Inte riktigt redo att möta världen än, den riktiga världen, min värld. Så jag följer med en kille på en spelning. Oslipad rock och folk som dricker öl alltså. Men jag ser fram emot att sitta på en stol, mitt i vimlet, i knähöga 12 centimetersklackar och sippa på ett glas vitt. Och killen då? Han är ingen särskild, även om han verkar önska att han var det. Men han är täckt av vackra, vackra gaddningar, han ser på mig som om jag vore det finaste som någonsin skapats, och talar med en mjuk röst, som lugnar hjärtat lite. Och om inte den gör det, så brukar riktigt aggressiv musik alltid göra det. Ibland är det skönt att höra någon annan skrika ut sin ångest när man inte själv kan göra det. Till allt det här så kör vi svart spets, mörkgråa jeans och plommonläppar.
Ha en fin kväll i vimlet dolls.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar