Kanske är det kallt utan dig. Jag försöker skylla på vintern, på frosten utanför mitt fönster, minusgrader och allt det där. Men jag saknar dig. Någonstans mellan alla komplikationer, tiden ifrån varandra, våra egna individuella svårigheter, så har du blivit min vardag. Du och jag, och det vi har är oskyldigt och enkelt. Kravlöst och vackert. Jag vet inte varför jag alltid letar fel, varför jag är så rädd för att må bra. En god vän till mig sade en gång att det är för att kroppen inte är van vid det. Det är en så främmande känsla att jag inte vet var jag ska placera den, den skaver och tränger ut allt det där andra fula som jag tror är sant och allt jag är. Så jag gjorde det jag alltid gör, det enda jag kan och känner till, jag bröt vår trygga tystnad med hårda ord jag inte menar, med mer kyla än till och med du klarar av. Du som sakta men säkert kommit att betyda värme. Alla kvällar jag legat på din bröstkorg, med mina läppar mot din hals. Som vi pratat om ingenting alls, och jag bara varit glad för att du finns. Och alla nätter du somnat med din hud mot min, som om vi är det enda som kan värma den andras värld. Du värmer till och med golvet i den här sorgsna lägenheten med dina fotsteg. Den är tom utan dig. Du har blivit min vardag.
Jag stör mig på dig ganska ofta. När du sover med strumpor på, och slår för hårt på tangenterna, och lämnar vattenglas på golvet. Du plingar på fast du vet att det är öppet, och den där mössan du alltid har på dig när du inte har fixat håret är skitful. Men egentligen bryr jag mig inte. Jag tycker om när du trasslar in dina händer i mitt hår, när dina kyssar landar mitt i mina meningar och avbryter mig. Jag brukar försöka vara irriterad på dig, men då lägger du dig där mitt i allt, drar in mig under täcket och får mig att skratta mot min vilja. Du känns bra då. Du, som blivit min vardag.
(Nu tror ni att vi har känslor för varandra. Det har vi inte. Vi är inte ens ett mellanting. Vi är vänner, på något udda halvhjärtat plan. Och någonstans längs vägen, så har vi börjat bry oss om varandra. Det vore bättre om vi inte gjorde det. Han är kär i någon som inte förtjänar honom alls, och jag dejtar varje kille som kanske kan få mitt hjärta att vakna till liv igen. Tills vi båda får det vi egentligen vill ha, så har vi varandra. Om det är som tröst eller tidsfördriv vet jag inte. Men han känns bra. Ibland till och med så bra att jag tror att kanske, kanske, kanske… Men det skulle aldrig gå. )
Du är en av de mest ointressanta personer jag någonsin träffat. Och du kompenserar inte ens upp det med ett fantastiskt utseende, som mina män annars har en tendens att göra. Men när jag sitter ute på någon bar med mitt glas och finner mig själv le mot en främling så kan du helt plötsligt slå till mitt i allt. Och då vill jag bara hem till min säng och sova med dig. Du envisas med att ligga på min sida av sängen. Och jag vet inte hur, eller när, men nu för tiden så låter jag dig. Du har blivit en del av min vardag.
Och nu så ligger jag här utan dig, med en hel hög av minnen. När fick jag dem? Jag blundar och tänker på det senaste året av mitt liv och på något sätt har du hamnat där, du sitter fast i alla bilder som ett oregelbundet men ändå återkommande mönster.
Jag har nakenbadat sommarnätter, med dig på en sten bredvid. Vi har tittat på porr och läst sexnoveller. Du har hämtat mig mitt i natten när jag gråtit. Vi har skrattat åt världen. Vi har tagit pauser. Jag har suttit med dig på en landsväg när en bit av dig gick sönder. Vi har bråkat. Du har masserat mig nästan varje gång vi setts. Vi har åkt bil en hel natt. Jag har sprungit ut barfota för att kyssa dig. Jag har skrikit att jag hatar dig, otaliga gånger. Vi har somnat med våra läppar mot varandra. Jag har kastat en bok på dig. Du har spelat gitarr för mig. Vi har halvsovit i en bil när det regnat och åskat. Jag har legat naken på golvet och gråtit i dina armar. Du har gått ifrån mig. Vi har tagit vinterpromenader. Vi har duschat tillsammans. Vi har planerat en utlandsresa. Du har försökt och jag har försökt. Vi har kommit varandra så jobbigt motvilligt jävla nära och jag vet inte riktigt vad jag ska göra nu. För den här sidan av sängen är inte bara min längre, och varför står inte dina skor i hallen, och din mössa kanske inte är så ful trots allt. För visst fan är det kallt utan dig, jag saknar dig så otroligt mycket, du är min värme och min vardag, och jag vill bara ha tillbaks dig, men vet inte hur.
Fast kanske är det trots allt bara vinter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar