for whatever my man is, I am his.

Igår var en riktigt höst kväll, med spöregn och hela alltet. Men jag gav mig ändå iväg till Söder för att äta skaldjurspasta och få en uppdatering från Friday. Sedan begav vi oss till Fotografiska, som jag älskar, och hon spelade lite låtar, vi hängde med lite musiker. Jag stod mest och undrade hur mycket  det kostar att hyra stället och hur perfekt det inte vore med ett bröllop däruppe. Sånt där jag brukar tänka på. Sedan åkte vi till en annan del av Söder, drack rött, åt ostar, baguettebröd, tomater och vindruvor. Pratade ännu mer musik, innan vi åkte till Ljuggrens och dansade. Mitt hjärta var väldigt lätt tills jag såg någon som påminde om N, och då kände jag inte alls för att fortsätta kvällen på Stureplan, jag ville bara hem och sova av mig sorgen. Jag försöker att med väldigt små steg ta mig tillbaka till allt, fast som singel, och det går väl sisådär. Blir bara obekväm, nervös eller irriterad när män tar kontakt med mig nu, har vant mig vid att kunna vara hur avslappnat flirtig eller sval som helst, för att jag har världens vackraste man i mitt liv och inte vill ha någon annan.

Idag, denna klara andra adventssöndag, med ljusblå himmel, lätta moln som rör sig så fort att man lyckas tyda ett blekt solsken, så ska jag ta en heldagsfika med Julina i Gamla stan. Hoppas på brända mandlar på julmarknaden och en chans att nörda ner mig lite i Sci-fi bokhandeln (för man kan ju inte alltid läsa finlitteratur). Men mest av allt så tänker jag dricka absurda mängder té och umgås med en av mina bästa vänner. För varje dag utan N, så känns det som att det gått en månad utav mitt liv. Har jag nämnt att jag inte vill göra det här? För jag tänker fortfarande på honom som om han bara var ett samtal bort, tänker på hur våra barn skulle se ut, hur lockigt, storögt, manligt vacker han är, och att jag inte vill ha någon annan.

helg och sånt.

Gårdagen var... helt okej. Hade först en trevlig typisk tjejmiddag, med pojkskvaller, allsång, och allmänt dansande i vardagsrummet. Vi avrundade med tequila och fireball och sedan gick två av oss ut. Resten var trötta eller ville festa i en tatueringsstudio istället. Och det var här som kvällen kanske inte var sådär jätterolig. Det blev alldeles för sent hos mig för att gå till Södra Bar som vi tänkt, där några favoriter skulle spela skivor. Så vi gick till Underbara Bar. Och alltså. Nej. Hälften därinne såg inte ut att vara gamla nog för att ens... vara ute efter halv tio på kvällen. Och jag försökte. Ni vet, dansa ändå, skratta åt alla dåliga låtar. Ida försökte säga positiva saker som "... ja, det är ju väldigt fritt." Och jag svarade "mm, man behöver liksom inte... vara någon. Alls."  Men tillslut så gick det bara inte. Jag kände mig så förvirrad och... gammal.

Lägg också till två jobbiga irländare som vägrade lämna oss ifred. Först var jag artigt avvisande. Men när den ena lutar sig fram och säger "your friend is fucking ugly, I can't even look at her" och ler, då stelnade jag fan till. "You should leave," sa jag kallt. "I know, I shouldn shouldn't I?" svarar han fåraktigt och ler lite nervöst. "Yeah, you should have left like two minutes ago. Seriously, get going. NOW." Men det var såklart inte tydligt nog, för idioten fortsatte att komma tillbaka för att starta ett samtal. Den andra dansade liksom efter oss, fast vi stog och verkligen höll upp händerna och puttade, samtidigt som vi skrek "back off." Så tillslut var det enda vi kunde göra att ge upp, konstatera att det här med mellanstadiediscon stating to be clubs inte är vår grej.

Idag hade jag alla intentioner att bara vara aktivt hemma. Fikade hos familjen med min gudfar och hans små fransktalande vackra pojkar, som bara fick mitt barnlösa hjärta att värka igen. Så nu ska jag ta en fika på söder, och gå förbi Fotografiska där Friday spelar på deras julbord. Och sen kanske vi går ut. Eller så åker jag hem och hänger med er istället. Och då kommer vi nog prata ännu mer kärlek.

TGIF.

Nu ska jag lägga vinet på kylning, diska, dammsuga, göra mig i ordning, handla och tända ofantligt med ljus i vardagsrummet. Tjejerna kommer på middag och jag har lovat mig själv att försöka tänka på annat. Hur man nu gör det. Önska mig lycka till!

här finns inget vackert avslut.

Åh ni. Det har inte varit en lätt vecka, och jag är glad att det äntligen är helg. I måndags skulle jag och Minnie shoppa lite. Väl i stan så ringer jag henne och får reda på att hon är i butiken som N är butikschef för (och sedan är han utöver det regionschef för några till) för att hon ska byta storlek på lite grejer. Fast besluten att inte träffa honom så går jag in på H&M mittemot, men på vägen dit så ser jag hur han står där och mäter på någon kund, med en sån där norsk fiskarmössa på huvudet och någon lite mer åtsittande stickad tröja, och han är fortfarande vackrast i hela världen och jag bara kan inte, kan inte, kan inte, hålla mig borta. Så jag går tillbaka. Bara för att få andas samma luft som honom för en liten stund. Sedan så går vi därifrån, Minnie hävdar bestämt att han blev nervig av min närvaro, och jag säger att nej, han är helt okej, det är bara jag som är ledsen.

På tisdagen så blir jag ledsen fler gånger på jobbet, hälften av tiden är jag okej, för kroppen har liksom inte riktigt förstått än, att det inte ska vara vi. Andra halvan så slår det till och jag får sådär svårt att andas igen. På kvällen så kan jag inte låta bli så jag skriver ett sms:

Jag saknar dig som om du var min.
Jag vet att vi gör det här på riktigt den här gången,
men jag saknar dig N.

På onsdagen så svarar han:

Jag ligger och lyssnar på Tracy Chapman och tänker på allting vi har gjort. Känner sånt vemod, och saknar allt. Det är jobbigt att inte kunna dela med sig med någon längre på vårt sätt. Känner mig tom. Är verkligen ledsen. Jag vet också att det är på riktigt den här gången, jag känner bara sån stor saknad.

Och jag vet inte vad jag ska säga så jag går och lägger mig, somnar med ljudet av Tracy Chapman på datan och ännu mer tårar i ögonen.

att göra slut, del två.

Vi gör annat mellan samtalen också. Vi ligger i soffan och tar in alla ord. Du visar bilder från jobbresan till Amsterdam, jag visar upp nya hus och trädgårdar från mina älskade mammabloggar, vi gör det för att det inte ska göra lika ont eller kännas lika förbannat jävla svårt. Du visar en ny film du har köpt med en fransk regissör du tror jag skulle gilla, och jag spelar upp nya låtar jag spelat in när jag och gitarristen jammat. Och jag får bita mig i tungan för att inte säga "åh, båtsightseeing, det måste vi göra i Stockholm i vår, det är ju med på vår lista", "titta N, titta vilka vackra franska fönster, såna vill jag att vi ska ha", "vad fin filmen verkar, vi kan väl titta på den nästa gång jag är här?" eller "du måste höra oss spela någon gång." Och allt det gör mig så ledsen, ledsen, ledsen.

Du försöker kyssa mig också. Både mina läppar som smakar salt från när jag tittat bort och gråtit, och det där jävla stället bakom örat som är ditt. Men det klarar jag inte alls, hur jobbigt jävla som vanligt allting än känns, jag drar mig panikslaget undan och viskar "nej, snälla inte så, gör inte så." Och sedan så flyr jag in i badrummet, upprepade gånger, för att gråta, gråta, gråta och hitta något sätt att fortsätta andas, innan jag diskret torkar bort sorgen och lägger mig bredvid dig igen. En gång så missar jag en tår, den har dröjt sig kvar i ögonvrån, och du smeker bort den så mjukt du bara kan. Jag, som försökt prata bort den med något fånigt och banalt samtalsämne, blundar och bitar ihop tänderna hårt vid din beröring. Att något så fjäderlätt kan göra så ont, isa och bränna på samma gång?

Sedan får du för dig att du vill teckna. Jag protesterar, för jag kan inte rita, har aldrig kunnat, har alltid försökt skapa bilder med ord istället. Och du skrattar och säger att du hjälper mig. Så vi tecknar i en och en halv timme, och då vill jag verkligen gråta, för att det är så fint allting, och jag tittar på dig, och i någon minut så älskar jag dig, och mitt hjärta undrar varför du gör så, varför du ska få mig att älska dig mitt i allt. Varför du envisas med att skapa nya minnen när det redan är över.

Sedan så ser vi att klockan är alldeles för mycket och du ber mig att lägga mig nära dig, att vila mitt huvud på din bröstkorg så att du kan andas mig, men jag skakar bara bestämt på huvudet, hur mycket du än vill ha ditt vackra avslut. "Förstår du inte?" tänker jag. "Förstår du inte att om du kysser mig, om jag lägger mig där, så kommer jag aldrig vilja eller kunna lämna dig eller vara borta från dig? Min kropp kommer inte göra det fysiskt möjligt för mig att någonsin gå."

Du frågar om jag vill stanna och jag säger nej. Då frågar du om jag vill åka, och jag säger nej igen. Jag spelar en sista låt för dig, en jag av de jag skrivit till dig. Och när den sista tonen är klar så säger jag "slut" och så reser jag mig upp. Jag klär på mig och går ut genom dörren, jag väntar inte på dig. Jag tar inte mina saker, och jag står inte och ser dig stänga den där dörren. Jag går i förväg till bilen. Vi åker hem i tystnad, jag ser ut genom ett fönster med regnmönster och gråter. Ju närmare vi kommer desto svårare får jag att andas. Jag knäpper upp jackan, tar en tablett, tar djupa andetag. Sista biten så nynnar jag på "Dream a little dream" vilket om något är våran sång. Allt för att lugna ner mig själv och fortsätta andas, andas, andas. När bilen är nästan vid min port så har jag redan knäppt upp mitt säkerhetsbälte, jag hoppar ut när den fortfarande rör på sig. Och jag hör att du ropar på mig, att du ber mig komma tillbaka men jag måste bort, jag måste andas.

Jag hinner inte ens fram till dörren innan de riktiga tårarna kommer. De som inte alls är tysta, sammanbitna och värdiga. Jag gråter så att jag knappt lyckas slå portkoden, jag måste stödja mig mot väggen för att inte ramla ihop, för att samla mig tillräckligt för att låsa upp min egen dörr. Väl inne så börjar jag hyperventilera, jag andas så att jag blir yr och det känns som att nu, nu stannar mitt hjärta. När jag väl lyckas sluta så börjar jag igen, så fort jag försöker att andas. Jag ligger i min säng när du ringer.

- Nej, jag är inte okej, säger jag när jag svarar.

- Det är inte därför jag ringer. Jag vet att du inte är okej, säger du, och jag hör hur ledsen du är. Jag ringer för att om det här var sista gången jag får se dig, så hade jag velat få säga hej då till dig ordentligt. Du gick bara. Jag fick inte säga hej då.

- Jag kunde inte... jag hade inte klarat av det, jag hade gått sönder, precis där, inför dig.
- Vad spelar det för roll då? Om jag ser dig gråta? Om jag ser dig gå sönder?

- Ja, precis. Vad spelar det för roll? Du kan ju ändå inte göra det bra, viskar jag.

- Jag hade velat få säga hej då, säger du igen. Och säga att du är den mest underbara, fantastiska människa jag någonsin träffat...

- Sluta, viskar jag, men du fortsätter ändå.

- ... att all den här tiden med dig har betytt så mycket, jag har lärt mig så mycket, och blivit bättre än jag var innan dig...

- Snälla N, sluta... säger jag igen, och skakar på huvudet, som för att avvärja mig från allt.

- ...jag ser verkligen världen annorlunda nu, du har fått mig att se allt på ett annat sätt...

- Men sluta då! Förstår du inte? Säg inte sådär, jag vill inte höra! Utbrister jag. Förstår du inte att ingenting blir tydligare, eller mer sammanhängande när du säger sådär? Tvärtom, du gör mig mer illa, det gör allt ännu svårare att förstå. Jag vill inte höra! Jag vill inte höra att jag är underbar och vacker, och att jag är speciell för dig, för det ändrar ingenting, fattar du inte det!? Säger jag sedan och nu gråter jag ohämmat. Jag vill inte höra, och jag vill inte säga hej då till dig, och kyssa dig så att du kan känna att vi haft ett bra avslut, för det finns inget bra avslut, det finns bara jag och jag är ledsen, så otroligt ledsen, varför förstår du inte det... förklarar jag, och gråter mer för varje ord.

- Förlåt, säger du. Du har rätt, förlåt.


Och så lägger vi på.

att göra slut, del ett.

Och så kommer det sig, att ännu en kärlekshistoria tar slut. Precis så. En alldeles fruktansvärt lördag i november, precis före första advent, så går mitt hjärta sönder för tredje gången i mitt liv, och det gör exakt lika ont, det slår till lika hårt fast man borde vara van.

Vi tänder ljus, sätter på musik. Du duschar och jag säger hej då till allting medans du är borta. Och jag gråter, för att jag har älskat alla kvällar vid din sida, alla nätter i den där sängen, alla morgonstunder i soffan. Sedan dricker vi té, och du sätter dig bredvid mig, ser på mig tillslut. Och plötsligt kan jag inte. Alla ord, allt jag ska säga, allt det som måste sägas; jag kan inte. För du sitter där och är vackrast i hela världen och mitt hjärta går sönder när jag tänker på att inte få vara med dig mer. Så jag tar mitt té, och gömmer mig i mitt långsamma sipp, svälj, sipp, tills du pratar istället.

- Jag är inte bra på sånt här, säger jag, och rösten skär sig redan.
- Inte jag heller, svarar du och ser sorgset på mig, som om synen av mig här gör det ännu svårare.

Du säger att jag är underbar, fantastisk, och vacker - att det finns så mycket med mig som du älskar, så många stunder och tillfällen då du verkligen älskar mig, och är nästan förblindad av alltihop. Och sedan kommer alla dina rädslor igen. Och då kan du verkligen inte förmå dig att vara kvar, än mindre be mig vara det.

- Jag känner mig så egoistisk, det är själviskt av mig att vara med dig, när jag inte vet. Och jag önskar att jag kunde säga att jag inte älskar dig, att jag inte är kär i dig, att jag inte tycker om dig, så att du i alla fall får ett ordenligt avslut, och kan glömma mig och gå vidare, men jag kan inte ge dig det heller. Jag kan inte ge dig något av det du behöver eller som jag vill ge dig, och jag blir så arg på mig själv för att jag gör såhär mot dig, säger du och ser vädjandes på mig med dina röda ögon.

Men jag kan inte ge dig någon tröst, inte stilla ditt sinne, när mitt hjärta gör allt för att ens fortsätta slå, nära mina tårar ligger så nära, när jag bara vill röra vid dig och kyssa bort det här samtalet. Istället fortsätter jag med mitt eviga läppjande, och börjar långsamt bli rädd för att téet ska ta slut så att jag måste säga någonting.

- Och ibland så känner jag mig så jävla feg, och säger till mig själv att jag bara borde släppa allt, satsa, bara köra, och vara med dig, ta nästa steg och typ flytta ihop, men jag kan inte göra det heller. För jag förstår inte hur det ska fungera mellan oss långsiktigt. Vi är så olika. Och om vi är kvar med varandra och blir ännu mer känslomässigt involverade så... det kommer inte sluta bra. Det kommer inte sluta bra, K, säger du och blir mer och mer ledsen för varje ord du säger.

- Du har redan bestämt dig, säger jag och skakar sårat på huvudet. Vad ska säga? Du har ju redan bestämt dig...
- Nej, det har jag inte. Det är ju just det jag inte har. Det är ju därför det här är så svårt. Jag kanske gör mitt livs största misstag, jag vet det. Men vi skulle såra varandra tillslut.
- Du sårar mig ändå. Du sårar mig nu.

att vilja vara älskad, eller någonting i närheten.

Ikväll ska jag avsluta mitt livs finaste relation, med det vackraste jag vet. Gissa om hjärtat brister?

Jag ska ta alla planer, allt vi skulle vara och göra, och lägga det framför mig och säga här, ta det, jag kan inte leva med det, det gör för ont. Ikväll ska jag plocka ihop mina saker, i någon ful ica-kasse, och säga hej då till hans badrumsskåp, min sida av sängen, filten i soffan, och den där bilden på honom när han är liten som han gömt i bokhyllan. Ikväll ska jag gå ut genom den där dörren, se honom stå utanför den och låsa den, och veta att jag inte kommer få stå där igen med honom. Att den dörren verkligen är så jävla stängd och inte kommer öppnas för mig igen. Åka hem i bilen och känna hur hela min kropp bara vill skrika, nej, vänd, vi åker tillbaka, jag vill bara vara med dig föralltid, snälla håll mig i handen och säg att allt kan bli som förut. Och sedan ska jag lägga mig i den här jävla sängen igen, ta hur många tabletter man nu behöver ta för att ångesten ska försvinna och man ska kunna andas tillräckligt mycket för att gråta. Och sedan ska jag behöva möta det, det där fruktansvärda, konstiga, onaturligt jobbiga; en verklighet utan honom. Möta det, och leva det, och finna glädje i det. Hur ska jag göra det här? Hur ska jag klara av det? Hur ska jag sitta där med honom framför mig, så nära men oändligt långt borta, och göra illa mig själv på det sättet?

Jag vill inte göra det här. Men jag måste. Ikväll ska jag avsluta mitt livs finaste relation, med det vackraste jag vet. Och just nu känns det inte som att jag kommer klara mig. Som att jag någonsin kommer komma ur det levande. Jag vill inte göra det här.

människor.

Jag tänker på människorna i mitt liv. På bitar man givit bort, på bitar man fått. På allt det där lilla, ni vet. Jag har fantastiska människor i mitt liv, och otroligt fina människor som figurerar i utkanten av det.

Minnie, som jag skrivit ett helt inlägg om tidigare, som går med mig jazzspelningar, ofta med ett vinglas i högsta hugg, som spelar Motown, lagar underbar mat, och har ett hjärta av guld, skinn på näsan, och alltid ett skämt på tungan.

Chloé, min lilla flummiga, exotiskt döläckra, tatuerare, som är täckt av alla möjliga motiv, som väljer vänner efter numerologi, tror på andar, skaffar en guldtand för att hon känner för det, leker rockstar med alldeles för stökiga män, men som alltid, alltid, älskar sina vänner, och som alltid, alltid bara är ett telefonsamtal bort, om man behöver henne.

Babymama L, som alltid orkar bry sig och oroa sig för mig (och den ständig föränderliga strömmen av män som jag lyckas hitta på något mystiskt sätt). Som alltid har något pyssel för sig, som gillar att fixa tema-middagar, eller sitter uppe till tre på natten för att göra marsipanrosor till sina cupcakes, eller som nu, syr en enorm Black Swan inspirerad fjäder och tyllhistoria till en Attitude-mässan. Och så hennes dotter, min älskade lilla prinsessa, som kan göra vilken dag som helst bra.

Friday, min mentor, livscoach och vän, som fikar med mig i timmar och pratar om musik och män. Som är ambitiös, driven, och peppande, alltid med något projekt på gång, eller en spelning i veckan.

Julina, min älskade, älskade Julina, som jag känt sedan jag var 12 år gammal, och som alltid gör mig glad, som skickar små söta sms, och som har världens finaste skratt, och lägger ned alldeles för mycket tid och omtanke på sina vänner, som är hysterisk och högljudd och som bär sina känslor utanpå, precis som jag gör.

Min söta Vixie, himlagrannen som känner igen ett ordregn när hon ser det, som skriver sånt som känns och som är Vetandes. För närvarande sitter hon nere i Frankrike, pluggar och njuter av livet, och bara det gör mig glad. Och så Ellie, Millais, Mikey, Mio, S&P i Dublin, Jamie i Oslo, Miani i Sydney, syster med pojkvän, amerikanare som stannat i hjärtat sedan min workshop där 2008, ex som fortfarande bryr sig och vill att man är lycklig, och alla dessa andra återkommande människor som är överallt, som får vardagen att gå runt och lite till.

Nu ska jag på middag med två av de där andra. Och sedan är det spelkväll. Sedan kanske jag går ut. Och imorgon ska jag spela/skriva musik med Cirby i några timmar. Förstår ni? Människor liksom. Och vad är kontentan av allt detta, för er meningslösa, namedroppande? Jag vet inte, men jag försöker ju som sagt påminna mig själv om att jag klarar mig. Att bara för att det känns ensamt utan honom så är det inte så. Faktiskt. Sedan fungerar det ju mindre bra vissa stunder. Men bara för nu, kan vi inte låtsas att det är så. Att man klarar sig.

angående ouppnåeliga drömmar som håller en vaken...

Jag måste göra två saker:

Skriva något relevant. Alltså inte något om pojkar som gör det svårt att andas eller så. Skriva något riktigt jävla fantastiskt. Med lager. Och syfte. Och som samtidigt är väldigt mycket jag.

Skaffa recensenter/referenser. Relevanta sådana. Just nu har jag, om jag riktigt skämmer ut mig själv/bönar och ber/och lämnar ut mig för allmän beskådan och förlöjligande, tillgång till,

- ägaren till en av de viktigaste litterära affärerna i Stockholm
- en Dramaten-skådis
- min fd lärare i scenisk gestaltning
- ännu en svensk skådespelare
- rektorn till en estetisk skola

Men nu, mina kära vänner, nu jävlar gäller det att våga försöka, eller snarare våga misslyckas. Detta är dessutom ett långtidsprojekt, något jag inte är världsbäst på att fullfölja. Men det kliar i fingrarna, river i lungorna, ger mig fjärilar i magen och får hjärtat att slå för fort för sitt eget bästa. Som tur är så är det en dröm som finns kvar. Som inte ska någonstans. Åh, tänk om jag skulle våga? För en gångs skull i mitt liv, verkligen, våga.

Kameliaflickan goes lite kultur&jul.

Råkade köpa ett till exemplar av Jane Eyre, trodde att jag hade den på engelska hemma, men så var det visst inte. Jag är hopplös ibland. Gör såhär relativt ofta, blir lätt så när man har för mycket böcker och helst läser klassiker, och ännu mer gärna läser klassiker man redan läst dussintals gånger. Sist det hände så var den en biografi om Schubert som jag hittade på ett antikvariat och blev förtjust över. Tills jag kom hem och såg exakt samma bok ligga i vardagsrummet.

Den här gången insåg jag det först efter ett halvt kapitel, då fraserna tedde sig alldeles för bekanta. Har bra ordminne och världens sämsta bildminne. Kan förklara varför jag aldrig kommer ihåg om jag har ett exemplar hemma eller inte, den delen är rätt suddig. Kameliadamen däremot, den samlar jag ju på, så den får mer än gärna följa med hem några gånger till.
Tills jag hittar någon ny bok att samla på det vill säga.

Kameliaflickan goes kultur: Var ju som sagt på Fotografiska i lördags, så här kommer lite julkappstips!

Till mannen/hustrun
Fotokurs för föräldralediga på Fotografiska: för strax över 2000 kr får man ett kreativt, utbildande tidsfördriv där man också får ha med sig och dokumentera sin älskade bebbe.

Till pojkvännen
För 1350 kronor kan din karl, förutsatt att han gillar djur (men visst gillar de alla discovery channel?), få ett signerat exemplar av bilder, med alla de fantastiska djurporträtt av Nick Brandt som just nu går att beskåda på Fotografiska.

Till flickvännen
För plus minus 400 kronor så kan din sötnos, få ett årskort till sitt favoritmuseum i Stockholm!
395 kr för studenter/ 495 kr för icke studerande på Fotografiska
400 kr för enskilt medlemsskap/ 225 kr för juniorer under 30 år på Nationalmuseum
(då ingår även inträde till Magasin 3 Stockholm konsthall och till Moderna Museet)

Skäm bort henne ordentligt och ge henne båda två!

Till bröllopsparet
Ett abonnemang på Operan eller Konserthuset vore väl inte helt fel? Priserna varierar beroende p arrangemang (plats, dag, sittplats) men garanterar alla ett kulturellt år 2012, för cirka 2 000 kronor och nedåt.