De är lika långa. Och man undrar lite om de alltid varit det, eller om de har växt tillsammans. Slutat växa. Blivit mindre. Tillsammans.
Hon lyssnar på Schubert, men har bara ena hörluren i örat. Jag tror i alla fall att det är Schubert. Han ser lite bortkommen ut. Lite förvirrad. Hon däremot, vet precis.
Helt plötsligt, samtidigt som hon sluter ögonen för att lyssna på delen där musiken växer sig starkare, så famlar hon bestämt efter hans hand. När hon når den håller hon hårt. Som om hon aldrig vill släppa. Precis så som hon har hållit i alla dessa år. Deras händer känner varandra väl, de smälter liksom samman till en enhet. Han ser mindre bortkommen ut. Han vet var han är när hon har sin hand i hans.
Det är rörande, rent av bedårande. När hon släpper är det för att han ska lyssna på något. Jag anar tonerna av Schuberts "Svansång." Och han nickar lite trött, ja, jo, fantastiskt vackert, mumlar han fast utan ord. Och hon greppar hans hand igen.
Huden på deras händer ser så tunn och stark ut på samma gång. Jag tänker om händerna, det jag först tänkt om deras längd. De verkar ha format sig efter varandra. Efter år av att hålla hårt så passar de ihop perfekt. Jag ler bitterljuvt. Jag unnar dem det.
När de går av försvinner de nästan i folkmassan, tappar för ett ögonblick bort varandra. Han ser lika vilsen ut som tidigare. Hon trevar efter honom, bland alla långa, unga, stressade människor, och jag hinner få en glimt av hennes ansikte. Han får också syn på henne, vägleder henne lugnt därifrån. Hand i hand.
Och jag inser att han kanske inte alls är den som man måste hålla hårt i. Att det är han som är styrkan i deras händer, hennes styrka, att det är det hon så bestämt, vant, oroligt, greppat efter. Och då ler jag, och hoppas att de får dö på samma dag, och aldrig behöva famla efter en hand som inte finns där längre.
Sedan nynnar jag på musiken hon lyssnat på, och tänker att finast av allt är ändå att de verkligen har förstått båda två, att livet går ut på att våga hålla fast vid något, även om det kanske inte är för alltid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar