you are, the only exception.

Trött, trött, trött Kameliaflicka idag. Sov helt själv utan minsta lilla godnattbesök i natt och ändå sov jag inte särskilt bra. Varit ute med mormor på landet en sväng idag, åt lunch på ett värdshus (som inte öppnat officiellt än) och pratade om livet. Nu vilar jag, läser och försöker hitta någon form av energi till att leva. Tanken är vin och middag hos Minnie. Känns som att hela världen sliter lite i en just nu, alla ska ha sitt. Hur man än gör så blir folk inte nöjda. Längtar ännu en gång efter riktig egentid. Har ingen egentlig lust att göra mig iordning heller, borde föna håret men orkar nog inte, så blir naturligt lockigt istället. Kommer ihåg tatueringsmässan 09, då jag kände likadant. Så jag satte på mig en guldig teatermask och svart chiffong. Om man bara kunde göra det nu också.

Kameliaflickan goes Kultur&Nöje.

Musikstil? Genre är sekundärt, det viktigaste är att den är välskriven och känns. Löjligt svar, men så är det. All musik har sina tillfällen. Mina första musikupptäckter (som därför alla lämnat spår) var nog Phil Collins, Frank Sinatra, Toni Braxton, The Corrs och Tracy Chapman.

Blir både svenskt (Melissa Horn, Lisa Nilsson, Patrik Isaksson, Uno Svenningson, Kent, svensk hiphop), rock (Mötley, Guns&Roses, RATM, Def Leppard) och country (Leann Rimes, Rascal Flatts, Patty Griffin, Keith Urban, Carrie Underwood)  här hemma. Men mest jazzstandards á la Sinatra, Fitzgerald, Vaughn, Francis, Holiday, Cole.

Därtill en jävla massa melankoliska singer songwriters (Nora Jones, Sara Bareilles, Sarah Mclachlan, Nerina Pallot, Sarah Blasko, Ane Brun, Sophie Zelmani, Anouk, Regina Spektor, Chantal Kreviazuk, John Mayer, Amos Lee, Ry Cuming, James Morrison, Joshua Radin, Peter Cincotti, Paolo Nutini, Gavin Degraw, Jason Reeves, Damien Rice), manliga softrock band (Lifehouse, Paramore, The Script, Augustana, The Frey, The Calling, 30 seconds to mars), filmmusik och klassiskt (just nu mest Rachmaninov, Tchaikovskij, Moussorgski, Schubert).

Mina största, nutida, förebilder musikaliskt (fast egentligen textmässigt, jag är egentligen inte musiker, jag är en sångerska som skriver) är M Horn, Maria Mena, Missy Higgins, och A Fine Frenzy/Alison Sudol. De två sistnämnda håller jag så högt att jag faktiskt köper deras skivor. Förstår ni? 2011, och jag köper deras cd skivor. Det ni.

kindly unspoken, you show your emotions (silence speaks louder than words) it's lucky i'm clever, if i didn't know better, i'd believe only that which i'd heard.

Okej så det blev alldeles för mycket rödvin igår. Vet inte ens hur många glas jag fick i mig, men jag skyller på Minnies generösa pappa och allmänt grupptryck. Spelningen på Fasching var supermysig, jag fnittrade, blinkade bort tårar, diggade stenhårt, och satt tidvis bara tyst och hänförd. Finns också en väldigt talangfull (här snackar vi verkligen världsklass) och trevlig man i de kretsarna, som av någon oförklarlig anledning har en etablerad grej för mig. (Han ska tydligen ha suttit på Laveau senare under kvällen och bara spontan-ropat mitt namn, innan han ringde mig och överöste mig med komplimanger.) Smickrande men föga lockande, tyvärr. Vi träffades för första gången i en bar, jag var uttråkad och rastlös, och hans skjorta var i ögonhöjd med mig, där jag satt uppflugen på en barstol och svalkade mig med torrt vitt vin. Så jag klädde av honom. Någon gång mellan knapp nummer fyra och fem så tror jag att vi kanske presenterade oss för varandra, innan jag vinkade dit en vännina och erbjöd honom som present. Härav problematiken. Jag har av principsak lite svårt att ligga med någon som en vän legat med. Att han sedan konstant visat ett underligt intresse för mig, och alltid gjort väldigt klart för mig vad han ser i mig, det är en helt annan sak. Plus att han inte är min typ (har äntligen insett att jag nog ändå har en sådan, och att den personlighetsmässigt aldrig lyckas överenskomma med vad jag vill ha rent ytligt), även om det måste erkännas att han är rätt så charmig, när han försöker.

Idag har jag bara ätit konstiga saker, och njutit av den senaste Elle Interiör, ätit småplock med familjen och avböjt mer vin. Flickorna skulle till Grafikskolan, men det är inte riktigt min crowd (udda och rökig miljö som jag nog bara skulle kunna njuta av om jag var påverkad av någon olaglig substans.) Så jag tänkte mig att jag ska läsa och sånt istället. Prata med N i timmar och dricka te. Imorgon ska jag dessutom upp relativt tidigt och åka till älskade mormor.

I övrigt så låg jag såklart vaken mot min vilja igår när jag kom hem, och väntade på Watson. Låste upp dörren och lovade mig själv att sova när han inte hade vett att komma med en gång. Men det gick inte. Jag saknade honom för mycket, såg hans nakna muskulösa kropp, hans ryggs vackra linjer, kände hans lena hud i tanken, under kvällen, i musiken. Bra sex är så fruktansvärt beroendeframkallande, och han är bortom bra. Vilket jag tror att jag också sade till människan i min rödvinsdimma, med mina naglar i hans rygg, ena handen i hans hår, mina ben runt hans. Jag får väldigt lätt abstinensbesvär om jag inte får ligga regelbundet. Jag är plågsamt intensiv och fysisk, och ju mer han ger mig, desto mer vill jag ha. Igår fick jag faktiskt påminna honom om grannarna, som jag börjar få väldigt svårt att se i ögonen. Jag brukar aldrig bry mig om sånt, men ljudnivån på mig har tidvis börjat bli nästintill jobbig, och om jag vill kunna bo kvar här så måste jag nog börja tänka lite på de stackarna.

Inatt, idag, ikväll.

Eller så har man världens bästa sex, med världens bästa Watson, och njuter av att ligga i sängen en hel dag och lyssna på Melissa Horn. Gjort mig i ordning fort som fan nu darling, svart och gammalrosa, alice i underlandet tisha och sagolik ring med en svart sten. Slänger på mig pälsen och rör mig mot söder. Vin och branschskvaller hos Minnies pappa, och sedan har några vänner spelning på Fasching. Hörs sen!

self-fulfilling prophecy, you're the only one who cares about me, in this town.

Watson är här. Vi tänder ljus och äter middag och.. försöker. Just nu ligger han i ett skumbad med tända ljus som jag gjort i ordning åt honom. Vet inte om det är bra eller dåligt att vi får en liten paus ifrån varandra. Det är nu jag skulle kunna samla mig, släppa all ångest och bestämma mig för att bara vara. För att bara tycka om honom och inte tänka så mycket. Men det går inte så bra. Det kryper i skinnet på mig, jag vet inte riktigt var jag ska ta vägen. Egentligen vill jag bara landa i stunden, slappna av och vara med honom. Och ändå vill jag värja mig inför varje smekning, avbryta varje kyss. Jag känner mig så... fel bara. Något känns inte bra. Och jag tror faktiskt inte det är han. Jag tror faktiskt att vi har det bra. Men jag är inte riktigt närvarande i mitt liv, hur mycket jag än önskar att jag vore det. Eller så är jag inte kapabel till att vara lycklig. Glöm allt jag skrev, kanske ljög jag bara för mig själv. För er. I närheten av lycka, omfamnar jag den inte. Jag vill vända om och springa långt, långt bort. Ska bli skönt att gå och lägga sig idag. Slippa ifrån mig själv i några timmar.

och jag är inte avundsjuk, bara evigt bitter.

Fick precis reda på att en person ska släppa en bok. En iq-befriad människan, som jag betvivlar ens kan förmulera ordentliga meningar. Faktum är att jag vet att hon inte kan det. Smilande, inställsamma jävla människa, som brukade skratta nervöst åt mina skämt för att hon så desperat ville att jag skulle acceptera henne. Jag. Förstår. Inte. Behöver jag säga att det nästan förstör min kväll, och att jag är i mer behov av chokladkaka än någonsin? Fan, så nu ska jag alltså sitta här och vara illamående av oförstånd och samtidigt förvandlas till någon tjejig chokladätande klyscha? Ser plötsligt mig själv, 10 år framåt, kladdig i ansiktet och 20 kg tyngre, med slitet hår och glåmig hud, skrivandes hatiska blogginlägg om människor runt omkring mig som fakiskt lyckas med något. Känns ju lagom attraktivt. Både fysiskt, och mentalt. Gillar inte att jag är så jävla missunnsam. Måste verkligen jobba på det.

Men samtidigt. Hon?! En BOK?!

Kameliaflickan goes Kultur&Nöje.

Bok? Har ingen favoritbok (eller så har jag för många), eller några konkreta boktips, så personligt ju! Men jag tycker att alla borde läsa klassikerna (om man nu väljer att definiera klassiker som Homeros, Shakespeare, eller Dickens, är ju en annan fråga) någon gång i sitt liv, och den listan är lång. Jag läser mycket brittiska författare (1800 tal) och amerikanska poeter (1900 tal).

Jag har en väldigt speciell relation till Karin Boyes lyrik och sover med hennes diktsamling under kudden. Det har blivit någon av en bönebok för mig, ord att recitera tyst, tyst, tyst när livet snurrar fort och jag vill stå stadigt. När jag reser, så packar jag alltid ned Boye, bara för att. Hennes poesi är "hemma" för mig, och har varit det sedan jag var 10, och hittade den i pappas bokhylla, och trevandes ställde mig på en stol när han vilade på soffan, för att recitera. Jag lärde känna orden, kände smaken av dem, älskade dem utan att kanske egentligen förstå dem. Poesi bör alltid läsas högt, till skillnad från prosa som bör avnjutas i tysthet.

Sedan så har vi ju min älskade Wilde, vars skönhet är rå och skör, men aldrig ytlig. Ytligheten själv, blir aldrig banal, hans texter är vackert nyanserade, men ändå aldrig subtila. Mest av allt älskar jag hans mörka sagor, fairytale noir, if you will, även om han skrivit manus som också berör mig på det där sättet som endast "besläktade själar" (kindred spirits, L.M Montgomery) kan. Att Wilde var kvinnohatare är ju lite av en annan femma. Jag är säker på att jag hade fått honom att älska mig på något sätt.

 Tips: Läs Kameliadamen av Alexandre Dumas (d.y.)

maybe i shouldn't be so careless, with what i give away/ but i don't believe in being cautious/ (so i surrender)/ every inch of my courage, every bit of my breathe/ but you couldn't care less.

Hemma från jobbet! Lyssnar på You can't hurry love med älskade farbror Collins! (När jag var liten brukade jag ljuga och säga till folk att han var min farfar.) Jag ska baka chocolate fudge cake, och laga en köttfärspaj med sambal i, som faktiskt smälter i munnen. Saknar L och bebis jättemycket, så himla svårt att få in allt i vardagen bara. Vad många ni har blivit förresten! Värmer mitt brustna, mörka, lilla hjärta, när jag sitter här i den här lägenheten, där det ibland känns som att mitt enda sällskap, är högar med böcker, för mycket kuddar, guldspeglar, och tavlor som väntar på att hängas upp. Idag ska jag dock värma mig med en riktig person, av kött och blod. Hade en underbar kväll med Watson i lördags. Den var verkligen så fin. Lugn, fnittrig, allvarlig, intim, ärlig, avslappnad. Och jag var inte Demimonde alls, bara lite Kameliaflickan, men inte så mycket att det gör ont. Någonstans i närheten av lycka, och jag håller kvar i livet lite till.

* Verkar kanske udda att jag ena dagen är så pass dysfunktionell och instabil att de förslår att jag blir inlagd, för att jag i nästa stund ska baka, tända ljus och lyssna på den väldigt korta Spotify lista som innehåller glad musik. Men jag har gått i terapi (ibland mer än en gång i veckan) i 7 års tid, och varje episod, svacka, period, anfall, eller vad de nu vill kalla det, ter sig mer vardaglig för varje gång den inträffar. Jag har accepterat vem jag är, vad som hänt, och vad det haft för konsekvenser för mitt känsloliv. Det är vad det är. När glädjen och livslusten väl infinner sig så välkomnar jag den, som den värdefulla, hänförande, vackra raritet den är.

för att du var min bitterljuva November.

Jag älskade dig för att jag satt osminkad i din t shirt och du tyckte jag var vacker. För att du sade att du skulle spara bilden av mig, med mina lockar utslagna på din kudde, för alltid. Jag älskade dig för att vi satt på varsin soffa, och du bad om mina ord, istället för min kropp. Jag älskade dig för att du tog min hand och gick med mig, fast du visste att vi aldrig skulle leda någonstans. Jag älskade dig för att du försökte se allt jag såg, får att du fick mig att skriva, och lyssnade till mina sånger. Jag älskade dig för att du grät för mig i morgonljuset, när natten gick över till en dag som inte var menad för oss. Jag älskade dig för att dina ögon blev farligt gråa i mörkret, de var självgoda, glittrande gröna i ljuset. Jag älskade dig för att du var galen i mig. Jag älskade dig för att jag var för ung för att veta bättre, och du hade levt länge nog för att inte kunna låta bli.

Men ibland kommer jag inte ihåg alls.

att leva i nuet och drömma om mer.

Försöker varva ned. Vara lycklig. Tänka långsiktigt. Leva i nuet. Se allt jag gjort istället  för det jag har kvar. Drömma. Längtar verkligen efter att känna saker. Är dock hoppfull inför att våren kommer göra sitt. Ser fram emot långa promenader vid vattnet, Nationalmuseum (ensam), Fotografiska (med någon som håller min hand), planlöst strövande på Söder, luncher på utomhusserveringar, Skansen med Luii och Lillan. Egentid. Herregud vad jag längtar efter riktig, engagerad, kvalitetstid med mig själv. Just nu så är jag snäll mot mig själv om jag lagar ordentlig mat (vilket jag egentligen älskar) och orkar måla om naglarna.

Borde söka jobb också, något annat, fast på heltid, vore nog bättre. Eller ta itu med skolan. Om jag bara visste vad jag ville. Här följer en lista på de random funderingar som rör sig i mitt huvud för tillfället:

- Marknadsföring, alt. något annat administrativt
(för något inom kultursektorn, musik, teater, litteratur, konst. If I can't be it, atleast let me breathe it.)

- Trädgårdsarkitekt
(alla vill bara inreda i den här staden, jag vill få känna doften av jord, vind i ansiktet, andas in sol. Och ha på mig gummistövlar.Älskar gummistövlar.)

- Smyckesdesigner/guldsmed/egenföretagare
(för att jag inte förstår kläder, eller skor, I just dress. Jag kan inte följa trender, av den enkla anledningen att jag inte har något genuint intresse för det. Men ädelstenar och guld, I get. Mitt hjärta känner verkligen för personliga smycken med en historia. Och så är det jättecoolt att gå av i Telefonplan och vara elev på Konstfack.)