvis gillar den tanken.)

I'm alive.

Igår var sista sjukhusdagen (peppar, peppar, ta i trä). Idag mår jag mycket bättre, kunde till och med äta lite igår. Med lite menar jag en fjärdedel av en barnpizza. I söndags kom världens finaste babymama hit och fixade soppa åt mig, låg och småpratade med mig i några timmar och var bara allmänt söt! Vita tulpaner hade hon med sig också (vita blommor är aldrig fel hos Kameliaflickan). Idag har jag behövt ha ett ganska jobbigt möte via telefon, men jag tror det fick bra (peppar, peppar, igen). I övrigt har det varit ganska jobbigt, en massa personliga familjeproblem som inte lär lösa sig i första taget, samtal med polisen osv. Jag återkommer senare idag darlings, vad kan man hitta på när man orkar gå uppför max en trappa, och måste vila i en timma när man dammsugit sin tvåa? Skulle gärna åkt och gaddat mig, men kanske inte är en så bra idé med tanke på att jag knappt ätit på två veckor.

Saknar mitt liv, så mycket. (Och med liv menar jag god mat, vin och whiskey sours. Och sex som inte är lugnt och försiktigt.)

shadow of a doubt.

Jag förstår inte hur du kan kännas så obeskrivligt nära, för att sedan vara så långt borta. Snälla säg att vi inte är där igen, vi har ju redan varit där, kommer du ihåg förra vintern? Det gör jag. Den var fruktansvärt kall (du försvann innan den värsta kylan kom) och det var svårt att gå upp på morgonen, varma bad för att vakna, varma bad så fort man kom hem för att ens kunna vistas inomhus. Skulle vi inte försöka båda två, inte backa den här gången, bara vara, var det inte så vi sade?

Den här vintern har du hållt mig så underbart varm (du får mig att tänka på Tummelisa och Svalan) och fått mitt hjärta att slå igen (försiktigt, försiktigt). Vi skulle stanna kvar, du och jag (vågar du, så vågar jag). När du är borta känns det som en dagdröm, något jag måste funderat ut helt själv, och sedan när du är här så torkar du mina tårar och smeker lugnt min kind, och jag minns det som något verkligt. Du är alltid borta för länge. (Jag vet också vägar bort, kom ihåg det min vän.)

Jag vill inte att vi ska ha mer avstånd, pauser, distans, känslokyla, (låtsad) likgiltighet. Jag vill vara nära dig. Jag vill att det ska bli vår, jag vill ha solsken och blekt blå himmel med dig. Du talar om en sommar som kanske aldrig kommer, jag vill ha våren, vill inte, vågar inte, kan inte, hoppas på eller be om mer än så. Jag vill att vi ska vakna i det blyga morgonljuset, försöka hålla hand bland folk, vara snälla mot varandra och se världen fyllas av vitsippor. Vända ansiktet mot ljuset, blunda, tycka om världen lite extra mycket och tänka "vad tur att vi har varandra", "vad gör hon just nu", "han får mig att må bra", och, "åh vad skönt att kunna sakna någon (som man får somna med i slutet av dagen)".

Och vem vet var du ska när hösten kommer, kanske vill jag inte söderut, men just nu vill jag ingenstans, jag är lycklig här med dig, och vintern är ju inte slut, så stanna här hos mig. Inte gå, inte än, inte än. Vi har ju precis vaknat, (Älskade, älskade vän.)