Minnie har humor. Nej alltså, verkligen. Hon är rå, och ironisk. När hon väl kommer igång kan hon knappt sluta. Hon kan få alla att skratta. Det var så vi klickade på skolgården i gymnasiet. Jag var högljudd, med mycket smink och klackar. Kindpussades och kallade människor för "darling." Minnie färgade håret svart, drack 7 koppar kaffe om dagen och gick i mc-skinnjacka långt innan det blev inne. Jag räckte upp handen och hamnade i hetsiga klassrumsdebatter med plugghästarna på teaterlinjen, Minnie satt längst bak i Ray Bans och röda läppar och såg uttråkad ut. Hon tyckte jag var jobbig. Jag tyckte hon var underbar. Och tillslut märkte hon att jag var en av de få som faktiskt förstod hennes humor.
Minnie är lätt att komma överens med, lätt att tycka om. Hon har en sådan otrolig social kompetens, vilket jag beundrar. Ibland låtsas hon att vara rysk en hel kväll, andra gånger gör hon fåniga Stureplansminer. Hon är jättebra på dialekter. Hon kan prata med den 60 åriga alkoholisten, den trötta förortsmamman, dagisbarnen, blattekillen, mr backslick, vara svärmorsdrömmen, kulturtjejen, dj:n, kocken, systern, filmentusiasten, rockstjärnan och ändå alltid forsätta vara Minnie. En annan fin sak med henne är att hon är väldigt accepterande, och förlåtande. Det gör att hon är typen av person man tacksamt fortsätter att älska, alltid.
Minnie byter jobb ganska ofta, hon blir snabbt uttråkad, och behöver miljöombyte. Vilket inte stör mig alls, för hon kommer alltid att landa på alla fyra, alltid att klara sig, på något sätt. Minnie oroar sig inte. Hon tar en cigg och påminner mig skrattandes om att vi är unga fortfarande. Att vi har allting kvar att vara, att göra. Och hon är så fantastiskt generös. När hon väl har pengar är hon den första att bjuda på ett glas vin, har hon inte pengar bjuder hon ändå hem en på middag. Hon är ärlig och lättsam. Hon är stark och kravlös och vacker och egen. Hon ber inte om ursäkt för vem hon är, och dömer inte andra för vilka de vill vara.
Minnie vill helst vara singel. Vilket hon lyckas lite sisådär med. För hon är den mest chill tjejen i Stockholm, hon hetsar inte upp sig för småsaker, letar inte fel, blir inte svartsjuk, har inga äganderättsbehov what so ever. Vilket i sin tur gör henne till ett väldigt attraktivt flickvänsobjekt. Så ofta sitter hon där, med pojkvän, fast hon inte vill, försöker så gott hon kan (för de är ändå alltid så fina människor) och tillslut drar hon sig ur relationen, lättad och fylld med ännu mer livslust.
Det bästa med Minnie är att hon kompletterar mig med en massa beundrandsvärda egenskaper som jag inte har. Förutom det sociala, det generösa, det avslappnade, det förlåtande, så är hon en av de där fantastiska människorna som kan säga förlåt. Det tar inte emot, hon måste inte bita sig i läppen och ta ett djupt andetag. Hon drivs inte av någon egensinnig stolthet, eller självupptagen långsinthet, utan hon säger förlåt, och menar det. För hon tycker alltid att de relationer hon har är viktigare än att hon måste ha rätt, hennes kärlek har en ren form som inte kräver skuldkänslor eller sorg hos någon annan.
Minnie gillar att ha en viss distans till människor (och till sig själv). Hon brukade titta förskräckt på mig och skaka på huvudet åt alla mina överväldigande ömhetsbetygelser, nu har hon lärt sig att inte bara hantera dem, utan tycka om dem. För under den roliga, sociala tjejen, med skinn på näsan och som är rapp i käften, så finns en väldigt mjuk, och varm person. Med ett av de största hjärtan jag någonsin mött. Nu för tiden har hon ljusare hår, men mer tatueringar. I övrigt är hon nästan exakt likadan. Och jag älskar henne.
