keep on keepin' on.

Varit rätt tyst, jag vet. Anyway;

Gjort ett försök att fira St. Patricks Day. Fikat med Angela. Läst igenom vad alla från USA skrev till mig innan jag åkte (och undrat när jag slutade vara amazing?) Fyllt lägenheten med vita tulpaner och blekrosa rosor. Bestämt mig för att låta mitt hår vara lockigt oftare. Köpt glas och skålar på Åhléns. Tvättat och bäddat nytt. Allt som är nytt känns bra. Skrivit massor med nya listor. Ätit middag med Chloé (marinerad färsk kyckling, i  en form med salt, peppar, olivolja, citron, rödlök och vitlöksklyftor samt vitt vin, ät med champinjonsås, ris och sallad, minibiskvier från jobbet till efterrätt). Pratat pojkar, inredning och tatueringar. Nu har jag gjort mig i ordning, rostrosa transparent skjorta med svart spetsbh under, vita naglar, mörka ögon, bleka läppar. Ska plocka på mig en flaska rött och dra på mig pälsen. Middag hos Caroline med hennes underbara pojkvän som är här från Irland, Minnie och så kommer nog Ida senare. Idag hoppas vi på utgång.

Och just det. Vet ni vad hans skrev i torsdags? Att han tror att han gjort ett misstag. Han tror iaf det. Nej, ikväll hoppas vi verkligen, på utgång.

list it.

Tycker det är så svårt när man bor själv, man vill så gärna storhandla, men det blir så mycket som slängs då. Hemma har jag iaf alltid:

- olika sorters hårdbröd
(fullkornsknäcke, fullkornsskorpor, ekologiska tunna knäckebröd med sesamfrön på)
- juice
- lättmjölk med extra kalcium och d-vitamin, grädde, créme fraiche och margarin
- pålägg (mager ost och kalkon)
- grönsaker (romansallad, alt spenat eller ruccola, tomater, paprika, avokado)
- frukt (äpplen och apelsiner)
- yoghurt (riktigt fet underbar drömyoghurt)
- flingor (kellogs special k red berries)
- bacon och ägg
- té (grönt, vitt, grönt ekologiska chai, rött ekologiska vanlij och rabarber)
- honung
- rött vin
- pasta, ris, quinoa
- lax, kyckling och köttfärs i frysen
- krossade tomater, olika sorters bönor och linser
- lök, vitlök och potatis
- mörk choklad
- vetemjöl, vaniljessens, havregryn, rågmjöl, grahamsmjöl, sirap, kakao
- en bra olivolja och balsamvinäger
- kryddor: timjan, rosmarin, basilika, oregano, havssalt, peppar
- övrigt: senap, tomatpuré, kalvfond, grönsaksbuljong, soya

Finns få stunder som man inte kan fixa ihop ett gott mellanmål, en supermysig dagen-efter frukost, ett litet kvällsnack, en enkel efterrätt, eller en helt okej måltid med följande saker hemma. Jag återkommer senare ikväll med livsupdate. Ska äta frukost nu och göra mig i ordning. Shopping, fika, och introduktionsevent ikväll.

finns inte.

P.S Det var tidvis riktigt svårt att andas idag. Tycker jag klarade det bra på det stora hela. Men att känna doften av hans parfym när han går förbi, eller står lite för nära, lite för länge, det gör ont. Att titta på honom när han inte ser det, och tänka att där är han som brukade vara ganska mycket min, där är hans ansikte som jag aldrig mer får kyssa, hans händer som aldrig mer kommer röra vid mig, hans armar jag aldrig mer kommer att få känna mig hemma i, det gör också ont. Att höra honom prata och skratta, det gör inte ont, det gör mig bara förbannad. För han borde också ha ont. Det borde inte bara vara jag.

