Stjärnor faller inte
för att man tittar på himlen.
Det blir inga önskningar för mig.
Jag är inglasad, i ett mörkt rum.
Jag står bakom gardinerna,
fast benen knappt bär mig,
för en glimt av den himmel
som håller alla de möjligheter och hopp,
jag inte längre vågar röra vid.
Terapin gick sådär idag. Jag grät ganska mycket, och visade väl upp "tendenser", blandat med en uttalad känsla av distans, avdomnad, likgiltighet. Så hon föreslog att "vi" kanske borde lägga in mig. Igen. Känns som att de alltid hotar med det, när man inte mår "tillräckligt" "bra." Så jag ryckte på axlarna och stirrade ut på den lilla triangel av ett grönt hus som syns mellan träden, på andra sidan sjön. Solen sken och folk åkte skridskor. Jag kände ingenting. "Tar du dina tabletter?" Jag skakade stilla på huvudet. "Du borde ta dem." Då möter jag plötsligt hennes naiva klara blick, där hon sitter mittemot mig och nickar instämmande till det hon själv sagt. "Jag bryr mig inte. Gör vad ni vill."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar