det kommer göra ont, eller hur?

Du kommer säkert inte ihåg det här, men en gång när vi var hemma och satt i soffan, så sade jag något, jag minns inte vad. Och du stannade upp och såg mig rakt i ögonen och sa: jag är inte E.

Och så stannade jag också upp och tittade på dig och tyckte att du var det vackraste, den bästa, mest godhjärtade, fantastiska man som någonsin skapats, och så tog jag ditt ansikte i mina händer och kysste dig innerligt och länge. Och sedan sade jag att: nej det är du inte. Verkligen inte.

Och ni var världar ifrån varandra, jag var så långt ifrån att vara det jag en gång var med honom, och jag var så tacksam för det, för att jag hittat någon som ser mig, tar hand om mig, och är så bra mot mig. Som gör mig lycklig och får mig att känna mig speciell.

Men nu så undrar jag om du ljög då, eller om jag ljög för mig själv, för du får mig att känna mig precis som han gjorde. Du får mig att vara allt det han fick mig att vara. E och jag slutade väldigt illa, och jag hade precis blivit mig själv igen när du och jag började dejta. Nu känner jag hur allt går åt helvete, hur jag tappar grepp om mig själv, och jag vet inte vad jag ska göra åt det. Du hade i vilket fall fel; du är på så många sätt, precis som honom.

Skillnaden är väl bara att han var ärlig mot mig med en sak, och det är att han är en dålig person. Han var ett manipulativt, själviskt as och han visste om det. Jag visste om det. Men på den tiden trodde jag att jag var likadan, jag gav mig in i leken och trodde jag tålde den. Nu vet jag bättre.

i don't believe that anybody feels the way i do, about you now.

Jag är bortom förvirrad över vad jag ska göra just nu. N och jag har kommit till något slags jobbigt vägskäl. Och han säger bara sånt som är svårt. Typ att han varannan minut vill köpa det där huset på landet, och skaffa barn med mig och ha en alldeles egen trädgård. Och att han varannan minut inte vet alls, och känner att han är för gammal för mig. Vilket jag inte förstår hur han kan känna.

Och sedan så säger han att han är rädd för:

att välja fel.
att störa sig på småsaker.
att jag ska störa mig på honom.
att han inte ska älska mig.
att jag inte ska älska honom.
att vi ska tröttna på varandra.
att han ska överge mig.
att han kommer bli olycklig.
att isolera sig med mig ute på landet.
vad människor ska tycka om oss som par.
vad mitt förflutna gör med mig, och hur han ska klara det.

Kan ni förstå det här? Kan ni förstå hur det är att höra allt det där, och ändå höra att han inte vill vara utan mig? Kan ni förstå exakt hur liten och obetydlig jag kände mig, och att den enda jag egentligen hörde var att det han inte vet, är om jag är rätt. Och att han tror att någon annan kanske kommer vara det. Det som sårade mig mest, var väl att han bryr sig om vad andra tycker, som om jag inte är bra nog. Han har aldrig gjort mig så ledsen förut. För jag har alltid vetat att jag inte är bra nog, jag var bara dum nog att tro att han kände motsatsen, och att han alltid skulle få mig att känna att jag är det. Så jag frågar honom vad fan han gör här, och varför han inte bara går någon jävla gång. Han påminner mig om att det inte är så enkelt, och att allt inte är så svart och vitt. Men jag vet inte.

Jag vet inte vad jag ska göra för att han ska sluta stänga mig ute, och jag vet innerst inne att jag inte borde försöka, för att jag kan inte ändra vad han känner (och vad han inte känner). Och jag vet inte hur han ska sluta vara rädd, och jag är allra, allra mest sårad av denna fortsatta brist på tillit han har, för att jag bara vill det som är bäst för oss. För att jag inte vill isolera mig med någon, och att jag inte ska tvinga honom vara kvar med mig om han är olycklig, och på att jag inte vill ha ett liv med någon som inte älskar mig. Jag har svårt att förstå hans synsätt på livet. Jag vill leva helhjärtat, med misstag och allt, och jag tror att jag mår bättre av att verkligen gå sönder fullt ut och känna att jag lever, än att konstant gå på tå och vara försiktig.

om jag är vaken för länge så ringer jag dig tillslut.

Jag tänkte skriva om varför jag inte verkar bli klar med honom. Om det där som gör att vi kommer tillbaka till varandra. Det magnetiskt, elektriskt, frustrerande, självklara som vi har, och som gör att jag inte riktigt litar på mig själv med honom. Som gör att jag inte vet vad som skulle hända om han knackade på min dörr mitt i natten. Eller kanske är det att jag vet exakt vad som skulle hända, vad som alltid händer, och vad som tycks vara oundvikligt om vi är själva med varandra. Allt det tänkte jag skriva om.

Men just ikväll så känner jag inte så. Vissa dagar kan jag skaka av mig oss, och han sitter inte inuti på samma sätt som annars. Eller så gömmer jag kanske honom så långt in att han inte känns lika tydligt, för att det är enklare så. För att han är med någon som inte är jag, och för att jag ska få plats med någon som inte är han. Och så tänker jag att det kanske inte är så att vi är sådär speciella för varandra, att alla dessa tusen ord om kärlek, kanske har jag bara hittat på dom. Kanske vill jag bara känna så för att ha något att skriva om, de dagar och nätter då jag inte kan eller vill skriva om N. Men sedan tänker jag på innan N (för det fanns så mycket av mig och J, så väldigt många dagar och nätter, som bara var vi) och på allt jag skrev då. Och sedan tänker jag på att jag kanske kommer glömma J helt en dag, efter som att vi aldrig fick ha varandra på riktigt, men alltid minnas N.