Men sedan så minns jag, hur jag satt där med mina händer i mitt knä, hans händer som höll mina, mot min vilja. Mina tårar som rinner ljudlöst. Han som lite tafatt stryker bort tårarna, men han hinner inte fånga allihop, de droppar, dripp dropp ned på de nytvättade sängkläderna. Och hur han säger förlåt, om och om igen, som ett barn som tror att det blir bra då. Förlåt för att jag rev upp alla sår som aldrig riktigt läkt. Förlåt, men jag tappade visst ditt hjärta i golvet. Jag visste inte vad jag skulle göra med det. Förlåt för att jag raserar din trygghet och bygger upp dina murar. Förlåt för att jag inte ljög ändå var ingenting på riktigt. Förlåt, men jag tror jag har ångrat mig, du vet de där bitarna du fick? Kan jag få tillbaks dem tack? Förlåt för att jag älskar dig, men inte tillräckligt mycket. Förlåt, förlåt, förlåt.

Och tillslut bryter jag tystnaden. "Jag trodde vi gjorde det här... tillsammans," viskar jag och skakar nästan. Och då håller du mina händer hårdare. "Vi gjorde det, vi har gjort det tillsammans," skyndar du dig att försäkra mig. Och då tittar jag upp på dig, i mörkret, och vill nästan slå dig. "Tycker du vi gör det här tillsammans också? Det här då, inte fan gör vi det här tillsammans." Och sedan gråter jag inte och du vet inte vad du ska göra när du inte har fler tårar att torka, ångesten finns i dina rörelser, paniken i din röst, för du vet att du inte kan trösta mig, inte ens försöka göra det, när jag bara är tyst. Du kan bara sitta där i mörkret, med mina tårar på dina händer och veta att jag har ont överallt, att jag aldrig mer kommer kunna lita på dig, och att fast det är du som lämnar mig, så är det du som förlorar mig för alltid. För du älskar mig, bara inte tillräckligt mycket. Och jag, jag gråter inte, säger ingenting. Jag andas knappt. Jag finns inte alls.

... a house is not a home.

Överlevde dagen. Ätit mackor och ätit linssoppa. Har lätt för att haka upp mig på en maträtt eller ingrediens. Jag äter exempelvis avokado 5 dagar av 7. Hemma har jag haft en lins-period som dock får gå mot sitt slut nu. Ska duscha av mig dagen och skissa lite på inredningsfunderingar i lägenheten. Har bott här i 1 och ett halvt år och det mesta är fortfarande väldigt ofärdigt. Just nu funderar jag väldigt mycket på det här med tavellister. Har otroligt besvärliga väggar, som kräver en superpappa varje gång något ska upp, och jag älskar tavlor, citat, bara ramar i sig, så det blir lite mycket att få upp allt varje gång jag hittar något nytt. Dessutom tröttnar jag på placeringar och saker. Men jag är dock likadan när det gäller inredning, som med mat. Jag fastnar för grejer.

Funderar på tavellister både i hallen och i vardagsrummet. 2 stycken i hallen, och två i vardagsrummet. Är dock så otroligt osäker på färg. Borde man ha vita som smälter in, eller svarta som sticker ut? I vardagsrummet har jag en mörkgrå soffa, och mörkt trä så vill inte att det ska bli för mycket, och i hallen så vill jag att man tänker på tavlorna i sina svarta ramar, hellre än tavellisterna, är dock rädd att det ska se konstigt ut med det andra, då allt annat i hallen är i svart. Just nu önskar jag att ni vore inredningsnördar allihop så att jag slapp grubbla ensam. Har ingen erfarenhet av tavellister. En annan tanke vore att köpa trärena som jag gör shabby chic antikvita med krackeleringar till vardagsrummet, och så målar jag de i hallen i exakt samma färg som väggarna.

Imorgon hoppas vi på solsken för då ska vi städa och laga middag åt en fin vän. Har låtit det förfalla lite hemma under tiden jag varit nere, och inte orkat laga mat. Så då brukar jag bjuda någon på middag, för då måste jag städa, och laga ordentlig mat. Dessutom får man trevligt sällskap. Mitt bästa bo ensam-tips när det är stökigt, helt klart. Det här har varit ett ovanligt prosaiskt inlägg, så vi avrundar lite fint.

Jag lyssnar på Aretha Franklin's version av, ja ni ser vilken låt, och dricker en kopp grönt. Ska skriva upp roliga saker i min almanacka, få ner idéer på papper och skriva listor inför morgondagen. Älskar listor. God natt ni.

bonne nuit, mis amis.

Hemma nu, hade kunnat stanna i timmar till om det inte vore för att jag ska upp tidigt imorgon. Bilturen hem gick alldeles för fort tycker jag, trivs så bra med N. Efter att ha fikat, kollat film, lagat mat och pratat massor med en kille som är nästintill perfekt, så känns det som att jag kommer klara av att behöva träffa J imorgon på jobbet. Vi håller tummarna för att han sjukanmält sig så jag slipper se honom helt och hållet. Jag ska sova nu, men jag har verkligen haft kul med N idag. Jag är så glad att vi slappnat av och bara kunnat hänga, och att vi inte förväxlat den fina stämningen med något annat och råkat kyssa varandra. Vad jag verkligen behöver nu är en stark, underbar, vacker, rolig, stöttande killkompis. Vilket han är. Så så bra. Finaste N. Ska ta lite godnatt-tabletter nu och försöka tänka på vilken otrolig tur jag har som lyckades träffa en kille som visade sig bli en så bra vän och givande del av mitt liv. Om alla random killar, alla mellanting och distraktioner, alla små onödiga saker som runnit ut i sanden, har lett fram till att jag har fått ha en N, då känns det helt okej. Då har det nästan varit värt det. Vackra människa.

Mr Right.

Ni vet de där killpanelerna i veckotidningar? N är en sådan, fast i singularis. Med honom ventilerar jag, checkar av och kollar reaktioner. "Vad tycker du om när tjejer gör så på första dejten?", "Är det fint med rött nagellack?", "Tatueringar på tjejer, yes or no?" osv. Han är verkligen den ultimata killen, bara inte rätt för mig. Men han är mallen för vad en man ska vara. För vad jag så småningom vill ha, minus den där delen som inte riktigt klickar, varken från hans eller mitt håll.

Han är jobbigt attraktiv, passar i alla sorters kläder, har ett bra jobb och ser lagom creddig ut. Bil och bostadsrätt, familjekär, kräsen som fan när det gäller tjejer, då han är en hopplös romantiker, en trädgårdsintresserad atlet som älskar 70 tals musik, intelligenta filmer, och filosofiska böcker. Vi brukar prata i telefon i timmar, flera gånger i veckan, och han får mig alltid att skratta, för vi har båda världens sämsta humor. Han är en av de finaste som finns.

Jag har nyss kommit hem från min terapi, och ska hoppa in i duschen. I eftermiddag blir det middag och film hos älskade N. Vi har kommit fram till att vi lika gärna kan umgås med varandra när alla tjejer han träffar ändå har fel, och killarna i mitt liv är en enda stor besvikelse. Kompisdejter är ändå bättre än det mesta.

P.S Fast jag brukade tycka om first dates en gång i tiden, pirr i magen, fnitter, känslan av nytt är krispig och sval, varm och mysig. Som vinden mot en nykysst kind. Men inga män på ett tag nu, tack. Det vackra med first dates bleknar med den brännande känslan av the last time. Jag önskar jag kunde se på allt och bara tycka det var bitterljuvt istället. Bitterljuvt. Jag älskar det ordet.

(i think i'll try) defying gravity.

Jag är bra på att skrivna om brustna hjärtan. Om bitar som saknas eller sitter fel. Så därför tänkte jag inte göra det. Det kommer förr eller senare ändå. Har redan en halv bok klar med texter om kärlek som borde vara enkel, men lyckas vara svår. Om dörrar som stängs och människor som går. Om att vakna på fel plats och somna i nästan rätt persons armar. Hela den här staden är fylld av sådana texter. Tusen svarta fåglar på en lilaorange solnedgångshimmel i Gamla stan. Barfota morgonpromenader i pilotglasögon som ska dölja tårarna. Taxituren, med han chauffören som pratar så trevligt, och allt men ser är ett Stockholm i ett alldeles obarmhärtigt dagsljus, eller fyllt av suddiga nattljus. Och man vill lyssna på vad hans dotter heter och pluggar, men allt man hör är den där sorgliga låten, som påminner om helt fel saker. Jag kan det där med olycklig, omöjligt, otrolig kärlek.

Jag ska försöka ta mina promenader, och bita ihop inför alla nyförälskade småbarnsföräldrar. Sitta på mitt favoritcafé med en sliten bok som doftar damm och dricka mitt té. Försöka hitta något jävla sätt att stå ut med, och kanske tycka om mitt eget sällskap. Jag tänker måla mina naglar i någon uppmuntrande färg. Ta mig tillbaks till gymmet. Börja stretcha och meditera regelbundet hemma. Jag ska tejpa, spackla, slipa och måla hela min förbannade hall, helt själv. Reslutatet kanske inte blir det bästa, men det är bara jag. Ingen annan kommer hjälpa mig med någonting. Jag ska gå på min terapi och säga allt det där obekväma som skaver och kväver mig, som håller mig vaken och rädd. Jag tänker gråta hur jävla mycket jag vill. Jag ska gå på museum, just nu vill jag se fotografier på MM och Fotografiska, med eller utan sällskap. Jag vill träffa min prinsessa till guddotter, och inte vara ledsen över att jag är tusen år ifrån att få en egen. Jag ska börja fika i timmar igen, saknar att vara skitsnygg bara för en sådan liten sak. Köpa vita snittblommor, även om ingen annan ser dem än jag själv. Jag tänker äta hundratals middagar med mina vänner, köra utgång på helgerna, inte för att dämpa ångesten momentärt, utan för att jag verkligen borde försöka leva, med mig, för mig.  Jag tänker våga vara en del av världen, hur förbannat jävla rädd jag är för att komma hem och sova i en säng som bara är hälften så stor för att den ena sidan fortfarande är hans. Hur stor saknaden än blir, hur ensamt det än är att bara vara en person, i en folkmassa, ska jag åka hem ensam, och vara stolt över mig själv för det, klappa mig på axeln och känna mig stark.

Eller jag tänker i alla fall försöka. Tills dess lyssnar jag på hoppfull musik, tar långa bad och äter alldeles för mycket tabletter. Men idag kan jag i alla fall påminna mig själv om de delar av mitt liv som jag har tillgång till, även om det saknas minst lika många. Imorgon kanske allt bara är saknad, men då är det så. Jag vet inte hur jag ska älska mig själv. Men jag borde verkligen försöka. För det är mig jag alltid kommer behöva leva med. Även om den kärleken, är svårare att skriva om. Svårare att känna. Men vet ni? Det är också den enda kärleken man faktiskt inte kan  leva utan.

hush, hush darling.

you and me
we used to be together
every day, together, always

i really feel, that i'm loosing my best friend
i can't believe this could be the end
it looks as though, you're letting go
and if it's real then i don't want to know

don't speak
i know just what you're saying
so please stop explaining
don't tell me cause it hurts

don't speak
i know what you're thinking 
i don't need your reasons
don't tell me cause it hurts

requiem for a dream.

Motgångar är inte riktigt min grej. Har redan mått ganska dåligt så jag hade en extratid hos min psykolog i torsdags. När jag kom dit var jag helt borta av ångest och apati, och en överdosering tabletter, och jag blev inlagd på Huddinge över natten. Just nu spenderar jag tiden med att kolla på tv varje vaken minut och ta mycket tabletter för att sova så mycket som möjligt. Jag har slängt hans tandborste. Sover på den där sidan av sängen som aldrig luktat som honom, men kan inte förmå mig att byta sängkläder. Jag svarar inte i telefonen utan sms: ar uteslutande med mina vänner. Jag har inte så mycket mer att säga. Minnie har en middag ikväll som jag borde gå på, men vet inte hur jag ska kunna hantera att komma hem till tomheten. Jag kände mig inte ensam innan honom. När jag mår bättre ska jag skriva av mig allting, nu tänkte jag försöka ta mig ut på en promenad. Men fan vad solsken gör ont.

Jag ser inte fram emot de månader av självdestruktivitet som kommer följa. Druckna sammanbrott ute i vimlet då jag vill dö, främlingar i min säng, ännu mer saker som inte går att tvätta bort. Ett medicinerat tungt huvud, en kropp som värker av panik, och saknad.

Jag borde vetat, förstått, att jag är och förblir, och aldrig någonsin kommer att kunna vara något mer än Kameliaflickan.

Demimonde, demimonde, demimonde.

och du går.

Jag kvävs. Snälla, snälla lämna mig inte. Snälla, snälla, snälla, snälla. Jag vet vem jag är när jag är med dig. Jag ska vara bättre, och finare, och smartare och gladare. Snälla lämna mig inte.