man vet inte att det är en dröm tills man vaknar.

Ja, jag vet. Jag är mer än frånvarande för tillfället. Är nog bristen på variation i mitt känsloliv som gör att jag känner mig så nollställd. Egentligen är jag bara avvaktande. Vet dock inte vad jag väntar på. Så vad har jag haft för mig den senaste tiden? Uteserveringsluncher med tjejhäng, kompensationsshopping, försök till att träna istället för att äta när jag lider av bristen på sex, utställningar, nattpromenader och låtskriveri med gitarristen min. Maggio i hörlurarna, rose i glaset. Skratt i luften men tomt i hjärtat.

Jag måste verkligen börja plugga.

Igår så var jag ute en sväng, drack japanskt plommonbrännvin hemma hos en av Stockholms otaliga nummer branschmänniskor. Den här har dock något i huvudet. Vi pratade matlagning, 60 tals möbler och marockanskt kakel, innan jag och tjejerna (varav en smög iväg och hånglade lite med honom) tog en taxi till F12. Där träffade jag A som jobbar i baren, och dansade bakom djbåset med en djurmask (var fan den nu kom ifrån) över ansiktet, och en whiskey sour i handen. Ikväll vet jag inte vad som händer, och imorgon tänkte jag gå och kolla på en tjejkompis som spelar @ Lasse i Parken.

Just nu ligger jag i hamnen och jobbar på brännan. Jag har läst ut högen med svenska sommardeckare för länge sedan, så jag äter nektariner och skriver det här. Nyss sprang ett rådjur förbi, en dm från min filt, hela världen är blå och grön och jag förstår inte varför jag inte bara kan älska livet helhjärtat.

jag önskar att du inte somnade så fort nu för tiden.

Påbörjat så många inlägg på senaste tiden. Vet inte vad jag ska säga eller göra. Nu kan jag inte sova. Vill kunna prata med någon. Jag brukade alltid ha någon att prata med i slutet av dagen. Och nu har jag inte det.

Jag känner mig så otroligt fel. Och inte vacker alls. Hur lät jag mig själv hamna här?

that's life.

Jag lever. Alltså, på riktigt, lever. Åkt ut i skärgården, igen. Blev hämtad ute på Dalarö vid halv 3, och åkte ut på öppet hav, bort från kvava, svettiga, klaustrofobiska Stockholm. Åt en sen lunch bestående av rökta räkor, baguette, avokado, aioli, franska ostar och charkprodukter. Drack ett glas vitt till det och njöt av eftermiddagen på terrassen, med utsikt över havet. Gick ned och simmade bland de salta, svala vågorna och låg och läste en svensk deckare på bryggan. Ikväll lär vi grilla, äta hallonen vi köpte på vägen ut, lyssna på musik, vila och åka lite mer båt. Livet liksom. Jag lever.

på väg tillbaka.

De är lika långa. Och man undrar lite om de alltid varit det, eller om de har växt tillsammans. Slutat växa. Blivit mindre. Tillsammans.

Hon lyssnar på Schubert, men har bara ena hörluren i örat. Jag tror i alla fall att det är Schubert. Han ser lite bortkommen ut. Lite förvirrad. Hon däremot, vet precis.

Helt plötsligt, samtidigt som hon sluter ögonen för att lyssna på delen där musiken växer sig starkare, så famlar hon bestämt efter hans hand. När hon når den håller hon hårt. Som om hon aldrig vill släppa. Precis så som hon har hållit i alla dessa år. Deras händer känner varandra väl, de smälter liksom samman till en enhet. Han ser mindre bortkommen ut. Han vet var han är när hon har sin hand i hans.

Det är rörande, rent av bedårande. När hon släpper är det för att han ska lyssna på något. Jag anar tonerna av Schuberts "Svansång." Och han nickar lite trött, ja, jo, fantastiskt vackert, mumlar han fast utan ord. Och hon greppar hans hand igen.

Huden på deras händer ser så tunn och stark ut på samma gång. Jag tänker om händerna, det jag först tänkt om deras längd. De verkar ha format sig efter varandra. Efter år av att hålla hårt så passar de ihop perfekt. Jag ler bitterljuvt. Jag unnar dem det.

När de går av försvinner de nästan i folkmassan, tappar för ett ögonblick bort varandra. Han ser lika vilsen ut som tidigare. Hon trevar efter honom, bland alla långa, unga, stressade människor, och jag hinner få en glimt av hennes ansikte. Han får också syn på henne, vägleder henne lugnt därifrån. Hand i hand.

Och jag inser att han kanske inte alls är den som man måste hålla hårt i. Att det är han som är styrkan i deras händer, hennes styrka, att det är det hon så bestämt, vant, oroligt, greppat efter. Och då ler jag, och hoppas att de får dö på samma dag, och aldrig behöva famla efter en hand som inte finns där längre.

Sedan nynnar jag på musiken hon lyssnat på, och tänker att finast av allt är ändå att de verkligen har förstått båda två, att livet går ut på att våga hålla fast vid något, även om det kanske inte är för alltid.

när sommarregn inte räcker till.

Det är en molnig och grå dag i Stockholm mina vänner. Klibbig och matt. Jag har ätit en croissant och ett äpple, dricker en VW Antioxidant och lyssnar på fröken Horn. Är så otroligt rastlös och trött på den här vackra staden just nu. Jag vill ha nytt, nytt, nytt. Kanske blir det bättre om det regnar senare. Sitter på pendeln ut mot Bro, ska ut till landet och jobba lite, samt hänga med mormor, som jag saknar så.

Jag har inget fint att skriva, trots att jag innerst inne vet att världen är underbar. Imorgon tar jag båten ut i skärgården igen, i ett försök att komma undan min ångest och saknad.

Nu är jag framme mina käraste!

truth be told.

Jag mår egentligen inte så jävla bra som jag försöker göra. Eller är så samlad som jag försöker verka. Jag känner hur delar av min värld rasar och när jag försöker hålla den samman så är allting bara sand i mina händer. Jag kan inte ens se klart, än mindre känna. Så jag stänger av, och så slår allting till tusen gånger hårdare. Ingen är här. Ingen kommer hålla ihop mig. Kanske räddar ingen mig från mig själv den här gången, och så är allt över. Allt det där vackra som livet ändå kan vara, allt jag låtit mig älska, kanske tar det slut den här gången.

Min psykolog är på semester till den 22 aug. Vilket är helt okej. Jag har ändå stängt av mitt medvetna känsloliv helt. Jag säger till mina vänner att vi borde resa någonstans. Var som helst. Sanningen är att jag bara vill bort. Att jag tror jag kvävs eller gör illa mig själv om jag måste vara kvar här. Att allt det onda, har hittat mig igen, och inte visar några tecken på att vilja försvinna. Jag säger att jag är för trött för att gå ut. Sanningen är att jag bara vill gråta men inte har några tårar kvar. Att jag funderar på att bara tömma alla tablettkartor ikväll och inte vakna upp imorgon. Min familj är borta, jag ska inte till jobbet. Alltså, om man verkligen ville göra det, och lyckas, så är det nu. Men jag vill inte, även om jag känner hur något sliter i mig, hur ångesten, rädslan och sorgen kommer att få min hud att brista när som helst, eller förtära mig helt inifrån. Så jag sväljer en cocktailmix av bara precis mer tabletter än jag borde ta, och nu ligger jag här och väntar på dimman, på det tunga mörkret som släcker allt som bränner.

Jag är inte bättre än en jävla missbrukare, skillnaden är bara att mitt är utskrivet av en läkare. Och jag är inte beroende heller, det har jag aldrig låtit mig själv bli. Men i perioder bedövar jag mig själv helt med min medicin, för att jag på riktigt inte skulle kunna stanna kvar utan den. För att när min ångest, mina rädslor, min sorg, mina minnen, min oro växer sig så här stark, så tar den över allt annat jag är. Då blir rösterna så höga, och synerna så verkliga, att det inte finns något vackert kvar. De förvrider allt.

Det här inte bra skrivet men jag är rätt borta just nu. Jag har försökt svälja min dödslängtan med tabletterna, men det går lite sådär. Förhoppningsvis verkar sömntabletterna innan jag drunknar helt. Hur fan orkar ni hålla huvudet ovanför vattenytan, när det är så enkelt att bara sluta kämpa?

jag undrar var vi tog vägen någonstans...

I natt är hela jag frågor, och han har inga svar. Jag brukade vara rädd för att vara utan en av dem, och nu tror jag att jag förlorar båda två. För ett liv med någon utav dom börjar kännas som en omöjlighet. För mycket har blivit sagt, för lite har blivit gjort. Jag saknar allt jag har varit och längtar efter att vara mer. Jag tror inte jag kan hitta tillbaks till varken N eller J. Jag fick solen i ögonen, horisonten brände och framtiden fick mitt hjärta att slå fortare och stå stilla på samma gång. Och jag tappade allt i golvet, hörde oss gå sönder. Och när molnen kom, och ljudet av regn väckte mig till liv igen, så lade jag mig på knä, försökte desperat plocka ihop alla bitar, men fann att de var sköra och gick sönder ännu mer. Så nu sitter jag där, med den där dova smärtan av sår som inte syns, och minnet av ljust gyllene sol, och de djupaste färger jag fått se livet i. Och jag saknar inte J, N, eller ens E som jag tänkt så ofta på den senaste tiden. Jag saknar kärlek. Jag saknar att andas luft som känns elektrisk, röra vid någon som svider och svalkar på samma gång, att lägga sig ned i känslan av att vara sedd och lyckligt stanna där. Fan vad jag svamlar nu. Fan för allt.


... för ibland när jag somnar ensam, är det nästan som om att, vi aldrig riktigt fanns.

midsommar, del ett

Åh midsommar! Herregud vad mysigt, fint och kul vi har haft det. Helt otroligt! På torsdagen packade jag min väska för både regn och sol och begav mig ut i världen. Jag mötte upp vännerna vid pendeltåget i årstaberg, och vi hade sådär härligt mycket packning som man ska ha när man ska iväg på äventyr. Vi åkte till Handen och bytte till en buss. Ut på Dalarö skulle vi, och där satte vi oss på bryggan i kvällssolen och väntade på vår skjuts. Mycket snart så skymtade vi båten, och vi åkte ut mot ön under massor med skratt. Väl framme, efter vissa landkrabbors mindre lyckade hjälp med att lägga till, så hoppade vi iland och begav oss upp, upp, upp mot huset. Vi lämnade väskorna. Sedan var det dags för att försöka resa flaggstången. Jag åkte omkring med lilla båten hela kvällen, och kom hem vid halv ett, då jag gick och lade mig i världens sötaste lantligt marina sovrum, med Minnie på andra sidan.

Jag har ju dock såna jävla sömnproblem och hade glömt mina tabletter hemma. 2 timmars sömn blev det, men jag var ganska lycklig ändå. Skulle inte ni varit det?

lätt att vara ensam, svårt att vara två

Gymmat, legat i hamnen och solat. Röd klänning, slarvig tofs, vita tygskor och solisar på - drar till stan och tar en drink i solen!

Vill bara inte sitta hemma och tänka på allt. Saknar att sitta på öppet hav, med vinden i håret, sol på huden, och saltstänk på kinden som inte är tårar. Bara jag och vågorna.

jag saknar dig, varje gång jag stannar upp för att andas, och märker att något saknas i mina andetag.

Hur kan man vara så fullkomligt lycklig och levande på grund av platser, händelser och människor, och ändå uppleva att något fattas? Hur kan man se sig omkring och känna att här är jag, och världen, och jag är stark och fri, och ganska mycket mer än bara helt okej, och ändå vilja ha något mer, trots allt det. Känna kärlek till att man är, till att man ser, och hör, och smakar på livet, känna att man faktiskt räcker till, bara genom att man finns och kan älska, och ändå längta efter att vara älskad?

Jag har haft en fantastisk midsommar, och en bra avslutning på helgen i form av grillat kött, majs och sparris, med färskpotatis och sallad, vin och lite flicks. Lovar att berätta allt om skärgården, båtåk, mat och dans, så fort jag har tillgång till en dator, lämnat in min till kexet nämligen. Den var lite seg efter virus, fulla diskutrymmen, icke-uppdaterade program, porrsurf och att den åkt i golvet riktigt jävla ordentligt ett flertal gånger som J och jag haft sex. Ah. Good times.