Oscar Wilde och rödvin.

Hemma tidigt. För många glas rödvin för löjligt låga summor och idoldyrkan har dominerat kvällen. Samtalat med någon som ska plugga till manusförfattare i NY, och hans favoritfattare var ingen mindre än min älskade Oscar Wilde. Som jag har ett inramat porträtt på i sovrummet, ett citat av honom intatuerat på ryggen, och när jag bor i mitt vita lanthus med rött tegeltak ska jag ha en aristokratisk katt vid namn Oscar Vilde som ligger och sträcker ut sig i solen. I övrigt har vi varit löjligt tjejiga, planerat en babyshower för Lissa, snackat skit om andra tjejer, och förminskat mäns värde. Börjat på stammisen, vidare till Obaren och lite dans på Sture. Men där fick jag nog. Nu är jag hemma och försöker få Watson att bestämma sig för var han tänker avsluta sin kväll. Känner dock att jag druckit för mycket för att orka med hans jävla velande. Så... sminka av, bädda klart, slockna. Imorgon är det mys-söndag!

Hoppas ni haft en fin lördagskväll, och att era män uppskattar er. Godnatt dolls.

le monde

Tänkte ligga hemma och läsa Donna Tartt men sedan ringde Minnie, och Rhett Butler säger att man inte borde dricka ensam, så jag har gjort mig i ordning på en halvtimme och springer till tunnelbanan nu. Stammisbaren om tio darlings!

One missed call.

I snart mer än 2 års tid så har jag haft samtal från okänt nr, minst en gång i veckan, ibland flera. Personen i fråga är tyst, jag hinner säga "hallåå?" och sedan följer ytterligare en paus av tystnad, innan personen lägger på. Ibland byts mitt "hallåå" ut mot saker så som "hej, hej hur mår du, jag mår bra" och "sluta ringa mig, seriöst." Men min personliga favorit är när jag får ett totalt psykbryt och skriker "låt mig vara ditt jävla as, jag är så jävla trött på dig, sluta sluta sluta!"  Tidigare svarade jag ändå, och försökte ha alla andra okända nr (jobbet och familjen t.ex) in mind, nu undviker jag det istället helt.

Och varför byter jag inte nummer bara, undrar ni då? Jag har två anledningar till det. Den ena är att jag av någon anledning vägrar spara folks nummer. Min telefonbok innehåller kanske 15 kontakter. Killars nummer, bortsett från nära vänner, sparar jag i regel aldrig, aldrig, aldrig. Jag resonerar som så, att om de vill och tänker vara en aktiv del av mitt liv, så kommer numret att finnas bland sms, senaste samtal osv. Slutar de bry sig, försvinner de automatiskt. Som om de aldrig fanns. Jag slipper ansträngningen att radera dem ur mitt liv. (Men det gör jag ändå ibland, när jag är upprörd och dramatisk så raderar jag all historik som rör personen, för att ångra mig en timme senare och behöva hitta numret på eniro.) I alla fall. Det gör alltså att det finns en uppsjö av personer, vars nummer jag inte har, men som troligtvis har mitt.

Den andra är den viktigaste. Att jag inte borde behöva ändra på mitt nummer, på grund av att någon annan människa bestämt sig för att vara jobbig. Känns som att personen vinner då. Så istället svarar jag inte. Jag har dock tre nya nummer liggande här hemma om det skulle bli för mycket. Men jag är ganska härdad, med min livsbakgrund så krävs det ganska mycket mer än tvångsmässiga hetsringningar från någon instabil person för att jag ska bli berörd. Det enda som stör är tanken på att det kan vara den där personen. Jag borde fixat skyddad identitet while I could. Men man kan ju alltid sova med en kniv bredvid sängen.Tro mig, det fungerar också.

Och ang. männen och det här med att jag inte sparar deras nr. Jag memorerar de två sista siffrorna (tre sista om det två sista redan är "upptagna") istället. Jättelogiskt, jag vet.

I'm a little bit country, and I'm a little bit rock and roll.

Igår var jag hos mormor, drack sherry och lade pussel. Sedan åt jag middag och drack vin med föräldrarna. Och sen gick jag som sagt ut en liten sväng. Kvällen fortsatte på stammisbaren, åkte dock hem tidigt och bråkade med N. Grät lite. Fan att män inte ska kunna formulera sig rätt, att de förskönar eller försämrar allt man är, hela tiden. Tror jag är ganska klar med honom. Hur fantastiskt attraktiv han än må vara. Vill bara få vara glad. Lyssnade på Patty Griffin och tyckte allmänt synd om mig själv igår. Forts på countryspåret, drack Jack och tänkte på E.

Idag tvättar, städar och diskar jag. Sexigt, eller hur? Känns som enda sättet att ta slippa tänka. Ska se om jag kan ta mig ut ikväll också. Den andra då? Som jag var ute med igår? Förlåt men jag insåg att jag faktiskt inte klarar av när killar tittar på mig sådär. Det är trevligt i ungefär 10 min, sedan är det mest obehagligt. Jag vill bli sedd för den jag är. Inte vad någon vill/tror/behöver att jag är. Spelningen var bra, även om nivån på musiken kunde vara något högre. Och då är det inte volymen jag syftar på.

Och ja. Jag vet att jag är hopplös och omöjlig och aldrig är nöjd. Det var länge sedan en kille kändes rätt. Länge sedan någonting kändes rätt.

lite bläck på någons hud så jag inte rinner bort.

Inte riktigt redo att möta världen än, den riktiga världen, min värld. Så jag följer med en kille på en spelning. Oslipad rock och folk som dricker öl alltså. Men jag ser fram emot att sitta på en stol, mitt i vimlet, i knähöga 12 centimetersklackar och sippa på ett glas vitt. Och killen då? Han är ingen särskild, även om han verkar önska att han var det. Men han är täckt av vackra, vackra gaddningar, han ser på mig som om jag vore det finaste som någonsin skapats, och talar med en mjuk röst, som lugnar hjärtat lite. Och om inte den gör det, så brukar riktigt aggressiv musik alltid göra det. Ibland är det skönt att höra någon annan skrika ut sin ångest när man inte själv kan göra det. Till allt det här så kör vi svart spets, mörkgråa jeans och plommonläppar.

Ha en fin kväll i vimlet dolls.

too close for comfort.

Han låtsas att han sover. Jag stirrar i väggen och försöker få ordning på mina tankar. Något känns inte rätt. Inte längre. Jag vill ha honom hos mig, längtar när han inte är där. Och sedan när han är det vill jag mest att han ska gå.

Jag försöker somna. Men oron trycker på min bröstkorg, och han tar all luft i rummet med sina andetag.

- J?
- Mm.
- J, om jag hade känslor för dig, skulle du vara kvar då?

I en sekund slutar han att andas helt och hållet.

- Vad menar du?
- Skulle du vara kvar, eller skulle du lämna mig?
- Varför frågar du det?
- Jag undrar bara.

Jag är rädd för hans svar men jag vet inte vad jag vill höra.

- Vad menar du när du säger "lämna dig"?
- Sluta komma hit, sluta höra av dig, sluta vara J.
- Jag vet inte.
- Du vet inte.
- Om jag hade känslor för dig, vad skulle du göra då?

Jag borde vara beredd på motfrågan, men det är jag inte. Alls. Så jag drar mig bort från hans arm och lägger mig på andra sidan sängen. Lämnar konversationen.

- Blev det jobbigt nu K? Så typiskt dig att checka ut från samtalet när det tar en vändning som inte passar dig.
- Så typiskt dig att inte bara svara på den jävla frågan för en gångs skull.
- Jag kanske borde gå.
- Klart du borde.

Han ligger kvar i några minuter innan han reser sig upp och börjar leta efter sina kläder. Jag gör en ansats att röra vid honom, men han rycker till. Jag viskar hans namn men han ser inte ens på mig. Så jag kramar en kudde istället. Låter honom gå. Och jag skäms för att säga det, men när dörren stängs och nycklarna ramlar ned i brevinkastet så gråter jag. Inte en tår, men inte mer än tre heller. Och det känns fortfarande inte rätt.

ju närmare vi är, desto mer sällan ses vi.

- Är du i någon relation just nu?
- Nej. Eller, det beror lite på hur man ser det.
- Är det en bra relation?
- Helt hälsosam skulle jag vill inte kalla den...
- Men han gör inte illa dig?
- Nej. Tyvärr.
- Jag tycker inte om när du har relationer där män skadar dig. Jag blir orolig. Jag dömer dig inte, men jag blir orolig.
- Psykologer ska väl ändå inte oroa sig?
- Nej, kanske inte det. Men du måste lova mig att hålla dig borta från... såna där.
- Såna där? Frågar jag och skrattar nästan.
- Ja. Som skär, och bränner, som ger dig blåmärken och stryper dig.
- Så farligt är det inte. Och jag mår inte dåligt av det. Det är ganska vanligt nu för tiden.
- Det är inte vad som ur rent psykologiska aspekter anses vara en stabil relation till sin sexualitet! Utropar hon och sveper sin poncholiknade kofta tätare omkring sig.
Jag rycker på axlarna. Ser ut genom fönstret, på snöovädret över sjön.
- Men vi behöver inte prata mer om det, efter som att det inte är något som pågår längre, eller hur? Frågar hon.
- Precis.
- Nå, den här killen. Har du känslor för honom?
- Nej! Jag svarar instinktivt, ärligt. Nej, vi har inte känslor för varandra. Det skulle aldrig fungera. Det är inte en sån relation.
Nu är det hon som tystnar för en stund. Jag stirrar på någon annan punkt, som vanligt. Försvinner bort i mina egna tankar.
- Men du älskar honom, säger hon plötsligt.
Och jag ser upp från mina funderingar, förvånad, lite överrumplad av att ens höra någon använda ordet "älskar." Men sedan sväljer jag, och möter hennes blick.
- Ja. Ja, jag gör väl det.

Mat och sånt.

Meningen var ju inte riktigt att det här skulle bli en blogg. Att jag skulle skriva om mitt liv. Tanken vara att publicera noveller någonstans, berätta den litterära sanningen om den stora kärlekens vara eller icke vara. Men fan, man faller lätt för trycket. Det är dock inte någon slags egocentrerad tro att folk bryr sig, som gör att jag skriver ned både det ena och det andra ointressanta dravlet. Jag skriver av samma anledning som jag älskar, dyrkar och högaktar min kalender - jag har kontrollbehov och får på så sätt någon sorts översikt. Så här kör vi lite ynkligt patetiskt triviala vardagsdetaljer.

Dagens matintag

Frukost: försov mig så jag hoppade över det, tyvärr. Skärpning, K.

Lunch: 2 revbenspjäll (ber dem att skära upp bara lite lite), 1 tomat och en ½ minikeso. Grönt té, rent.

Mellanmål: Grönt té, rent. Ett äpple, skivat med lite socker och kanel på. Yummie! Var väldigt nära på att det blev en semla (jävla bageridisk) men med tanke på att det blev 14 st förra året så kändes mitt té mycket bättre.

Middag: kalkon och paprika på danskt rågbröd, 2 skivor.

Till kvällsunderhållning kör vi vitt té och 1-2 belgiska chokladpraliner.

"37,8"

Så mörkt, så kallt
och inga svävande lågor
kan lätta mitt hjärta i natt.
Din kropp bränns
men du känns inte alls.
Inte i natt, i natt.
Bläcket rinner
längs väggarna
suddar ut alla ord
jag trodde var mina
var tog alla ljusa vita papper vägen?
Hur ska jag släcka min ångest
när skuggorna gömmer ljuset
och skymmer morgonen
Det är så mörkt, så kallt.
För min säng är en plats där jag faller,
och sakta kryper in i mig själv.
Så vilken sång, ska bryta igenom
minnenas demoner, och rädslan för nuet,
med löften om bleka gryningstimmar
där gyllene värme går över golvet
och lägger sig på min hud?
Här och nu, finns bara jag och du.
Det är så mörkt och kallt.
Och fast du håller så hårt du kan
så ser jag ändå allt det onda,
på mina läppar vilar ord
som aldrig borde blivit skrivna
och jag kan inte sjunga för oss.

Round one, del tre.

Jag ska precis gå och lägga mig när han skickar ett sms och frågar om han får komma över. Jag lämnar dörren olåst och tänder ett ljus. Sätter på lite musik för att hålla mig halvvaken tills han kommer. Jag hör dörren öppnas men orkar inte öppna ögonen än. Han sätter sig på sängkanten och stryker mitt hår tills jag vaknar. Han luktar parfym och smakar whisky, och mina sinnen njuter av att han känns så manlig. Hela han är kall och jag vill att han kommer och lägger sig, fort. Jag vill känna hans hud och hans kropp, vill känna min kropp svalkas ned, för jag är feberhet av trötthet. Jag ligger i hans armar ett tag, han är glad och avslappnad och jag känner knappt igen honom.  Jag bryr mig inte ens om ifall det är alkoholen som får honom att prata och skämta, jag är bara lycklig för att han är så lugn men ändå uppsluppen när han ligger här med mig, i ett mjukt sken från ljuset och till tonerna av min favoritmusik.

- Du?

- Ja?

- Har inte du börjat tycka att jag är irriterande än? Har du inte tröttnat på mig? Han ställer frågan med ett leende, men hans ögon är helt allvarliga under de ljusa ögonfransarna.

- Jo, svarar jag lite för fort, och instinktivt. Han skrattar och jag kysser honom.

- Men jag vill ändå ha mer, viskar jag.

- Du vill alltid ha mer, svarar han och kysser mig tillbaks.