Helt ärligt, and I know this is a shitty thing to say, men jag har haft en riktigt dålig dag. Jag har varit lättirriterad och bokstavligt talat skrikit rakt ut. Allt är jobbigt och inget går min väg. Tror kroppen är chockad av bristen på socker. Min familj svängde förbi ett museum i Basel på vägen hem och såg en utställning som bland annat innehöll Gustav Klimt. Klimt! Tycker synd om mig själv, känns inte alls okej att jag missar Klimt när jag älskat honom sedan jag var 13 år gammal. Pappa pratade mest om en massa impressionister, vilket var min första konstförälskelse. Tror dock jag vuxit ifrån det lite, även om jag säkerligen hittar tillbaks till det senare i livet. Ätit lite soppa med min väldigt typiskt asiatiska mamma och ska ta ett långt bad, i ett försök att bli människa igen. En som kan bete sig, det vill säga. Sedan ska jag måla naglarna och smörja in mig med något tjejigt. Föna håret och låtsas att jag tycker om mig själv. Sade jag att jag är gnällig och negativ idag? I övrigt så glömde de att köpa min parfym, som jag bad om, men också min whiskey, champagne, och favoritvin. Mina ekologiska surdegsknäckebröd med sesamfrön på var slut i affären och videobutiken (som har stängt idag av ngn konstigt anledning) har lagt in fel dvd i fodralet. Jag hade sett fram emot musikalen Nine, med en massa vackra talangfulla kvinnor, och istället var det någon slags oraffinerad actionrulle. To top it all, the mögliga cherry on the halvfabrikatstårta, så ligger vantarna från killen i helgen, på bordet i hallen. Det första jag ser när jag kommer hem. Ungefär där var jag redo att lägga mig ner och självdö på plats. Det innebär att jag säkert måste träffa honom igen. Jag som bara lite smidigt hade tänkt att inte svara i telefon. Någonsin.
Nej, bad var det. Människa som kan bete sig. Iaf, bonne nuit mina älskade, om ett mirakel inte inträffar bland badskum och oljor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar