Fina N.

N: Så vad tänker du göra?

K: Vad menar du?

N: Ska du fortsätta träffa folk eller satsa på J?

K: Du, här satsas det inte. Trodde jag hade förklarat för dig att jag inte är flickvänsmaterial?

N: Jag tycker du är flickvänsmaterial.

K: Nje. Han är i vilket fall som helst för känslomässigt introvert för att vara rätt för mig.

N: Vet han om det?

K: Tror han är medveten om att han är så.

N: Nej, har du sagt att du tänker fortsätta träffa killar?

K: Det finns inga löften N, inga krav. Han har inte bett mig om någonting. När det uppenbarar sig någon ny kommer jag vara ärlig med det. Och då får han ta ställning till det. Tror J förstår att jag kommer fortsätta som jag alltid gjort. Jag måste göra min grej, även om det börjar bli lite svårt, både för honom och mig. Måste tänka på det som är bäst för mig, i längden.

N: Vad är bäst för dig i längden?

K: ... att leva, älska, våga, skratta, drömma, vara, göra, välja - helhjärtat. Vara med någon som vill leva med mig, som vågar älska mig, välja mig, drömma med mig - helhjärtat.

N: Och du kan inte ha det med J för att? Varför mår du bra av att vara med honom om du inte kan se allt det där med honom?

K: När blev allting svart och vitt N? Vi vill inte samma saker, skulle aldrig kunna ha ett gemensamt liv, vara det som vi tror att vi vill ha. Jag mår bra för att jag är osminkad och ärlig, det är tryggt och varmt, jag behöver inte försöka vara mer, och jag känner mig inte förminskad. Men det är inte på riktigt, det är här i vår lilla påhittade värld.

N: Låter ganska på riktig, enligt mig.

weak like a kitten someone tried to drown.

Och precis när jag bestämt mig för att ta itu med mitt liv så blir jag såklart sjuk. Började igår med lite halsont (herregud vad jag avskyr när bloggare skriver sådana här inlägg, who the fuck cares liksom) så den personliga tränaren på jobbet sade att jag absolut inte får träna, får då kan man tydligen få hjärtinflammation. Vilket jag fnös lite åt, och ett tag var jag nära att gå ändå, men samtidigt så litar jag på hennes omdöme. So I didn't. Sedan orkade jag inte äta något mer igår. Eller idag. Gjorde soppa som jag tog lite av, sedan tappade jag aptiten. Och nu ligger jag här, med en karta alvedon bredvid mig. Tog mig ned till Ica, då jag insåg att ingen annan än jag själv, kommer att ta hand om mig, och att jag inte kan bli frisk om jag inte får i mig någonting alls. Inhandlade Vicks med honungssmak, Dröm yoghurt (yoghurt med mycket fett i kändes som ett bra val när jag ändå ska tvinga i mig någonting), Fanta, Proviva blåbär och ostkaka som är någorlunda lätt att svälja. Förhoppningsvis går det att äta det imorgon. Jag är uttråkad, fryser när jag är vaken, svettas när jag sover, har ont i huvudet och kan knappt svälja. Och jag som inte tänkte bli sjuk den här vintern.

jag undrar om du, hade kraft att ge dig av, eller mod att stanna kvar.

Datan åkte i golvet för tredje gången, sängen flyttas nästan en halvmeter från väggen, lakanet försvinner spårlöst, grannen höjer volymen på sin musik. Men allt jag känner är dig.

Du har fel, så fel. Det är inte rummet som är varmt, det är vi. Och du hinner knappt stänga dörren innan det blir kallt igen. Jag skulle kunna somna i dina armar.

När blev allting vi säger, gör, är, så fint? När blev det fnittrigt, och lent, och omtänksamt? När började vi hålla hand, andas in varann, varann, varann? Jag är rädd för att bli rädd. Är inte det, det mest idiotiska ni någonsin hört?

Vårkänslor!

(Eller försök till)

I VÅR VILL JAG

- Bara vara.

- Gå till Fjärilshuset med L och Lillan.

- Egentid: åka in till stan själv oftare, spendera lediga dagar på Nationalmuseum, sitta på något café, ensam, och läsa.

- Ta promenader med bästis (så svårt när man jobbar, bor och hänger, på olika ställen)

- Måla om hallen i någon ljus sagofärg!

- Sitta med filtar och luncha ute med flicksen i pilotisar och Ray Bans...

- ... och ta en drink regelbundet med världens bästa M.

- Hinna åka till huset i Sydtyskland.

- Tona håret någon nyans ljusare, ha på mig någon fin grå kappa, och orka gå i högklackat igen.

- Gå på spelningar och utställningar med Minnie.

- Tatuera mig igen, smått eller stort.

- Måla naglarna i nyansen persika.

- Ta fram mitt staffli och mina oljefärger, leka fritt utan kreativ prestationsångest.

- Åka ut på landet, och förälska mig i världen.

- Lyssna löjligt mycket på Melissa Horn, känns lite uttjatat nu, men Horn är verkligen vår för mig.

- Se till att gå på lillebrors fotbollsmatcher.

- Dejta lagom mycket.

- Ha gymnasie-reunion med gamla tjejgänget.

- Gå upp och inte sova bort våren, min älskade, älskade, vår.

Matnonsens igen, ytligheter.

De senaste dagarna, sedan kvällen på Fasching, har jag inte tagit hand om mig själv så bra alls. Jag blir så ganska ofta. Har svackor, då jag äter en avokado, en kiwi, en chokladboll, och sedan undrar varför jag är hungrig vid niotiden på kvällen. Vilket i sin tur, i bästa fall, leder till att jag paniklagar ngt och äter alldeles för mycket. Sådana dagar kanske jag äter en croissant till lunch på jobbet, eller en kanelbulle, och dricker té. Jag har slarvat med träningen också, vilket får mig att må ännu mer dåligt. Min absoluta low point nådde jag idag när jag åt en semla, utan att egentligen reflektera över om jag ens var sugen på den. Eller kanske nyss när jag åt vit pasta, elva på kvällen. Så nu ska jag back on track; hemlagad mat (LCHF&P) fixad tills imorgon, och en sallad till det. Gymkläderna på och sen ska jag ladda hela dagen, äta mellis så jag orkar på gymmet. Tanken är att jag ska laga någon soppa till middag (tänker blomkål) så vi håller tummarna för det. Brukar vara vrålhungrig när jag tränat. Nu ska jag ta en titt på min kära vän, kalendern, och styra upp mitt liv. Har låtit den falla helt i glömska också, inte orkar någonting, avbokat luncher, hoppat över utekvällar, struntat i sånt jag faktiskt bryr mig om.

", after all, tomorrow is another day."

i am, i am, i am.

Demimonde fun-fact: H.P Lovecraft's brevväxling uppskattas uppgå till 87 500 brev, under en 25 års period. Därtill skrev han en mängd publicerade noveller. Vågar knappt tänka på hur mycket han skrev, bara för sig själv.

Idag har jag känt mig allmänt oinspirerad. Hela min värld känns grå. Jag vill känna något. Det där med att vara glad är inte för mig. Obviously. Jävla Watson. Som vanligt vill jag tatuera mig när jag känner såhär. Blöda lite, för något vackert, något bättre, något nytt. Så man vet att man finns. Ord på den hud som ändå inte betyder någonting. Kan någon, någonting, något alls, påminna mig (övertyga mig) om att jag finns?

Varför blir mardrömmar nästan alltid sanna, medans dagdrömmar nöjer sig med att vara luftslott och rosaskimmrande stoft vid horisonten?

if i never knew you.

En av de bloggar jag följer har en tävling just nu. Jag förstår aldrig de som kan häva ur sig sina mest personliga, tragiska, sorgliga livsöden sådär. Som tävlingsmotivation. Mitt mörker, är mitt, bara mitt. Det är ytterst få personer som faktiskt, på riktigt, vet hela sanningen om Demimonde. Till och med vissa nära vänner, har egentligen ingen aning om hur det var, i det förvridna landskap som var min barndoms verklighet. Jag är så rädd, att om de visste, så skulle de kanske inte kunna se mig på samma sätt längre. Att jag skulle upphöra att existera, de skulle bara se vad som varit, och inte vem jag är. Att det lilla fina, vackra, värdefulla, som jag får den stora äran att vara, genom deras kärlek, skulle försvinna. Och så skulle jag tillslut bara ha det fruktansvärda, skrämmande, som kväver och sliter i mig.

Jag skulle ta mina ångestdämpande, sömntabletter, antipsykotiska, ssri tabletter och så skulle jag ligga här, bortdomnad och känslolös, stirrandes i väggen, ännu mer tom än innan. Så jag säger inte så mycket, svarar ibland undvikande när de svarar. Och egentligen, så vet jag att de fortfarande skulle älska mig (annars är det inte kärlek på riktigt) men om jag någonsin, ens för en hundradelssekund, skulle se upp från mitt vinglas under en middag, min tidning på tunnelbanan, min kopp te på södercaféet, och möta en blick som undrandes, sökandes, försöker se spår av det som bränner på min hud (brister i mitt hjärta, bedövar varje känsla) så skulle jag känna att jag dog litegrann.

För jag kan inte bli ren från det, hur många bad jag än tar mitt i natten, hur hårt jag än försöker skrubba bort mardrömmen jag vaknat från, och jag kan inte springa ifrån det, hur många panikslagna nattpromenader jag än tar, när väggarna sluter sig kring mig. Jag kan inte komma bort från rädslan, den sover bredvid mig vissa nätter, rör sig oroligt och tar all luft. Men jag kan, jag kan, vara någonstans i närheten av lycka, när jag får skratta med vännerna på stammisstället, ha tjejsnack om pojkar och skor, pussa på Lillan (oförstörda fina varelse), röra vid böcker, njuta av smaker, andas in någon annans värld, i takt till ett hjärta som slår starkt och stadigt, till ljudet av dess orädda slag. Någonstans offentligt, bli ett med massan, vara en i mängden, som alla andra. Jag behöver det. Det håller ihop mig och håller mig kvar. Det får mig att läka, på ett sätt som sanningen aldrig kommer att kunna göra. Men jag är vetandes, och sanningen är min, bara min.

Bara det är faktiskt en vinst i sig.

you loved me cause i'm fragile, when i thought that i was strong.

Jag läser Sherlock Holmes äventyr och ser fram emot sovmorgon imorgon, min sista innan det är jobbdags igen. Bäddat nytt, vilket jag gör minst en gång i veckan, älskar nybäddad så pass mycket att jag blir galen så fort den krispiga känslan ersätts med den lena, använda. Hämtat upp en massa stora och slitna guldramar från källaren, som jag helt glömt bort, och som jag tänkte måla, slipa lite, krackelera. Tanken är väl att ha citat i (har ord i hela den här lägenheten, vilket håller på att göra Watson galen, han förstår inte det där med hur fruktansvärt vackra bokstäver kan vara) men vet inte riktigt var, har så mycket ramar överallt redan (14 i sovrummet, 12 i vardagsrummet, och 11 i hallen) och vill inte ha dem tråkigt svarta vilket skulle passa in bäst både i sovrum och hall. Well, well. Ser fram emot att sova, och känns faktiskt ganska skönt om jag inte får något besök idag alls. Senaste tiden har varit så intensiv (både skuggorna på väggen och värmen i hjärtat) och det är bättre för mig att vara själv ibland. Vilket jag lär vara de närmaste dagarna.

Vet ni hur mycket jag ler när jag ser hans blåa tandborste, bland alla tjejigt rosa produkter, i badrummet?

Bonne nuit.

... & the right kind of wrong.

Jag vaknar, som vanligt, av vibrationen från mobilen. Klockan är efter 5 på morgonen, och jag vet exakt vad han vill.

- Sover du?
- Mm.
- Var är du?
- Hemma.
- Kan jag få komma förbi och säga godnatt? Jag vet att du är förbannad på mig, och att du ska sova, jag ska inte stanna länge, men kan jag bara få säga godnatt?
- Gör som du vill.
- Ses snart.

När han kommer ligger jag med ryggen mot honom. Med varje andetag jag tar är jag närmare tårarna. Jag rycker till när han rör vid mig. Rätt händer, men för sent. Han kysser mjukt min hud. Lätta försiktiga kyssar som inte kräver någonting. Jag är varm av trötthet, och känslostormar. Jag vet inte vad jag ska göra.

- Kan du snälla titta på mig?
- Nej, viskar jag.

Och sedan har jag bara tystnad och tusen tankar. Han försöker hålla om mig. När hans armar håller hårt, hårt, hårt, runt min nästan livlösa kropp så brister det. Jag gråter stilla och han håller kvar.

- Hur kan man inte veta om man vill vara med någon? Frågar jag.
- Jag vet inte.
- Du vet ingenting.
- Nej, det är nog så.

- Jag är så jävla dum, säger jag och rösten skär sig.
- Säg inte så.
- Jo. För där är jag med någon som har åstadkommit så mycket, och har så mycket, som tycker jag är så jävla bra, och det enda jag vill är att åka hem till någon som inte ens vet om han vill vara med mig, säger jag och skrattar till mitt i tårarna. Det är ju nästan komiskt, avslutar jag med en kvävd viskning och gråter ännu mer. Watson andas ut, nästan lättat, och andas in mig med längtan. Flätar in sin hand i min och kramar den hårt. Ryggar inte tillbaka, vill ha mina ord, och mig.

- Förstår du att jag hellre åker hem till den här tomma lägenheten och den här sängen som känns så jävla konstig utan dig, än att jag är med någon som inte är du? Jag vet inte vad jag ska göra. Jag vet inte när det blev så och jag vet inte vad jag ska göra, fortsätter jag, försöker inte ens hålla tillbaka gråten nu när jag väl har börjat.
- Snälla vänd dig om?
- Nej.
- Jag vill kyssa dig. Jag måste få kyssa dig, säger han, och jag hör kärlek i hans trygga röst.

Så jag vänder mig om, men värjer mig för hans läppar. Jag vill bara få lyssna på hans hjärtslag. Jag tar hans hand, och ger den vad hans mun inte fått. Och då för han sin hand till sina läppar, tar dess kyssar, och ger mig den igen, upprepar samma sak om och om igen, tills jag inser att jag är där jag vill vara, oavsett hur dumt det är, hur fel vi är för varandra, fast vi inte kan ha en framtid tillsammans. Jag är lugn och trygg och lycklig här, i den här sängen, nära hans hud, med hans andetag i takt med mina. Så jag ser på hans klara ögon i halvmörkret, skymtar hans ljusa ögonfransar och kysser honom länge, länge.

Vi säger väldigt mycket mer (intimt och fint, ett samtal som inte hör hemma någon annanstans än där i den stunden när man ligger så nära man kan, inte en centimeter längre bort skulle de orden kunna existera), talar och kysser varandra tills det ljusnar. Och äntligen så vet vi var vi har varann.

wrong kind of right.

Underbart mysig middag med flickorna (Minnie, Chloé, Carolina). En oxfilépasta och 3 flaskor rödvin senare så började vi tänka på utgång. Jag ville mest hem till Watson. Så jag frågar om vi ska ses. Han säger att han inte vet. Som den osäkra, stolta, barnsliga person jag är, så bestämde jag mig ganska snabbt för att dra med mig Minnie hem till musikers svindyra lägenhet på söder (högt i tak, etagévåning, ljust, takterass, bjälkar i taket, spiraltrappa etc.) för jazz och ännu mer rödvin på mina blekt målade läppar. Allt för att bevisa för mitt gammalrosa/spetsklädda, superlockiga, mörkt sminkade jag, att jag inte bryr mig om W. När den talangfulla, rika mannen, med sin stora livserfarenhet, och sin ännu större livsaptit, spenderat timmar med att andas in min hud och lukta på mitt hår, röra vid mitt ansikte, massera mina axlar och förundrat tala om hur vacker han tycker att jag är så gav jag upp. Jag ringde Watson, som var för upptagen för att bry sig, eller höra, vad jag ville.

Sedan tog jag ett  djupt andetag inne i hans badrum, bland Ralp Lauren handdukar, och Dior Homme produkter, bet mig i läppen och blinkade bort tårarna. Tog min päls, satte mig på hans soffkant och förklarade för honom att han inte är vad jag behöver, och att jag inte kan vara det han vill ha. Och han ber mig sova över, säger att han bara vill ha mig där. Jag förklarar att jag vill kunna prata med den jag är med, att den personen måste vilja ha mina tankar, och allt jag är. Han insisterar på att vi visst har haft jättemycket att prata om (han har tittat nyförälskat på mig och förtjust kysst mig på axeln för varje sak jag sagt, bara deltagit själv med små kommenterar om hur bra jag är.) Ännu en gång ber han mig att stanna. Jag har vägrat hans läppar hela kvällen, och han tror det här handlar om någon slags fysisk blygsamhet, eller sexuella principer. Jag säger bestämt att jag måste gå, ger honom en kram, och säger att om han någonsin vill ta en fika, så kan han höra av sig.

I gallerhissen ned, när jag öppnar den första av de tre paren glasdörrar innan man äntligen kommer ut i luften, så mumlar jag att jag är så jävla dum i huvudet, att jag inte vet vad fan jag håller på med. Varför kan jag inte bara stanna kvar, hos vad som borde vara så rätt för mig? Watson sms:ar och skriver att om jag bara lugnar ned mig så kan han skjutsa hem mig. Jag vill inte ens svara. Jag går i minusgrader ända till Hornstull där jag sätter mig och väntar på tåget. Och när jag väl satt mig ned så kommer tårarna. De rinner stilla nedför ett ansikte, där större delen av sminket redan smekts bort av ett par händer som inte känner mig. Jag kommer hem, tar ett bad, försöker tvätta bort kvällen, honom, känslan av att inte finnas till. Det hjälper tillräckligt mycket för att jag ska kunna somna. Och jag märker hur jag inte vill vara Demimonde längre, att jag börjar glömma bort hur man gör.