truth be told.

Jag mår egentligen inte så jävla bra som jag försöker göra. Eller är så samlad som jag försöker verka. Jag känner hur delar av min värld rasar och när jag försöker hålla den samman så är allting bara sand i mina händer. Jag kan inte ens se klart, än mindre känna. Så jag stänger av, och så slår allting till tusen gånger hårdare. Ingen är här. Ingen kommer hålla ihop mig. Kanske räddar ingen mig från mig själv den här gången, och så är allt över. Allt det där vackra som livet ändå kan vara, allt jag låtit mig älska, kanske tar det slut den här gången.

Min psykolog är på semester till den 22 aug. Vilket är helt okej. Jag har ändå stängt av mitt medvetna känsloliv helt. Jag säger till mina vänner att vi borde resa någonstans. Var som helst. Sanningen är att jag bara vill bort. Att jag tror jag kvävs eller gör illa mig själv om jag måste vara kvar här. Att allt det onda, har hittat mig igen, och inte visar några tecken på att vilja försvinna. Jag säger att jag är för trött för att gå ut. Sanningen är att jag bara vill gråta men inte har några tårar kvar. Att jag funderar på att bara tömma alla tablettkartor ikväll och inte vakna upp imorgon. Min familj är borta, jag ska inte till jobbet. Alltså, om man verkligen ville göra det, och lyckas, så är det nu. Men jag vill inte, även om jag känner hur något sliter i mig, hur ångesten, rädslan och sorgen kommer att få min hud att brista när som helst, eller förtära mig helt inifrån. Så jag sväljer en cocktailmix av bara precis mer tabletter än jag borde ta, och nu ligger jag här och väntar på dimman, på det tunga mörkret som släcker allt som bränner.

Jag är inte bättre än en jävla missbrukare, skillnaden är bara att mitt är utskrivet av en läkare. Och jag är inte beroende heller, det har jag aldrig låtit mig själv bli. Men i perioder bedövar jag mig själv helt med min medicin, för att jag på riktigt inte skulle kunna stanna kvar utan den. För att när min ångest, mina rädslor, min sorg, mina minnen, min oro växer sig så här stark, så tar den över allt annat jag är. Då blir rösterna så höga, och synerna så verkliga, att det inte finns något vackert kvar. De förvrider allt.

Det här inte bra skrivet men jag är rätt borta just nu. Jag har försökt svälja min dödslängtan med tabletterna, men det går lite sådär. Förhoppningsvis verkar sömntabletterna innan jag drunknar helt. Hur fan orkar ni hålla huvudet ovanför vattenytan, när det är så enkelt att bara sluta kämpa?

jag undrar var vi tog vägen någonstans...

I natt är hela jag frågor, och han har inga svar. Jag brukade vara rädd för att vara utan en av dem, och nu tror jag att jag förlorar båda två. För ett liv med någon utav dom börjar kännas som en omöjlighet. För mycket har blivit sagt, för lite har blivit gjort. Jag saknar allt jag har varit och längtar efter att vara mer. Jag tror inte jag kan hitta tillbaks till varken N eller J. Jag fick solen i ögonen, horisonten brände och framtiden fick mitt hjärta att slå fortare och stå stilla på samma gång. Och jag tappade allt i golvet, hörde oss gå sönder. Och när molnen kom, och ljudet av regn väckte mig till liv igen, så lade jag mig på knä, försökte desperat plocka ihop alla bitar, men fann att de var sköra och gick sönder ännu mer. Så nu sitter jag där, med den där dova smärtan av sår som inte syns, och minnet av ljust gyllene sol, och de djupaste färger jag fått se livet i. Och jag saknar inte J, N, eller ens E som jag tänkt så ofta på den senaste tiden. Jag saknar kärlek. Jag saknar att andas luft som känns elektrisk, röra vid någon som svider och svalkar på samma gång, att lägga sig ned i känslan av att vara sedd och lyckligt stanna där. Fan vad jag svamlar nu. Fan för allt.


... för ibland när jag somnar ensam, är det nästan som om att, vi aldrig riktigt fanns.

midsommar, del ett

Åh midsommar! Herregud vad mysigt, fint och kul vi har haft det. Helt otroligt! På torsdagen packade jag min väska för både regn och sol och begav mig ut i världen. Jag mötte upp vännerna vid pendeltåget i årstaberg, och vi hade sådär härligt mycket packning som man ska ha när man ska iväg på äventyr. Vi åkte till Handen och bytte till en buss. Ut på Dalarö skulle vi, och där satte vi oss på bryggan i kvällssolen och väntade på vår skjuts. Mycket snart så skymtade vi båten, och vi åkte ut mot ön under massor med skratt. Väl framme, efter vissa landkrabbors mindre lyckade hjälp med att lägga till, så hoppade vi iland och begav oss upp, upp, upp mot huset. Vi lämnade väskorna. Sedan var det dags för att försöka resa flaggstången. Jag åkte omkring med lilla båten hela kvällen, och kom hem vid halv ett, då jag gick och lade mig i världens sötaste lantligt marina sovrum, med Minnie på andra sidan.

Jag har ju dock såna jävla sömnproblem och hade glömt mina tabletter hemma. 2 timmars sömn blev det, men jag var ganska lycklig ändå. Skulle inte ni varit det?

lätt att vara ensam, svårt att vara två

Gymmat, legat i hamnen och solat. Röd klänning, slarvig tofs, vita tygskor och solisar på - drar till stan och tar en drink i solen!

Vill bara inte sitta hemma och tänka på allt. Saknar att sitta på öppet hav, med vinden i håret, sol på huden, och saltstänk på kinden som inte är tårar. Bara jag och vågorna.

jag saknar dig, varje gång jag stannar upp för att andas, och märker att något saknas i mina andetag.

Hur kan man vara så fullkomligt lycklig och levande på grund av platser, händelser och människor, och ändå uppleva att något fattas? Hur kan man se sig omkring och känna att här är jag, och världen, och jag är stark och fri, och ganska mycket mer än bara helt okej, och ändå vilja ha något mer, trots allt det. Känna kärlek till att man är, till att man ser, och hör, och smakar på livet, känna att man faktiskt räcker till, bara genom att man finns och kan älska, och ändå längta efter att vara älskad?

Jag har haft en fantastisk midsommar, och en bra avslutning på helgen i form av grillat kött, majs och sparris, med färskpotatis och sallad, vin och lite flicks. Lovar att berätta allt om skärgården, båtåk, mat och dans, så fort jag har tillgång till en dator, lämnat in min till kexet nämligen. Den var lite seg efter virus, fulla diskutrymmen, icke-uppdaterade program, porrsurf och att den åkt i golvet riktigt jävla ordentligt ett flertal gånger som J och jag haft sex. Ah. Good times.

alle man ombord!

Hela dagen har gått åt till att fixa och dona inför morgondagen. Blir bara borta 3 nätter, men har packat som en idiot ändå. Har lite kontrollbehov och vill inte lämna något som kan vara bra att ha. Ska strax föna håret och slänga i mig något i matväg innan jag beger mig. Är tunnelbana, pendeltåg, buss, båt som gäller för mig denna afton. Tänkte dra på mig gummistövlarna, ray bans och en mysig tjocktröja i bästa svensk-midsommaranda, och imorgon hoppas vi på att kunna byta ut det mot en blommig klänning!

Glad midsommar älskade, om jag inte uppdaterar innan dess.

/ K.

the ticking of the clock.

Jag och N har bestämt att vi ska fortsätta att vara vänner. Hur man nu gör det på ett smidigt icke-akward sätt. Därför halvligger jag nu i min säng i väntan på att han ska komma och hämta mig. Vilket kändes som en helt okej tanke för två timmar sedan. Jag tänkte att det kunde vara en bra distraktion från det faktum att J har åkt iväg. Men icke.

Hur farligt kan det bli? Jag brukade ju tycka om den här killen mer än det går att förklara?

just idag skulle jag behöva lite regn.

Ligger i min säng med samma huvudvärk som förföljt mig i snart en vecka. Jag avslutade allt med N igår. Känns tråkigt, men jag är ändå mest lättad för att vi äntligen pratade ut om allting. Är trött på att låtsas, orkar inte försöka mer. Det kommer göra lite ont när han börjar dejta igen, men det är vad det är. Jag ville verkligen att vi skulle vara kära i varandra, men det verkar inte som att det fungerar.

J åker till USA imorgon. Känner mig stressad och orolig inför tanken. Har inte haft två veckor ifrån honom på väldigt, väldigt länge. Jag har gjort en playlist till J, och spelat in en godnattvideo som jag hade tänkt dela med mig av när han åker. Tror dock inte det blir så nu. Känner ingen kärlek någonstans längre.

Har lovat mig själv att ta mig till gymmet och att städa hemma idag, så att jag kommer hem till en ren lägenhet efter midsommarhelgen. Blir bra för mig att komma bort några dagar ni när N och jag är done och J åker. Vänner och vin, och förhoppningsvis lite sol ute i Skärgården. Jag vet att ni tror att två veckor är kort tid, men det är det verkligen inte alltid. Allt hinner ändras på två veckor, om det är meningen att det ska göra det.

mindre perfekta dagar, och en inte så road Kameliaflicka.

Har en skitjobbig jävla dag på Grönan med lillebror. Längtar efter att få lägga mig i min säng och dö ikväll. Nästa gång så säger jag att någon annan får passa honom. Förstå att jag hade kunnat spendera dagen på sthlms jazzfestival istället. Lycklig och utan någon som jävlas med mig. Förstår inte varför han håller på såhär, först tjatar han hela veckan, och sen, 800 kronor, läsk och sockervadd senare så vägrar han åka grejer. Jag. Blir. Så. Trött.

om du lämnar mig nu vet jag inte om jag kan komma tillbaka.

Ska in mot stan. Dags för bio med N. Först lite försök till shopping. Tycker inte om saker och ting idag. Gillar inte vad jag har på mig och ser inte fram emot den här kvällen alls.

J åker till USA på tisdag. En två veckors gratisresa med "jobbet." Och då är det hans älskade poker jag syftar på. Jag känner mig orolig. Jag har en tendens att ta dumma beslut och göra mindre intelligenta grejer när jag känner mig rastlös och ensam. Fan, det här kommer inte sluta bra.

Hoppas ni får en bra dag. Själv så tänker jag slänga på mig ett par klackar och hoppas på det bästa.