Om telefonsex och sms-sex räknas så har jag defintivt brutit mitt nyårslöfte, 3 gånger den här veckan. Panik-messade Watson igår när inredningsångesten tog över allt för mycket, och han lyckades faktiskt lugna ned mig. Mest för att han fick mig att känna att vi kanske kan fixa det. Så nu har jag ny energi och försöker punktfördela fix-tänket. Lite ångest i taget, med andra ord.
Samtidigt så vet jag att det inte fungerar att hålla på såhär. Anledningen till att jag borde förminska J's del i mitt liv litegrann, är att jag blir så bekväm med bara hans existens. Det blir så utmattande att dejta på riktigt. Det är inte jobbigt att lära känna någon ny, men det är svårt att släppa in nya killar hela tiden. De ska ta reda på hur man är och fungerar och jag har väldigt dåligt tålamod. Watson bara vet. Han skrattar när jag får mina utbrott och skriker, han håller mig hårt när min mentala instabilitet, gör att luften tar slut, och tårarna är nära. Han håller sig borta när han ska. Han vet vilka mina favoritglas är, hur jag vill ha sängen bäddad, hur hårt jag vill bli biten, kan min musiksmak, är van vid böcker i sängen och vet att levande ljus inte betyder något.
Men jag blir som sagt alldeles för bekväm. Långa nätter i W's armar är liksom inte riktigt bästa sättet att träffa mr. Right.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar