ge mig rosor, ge mig liv, ge mig död

Ni förstår jag samlar på dem. På minnena. På känslan. På hur allting smakar och hur luften känns i lungorna och hur ljuset lägger sig på världen.

Ibland känns det som att jag är döende. Jag får en överväldigande känsla av att jag kommer dö inom kort. Den är inte skrämmande, och den skapar inte ångest. Men den är. Jag säger ingenting till någon, jag bara dricker mitt té, och ler mot horisonten, kisar kärleksfullt mot vännen min, pratar om pojkar, och tänker att snart så dör jag.

Så jag samlar och sparar. Mina minnen är en båttur på spegelblankt vatten, solsken i ett vinglas, mitten av ett hav, sommar reflekterat i bästa vännens hår. Dom är jordgubbsglänsande och saltvattensglittrande. Mina minnen smakar päronlikör och doftar färskpotatis, är en korg med blomster och en hög med björkris.

De är de högljudda ropen och applåderna från femkampen, och den druckna nattsången på klipporna. Kvällen är så sen och morgonen så tidig att vi inte vet om det gyllene ljuset på andra sidan havet är solnedgång eller soluppgång. Dans på en brygga när luften är varm och alla färgglada lampor suddas ut på himlen, blir till penseldrag och stjärnfall.

Mina minnen är timmar av fuktig bastuvärme och tjejsnack, följt av en promenad, kylig och molnig men evigt sommarljus. Det frasande ljudet av boksidor som vänds och vetskapen om att de man tycker om bara är ett skratt bort.

Mina minnen är även den där lilla klunken från bästa killkompisens glas, och blicken när ögonen möts: du får, jag får, jag älskar dig. Mina minnen är vingliga gator, där jag går armkrok med tjejerna. Som en lång rad pappersfigurer som någon färglagt extra vackert, men klippt ut ganska ojämnt.

De är spontana kärleksförklaringar och fnittrigt skvaller över fikastunder på söder, rosa nagellack, och hundra myggbett. Samtal med främlingar, nummer som byts men aldrig används. Mina minnen är en solbränd kropp, med långa, starka muskler, och den där pussen på pannan en söndag i juni.

Mina minnen är tusen äventyr och klänningsbyten. Hundra kyssar och saker man vågat. Mina minnen pulserar under min hud. Vill ut. Vill in. Ännu längre in. Mina minnen bygger broar, slott och hela världar, i de där sprickorna som livet lämnat efter sig, sätter ihop det där som någon slitit sönder. Och nu är man nästan vuxen och man är egentligen livrädd för allt, men man säger ändå ja, kom hit.

Kom hit och lägg dig här tätt intill, plantera rosor i mellanrummen. För jag vill inte ha några murar där, har inte plats för mer ogräs. Så ge mig rosor, taggar och allt. Så jag minns det onda, så jag kan älska det vackra, så jag kan vårda allt så gott jag kan.

För jag kanske dör snart, och gör jag det vill jag minnas. Era röster när de är som lyckligast och hur brunbrända pojkar smakar, och hur sommarsol dröjer sig kvar i nattluften och sätter sig i håret. Era händer i mina när vi springer för att vi andfådda av skratt försöker hinna med livet. Jag vill minnas era smilgropar, och era handleder, sättet ni går och exakt hur världen rörde sig runt oss när vi låg i gräset och jag kisade kärleksfullt mot er, mina vänner, för att jag är döende, för att vi alla långsamt, fort, innerligt och evigt, dör, men just nu, i denna stund, inte bara existerar, utan lever.

långa nätter, där ute finns så många långa nätter

- Kom hit, säger han och tar mitt ansikte i sina händer, kysser mig hårt och mjukt på samma gång.

Han är för ung, och för oansvarig, men han har smilgropar, han är lång och solbränd, han har stora händer, len hud och en fantastisk kropp, en sån som får dig att ofrivilligt bita dig i läppen och sucka. Som får dig att kyssa allt ifrån hals, till armar, till bröstkorg, till höftben.

Jävlar, säger jag bara.

dagarna som passerar, dagarna vi minns.

Jag har väldigt kul nästan hela tiden. Jag skrattar otroligt mycket. Varje gång tjejerna samlas slås jag av hur otroligt vackra alla är. Jag går ut och tittar på fotboll med killkompisarna på Strand, och just pojkarna läker hjärtat mer än annat. Jag går på äventyr med mina vapendragare Minnie och Sania. Jag har efterfester med tända ljus, hiphop och amaretto.Vi firar Chloé, och från fördrinken på Folkbaren, blev det middag på Roxy, följt av 7an, Fridays Stureplan, Obaren (där jag spontankysste någon kostymklädd 30 åring), East och Spy bar. 11 timmars festande. Champagne, appletinis, fireball och vin i mängder. Jag är fortfarande dödsbakis.

Min norrländska jazzmusiker har åkt hem över sommaren, och jag andas ut av lättnad - han skickar söta sms om att han saknar mig varje dag. Den kostymklädda 30 åringen undrar om jag vill ses någon dag, och jo, det vill jag väl kanske. Jag vet inte. Låtsas-fransosen visar sig ha flickvän och det är väl tråkigt, tror jag. Mitt lammkött hör av sig och jag blir ganska glad. Typ. Och Tintin är i Ukraina för EM, men saknar också.

Jag har väldigt kul nästan hela tiden. Jag skrattar otroligt mycket. Men på måndagarna då gråter jag nästan hela dagen, för ingenting läker hjärtat på riktigt, och det här med att det har gått ännu en vecka utan dig, och jag har ännu en vecka utan dig framför mig, det blir alldeles för mycket för mig, när jag inte har en drink i handen och en annan pojke bredvid.

Men jag ser fram emot saker. Sommar och äventyr, och platser och människor att försvinna till. Minnen som inte är du.

(suffer the first light that set fire to the stars)

I en säng fylld av poesi
där för många drömmar somnat,
och för få vaknat till liv,
ligger jag och minns

för bläcket, på mina händer
betyder ingenting
när du inte andas in,
mig och mina ord

Du, är, min berättelse
det är du, som
gör mig skrivandes
och utan din vita hud,
där jag kysst fram mina meningar

är jag inte längre, flickan, 
som viskar,
dikter i sömnen
jag är böcker som bleknar
och sagor vi glömde

När dina händer, inte bläddrar
och du inte läser, mina läppar
vet jag inte vem jag skriver för

så jag ligger i en säng av poesi
där alla våra drömmar fötts
och känner våra drömmar dö.


-K.K

snurra min jord igen, för allt vi drömde en gång (allting som du gör blir till pärlor mot min panna)

Ibland så slår du till mitt i allt. Ditt skratt. Sättet du spärrar upp ögonen när du pratar om sånt du tycker om. Dina perfekta läppar och dina insjunkna kinder. Hur du brukade le i sömnen. Dina tunga andetag. Ditt gängliga sätt att gå. Dina hand som vilar på min höft. Den där lätta kyssen bakom örat, som ett hemligt tecken, bara för oss. Din kropps linjer, varje muskel, hur du doftar. Din stora hand över min. Hundratusen minnesbilder i ett enda andetag, och jag vet inte vad jag ska göra. Det gör så ont, alla minnen, alla drömmar, allt jag önskade mig. Allt jag fortfarande vill. Men mest ont, mest ont, den där lilla rösten som påminner om att en dag minns jag inte alls, och du kommer glömma mig helt.

Du kommer somna med din hand på någon annan flickas höft, och skratta mot hennes axel, och lägga din hand över hennes, och hon kommer se på dig när du sover och dra händerna genom dina mörka lockar, och drömma alla mina drömmar om oss. Hon kommer lära sig varje linje och känna doften av dig på sin hud, och jag vet inte, vet inte, vet inte, vad jag ska göra.

För du får göra som du vill men aldrig andas någon annan än mig. Åh herre-gud, vad ska jag göra när du andas någon annan än mig?

snurra min jord igen, stockholm ligger öde och världen håller andan...

Den här staden alltså. Och alla människor, samtal, och saker som kan hända på några timmar. Dessa kontraster som lägger sig som ett mönster på min unga hud (för det är ju bara hjärtat som är gammalt).

Dagtid. Lekpark med vän och hennes blonda, knubbiga son. Té och tecknat i deras vita, blommiga hem. Middag. Uteservering, rosévin och räkmackor med Minnie på Medis. Sms:ande med män och pojkar (för det finns ju en skillnad). Servitören har världens blåaste ögon som han himlar och blinkar med om vartannat. Efterrätt. Cava på Folkbaren. Mer sms:ande. Sitter uppflugna i baren och bartenderpratar, bartenderskrattar, bartenderlyssnar, bartenderretas. Blir bjudna till hennes pappas Os middagssällskap. Dricker rött och årgångswhiskey i en enorm södervåning, en sån där som har gångar att gå vilse i, och minst fyra meter i takhöjd. Skrattar ännu mer. Sms:ar lite mindre. Diskuterar ytligheter med journalister och kulturmänniskor. Crashar värdparets sons biokväll i hans rum. Lammkött-pratar, lammkött-skrattar, lammkött-lyssnar, lammkött-retas.

Springer i småregn ned mot Slussen, kastar in oss i en taxi. Hamnar på killkompisens nya, trendiga jobb. Sitter i läderfotöljer på en nedsläckt restaurang, dricker lite för sött vitt vin (men vid det här laget bryr vi oss inte längre) med skäggiga män i söderskjortor och läderskor. Pratar lite litteratur, lite livet, men mest strunt. Bartendern, den ena skäggiga mannen, är riktigt vacker, hans barnsligt busiga inställning till allt, passar inte hans utseende, men det fungerar för mig, ikväll. Så jag håller kvar hans blick och låter mitt ben vila mot hans under bordet. Han är halvfransk (men det vet jag inte riktigt om jag tror på) och öppet oansvarig. Jag tittar inte lika ofta på mobilen, svarar inte lika snabbt när den vibrerar i min hand.

Nästa bar. Någon äldre karl envisas med att ha sin arm kring min midja, och släpper varken mig eller mitt sällskap alls. Så herr halv-låtsas-who-cares-fransos spänner ögonen i honom, och presenterar sig som min pojkvän. Sedan pratar vi om våra låtsasbarn, som min låtsassyster passar ikväll, men att vi måste hem snart, för barnen har ju faktiskt babysim imorgon. Jag fnittrar mot Minnies axel och sen är det plötsligt dags att gå. Så jag ger killkompisen en puss på munnen, tackar det den förlovade skäggiga mannen till vänster om mig för en åh-så-trevlig-kväll, och viskar i han den vackra, förmodligen lite sviniga killens öra, att vi ses snart.

Ut i regnet, in i taxi, bli avsläppt vid Slussen. Småspringer ned till tåget, som har stannat halvvägs längs spåret. Det står två meter bort och tågförarens dörr är öppen, och det ligger killar på perrongen och lutar sig ut, och jag gör samma sak, för jag förstår inte riktigt. Det är personal och polis överallt, och jag förstår inte riktigt. Men sedan ser jag något under tåget som verkligen inte borde ligga där, och i nästa stund kommer brandmän rusandes nedför trapporna, och en ung polis, säger att ni måste gå härifrån, ni måste gå nu, nu, nu, vi stänger ned här. Och jag förstår fortfarande inte, det står liksom still allting. Tills en tjej börjar gråta, och säger, herregud någon har hoppat.

Så jag går upp och vet ingenting, och har inga taxipengar och knappt något batteri på mobilen. Jag tänker att tio minuter tidigare hade jag inte varit där, en minut senare hade jag inte blivit insläppt genom spärrarna. Jag ringer Minnie och vet inte riktigt var jag ska. "Tänk om det var en student?" säger hon, rösten skär sig, och mitt hjärta snör ihop sig. Jag promenerar i ösregn längs söder. Försöker ringa pappa men ingen svarar. Hamnar i Zinkensdamm och ringer Angelica, väcker henne och hon säger, kom hit, kom hit så löser vi det. En och en halvtimme senare är jag hemma. Lägger mig i min säng och hela resten av kvällen försvinner helt.

Timmarna går så fort i den här staden vissa kvällar, och jag färgas, fylls i, lite bitvis, utan att jag knappt märker det. Det kommer sedan, när man vaknar upp i den här lägenheten. När man ligger i badet dagen efter, sjunker ned under ytan, kommer upp igen och tänker "vad fan hände igår egentligen?"

"Well baby, you're already in that cage. You built it yourself... ...It's wherever you go. Because no matter where you run, you just end up running into yourself. "

Mitt hjärta vill bort från den här staden. Bort från allt som för mig att minnas och sakna. Eller kanske vill jag bara bort från den här lägenheten. Mest av allt vill jag nog bort från mig själv. Mina atarax är slut. Har bara inderal och risperdal hemma. Så kul tänkte jag ha ikväll. Egentligen vill jag gå och lyssna på jazz i stan och dricka té med en vän men ingen, ingen, ingen vill hitta på något ikväll. Och jag klarar inte av den här känslan, det sliter, tär och trycker på samma gång. Jag önskar att jag hade någonstans att ta vägen. Att inte varje andetag påminde kroppen om hur mycket det tar emot allting.

Det går över, jag vet det. Jag bara önskar att det inte alltid kom tillbaka.

du är vemodet i varje vacker stund.

I lördags fyllde jag år. Bordet fylldes av cupcakes täckta med white chocolate frosting, jordgubbar, vindruvor, bröd, vitlöksmör, pastasallad, paj, oliver och ostar. Champagneglasen stod uppradade, med sidensnören och namnlappar i pastellfärger, och sju flaskor bubbel i kylen. Doftljus och syréner på soffbordet, fransk musik och så spöregnet utanför.

In trillade mina flickor. Mina vackra, intelligenta, roliga, varmhjärtade flickor. Glada stod de i dörren och log stort, grattade och bad om en hårfön efter ovädret utanför. Och så umgicks vi hela dagen, åt och drack och skrattade. Jag fick världens vackraste vita rosor som jag ju älskar så, och massvis med fina paket. En vit stor lykta i trä, blekblåa skor med spetssnörning, en novell av Boye, en diktsamling av Tranströmer, gröna téer, doftljus, gammaldags parfymflaskor i lila glas, tekoppar, en receptbok, två halsband med gammaldags klockor, en vacker glasburk från en favoritbutik i Gamla stan. Jag har världens bästa vänner som känner mig bäst i hela världen.

När det blev kväll så lockades hår, det sattes på lösögonfransar, en bästa vän sminkade en annan, luften fylldes av parfym. Vi shottade tequila och trängdes i hallen. Åkte till Ljunggrens och mötte upp ett stort fång vänner till, tog oss förbi Laveau, slutade på East. Jag drack Bellinis och whiskey sours, hann inte alls umgås med alla älskade som jag ville, men kramades mycket. Avslutade kvällen med en Norrlänning som är alldeles för snäll och som pussar mig på pannan och näsan mest hela tiden och säger "vad fin du är."

Och jag har en fantastisk födelsedag, dagen efter ligger jag med en välförtjänt huvudvärk och väntar på S som är iväg och undervisar några pianoelever. När han kommer hem kollar vi på film och äter hemkörd pizza.

Jag har världens bästa vänner, och jag har fyllt den där åldern som är min riktiga vuxenålder, för nu är jag lika gammal som mamma var när hon fick mig. Jag är ung men jag är vuxen och jag har den där pirrande känslan och oron i kroppen som säger mig att livet börjar på riktigt snart, och jag är lycklig som har så mycket fina människor i mitt liv men,

men den jag gav mitt hjärta till är inte min längre, och han grattade mig inte på min födelsedag, och jag vet inte vad som känns mest, att han inte gjorde det eller om han hade gjort det, och idag när jag inte har ett glas bubbel i handen, och inte är bakis längre, så finns bara det där trycket över bröstkorgen som är saknad.