Och det känns så konstigt. Låter konstigt i tanken, och ser konstigt ut på papper. För J var här först, en del är ännu helt och hållet hans och han är fortfarande kvar, om så bara litegrann. J är ju J. Och jag är ju jag. Men så kommer de här kvällarna då vi känns alldeles för långt borta, för att någonsin ha varit ens i närheten av på riktigt. Då jag tänker att en dag är vi ingenting för varandra, för att vi aldrig var tillräckligt när vi väl fanns. Sedan så tänker jag på om det är vad jag vill. Om det är vad han vill?

Nej, nu måste jag verkligen sluta tänka på det här, ringa och säga god natt till N, och sedan sova. För långa nätter slutar aldrig bra.

att vara eller inte vara.

Det är det där med dina händer. Och mina. De är som gjorda för varandra.
Och allt det fina du säger, allt det vackra i din blick.
Men de där händerna. De är stora och starka och trygga.
De är lena och svala, men med förhårdnader från all träning.
De lugnar mig, som ingenting annat.
De är kärlek och sex, och närhet, men ändå frihet på samma gång.
När du väl är där, är du så nära, N. Så nära.

Men jag kommer ändå somna i min egen säng ikväll, för jag vet inte riktigt om jag borde somna med dig längre. Hur gärna jag än vill ligga där med din mjukt muskulösa kropp, hud mot hud, armar runt mig hela natten, kyssar mot det där stället bakom örat, precis där halsen börjar. Dina andetag i mitt hår, dina hjärtslag mot min rygg, och de där självklara älskade händerna inslingrade med mina små, så somnar jag här istället.

Jag kysser dina högra hand, varje liten millimeter, och dina handleder också, som jag tycker om minst lika mycket, och sedan kysser jag dig, mycket mindre än jag vill, och andas mot din hals alldeles för kort stund, och sedan säger jag god natt och går och lägger mig här. Utan dig.


Varför kan du inte bara välja mig?

att vilja ha barn.

I lördags mötte jag upp vackra babymama L och 2 åriga (snart 2 och ½!) guddottern (hon är inte döpt, men ändå, jag utnämnde mig själv till det innan hon var född). De är två av de där älskade personerna som jag hatar att jag inte hinner träffa tillräckligt ofta, men som jag tänker på och saknar varje vecka. Jag och prinsessan åkte ut till Haga parken och Fjärilshuset. Det var en fin höstdag, med blå himmel och sol. Hade dock glömt bort exakt hur varmt det är där inne i växthuset. Vi mötte en mamma i dörren som skulle ut, och hon var helt genomvåt av svett. "Jaha, oj, vad är hennes problem" tänkte jag lite hånfullt. Inte lika hånfull tio minuter senare när jag kände hur byxorna var fastklistrade mot min kropp, mitt hår började bli frissigt av fukten, och sminket nästan rann på mig. Löste det genom att byta rum (och därmed temperatur) ofta.

Lilltjejen uppförde sig hur fint som helst (okej då, i presentshopen som de fyllt med alldeles för mycket fantastiska leksaker, så gick hon kanske lite crazy, men hon lyssnade och lade tillbaka saker där hon tagit dom. Sötnöt.) När någon visade henne en stor spindel så ställde hon sig och sjöng imse vimse högt för alla som ville lyssna, pratade väldigt länge med papegojorna, men när en fjäril satte sig på min axel så såg hon mest väldigt skeptisk ut, och uppmanade mig att "ta bott den Nanna, ta bott den fälillen!" Och när en annan visade henne enorma tusenfotingar, skorpioner, och riktigt stora vandrande pinnar, så lade hon sin lilla haka, i sin lilla hand, och blinkade stort med sina långa, mörka, täta ögonfransar och sa "Men Guuud!" vilket fick alla att skratta. Hon är så fin L's lilla flicka. Säger hej och hej då till alla, både djur och människor. Sedan åkte vi tillbaka, och oj, vad glad hon blev av att få träffa sin söta mammis. Vi fikade och jag lovade mig själv för typ hundrade gången att inte låta det gå för långt emellan gångerna vi ses. Är så svårt bara att få ihop babymamas skola, Linens dagis och mitt jobb/skola tidsmässigt. Hjälper ju inte att vi bor på varsin sida av staden.

I övrigt så har jag varit sen den här månaden, igen. Ja, ni vet vad jag menar. Och jag hoppas någonstans innerst inne alltid att kanske, kanske, och det blir en sån konstigt blandning av lättnad och besvikelse när den ändå kommer. Jag vill också ha en liten. Som L kan ge mig tips och råd om, och som prinsessan kan säga "men guuuud" till och busa med och sjunga för. Och visst, jag kanske inte befinner mig i den mest ideala situationen för att skaffa barn, eller den mest optimala relationen. Och kanske är det lika bra att slippa sitta där och få det ännu mer jobbigt med N, skaffa ett barn som han nog inte vill ha. Så därför gör jag inga riktiga försök, sånt ska man vara två om. Men när den bara är sen, för att den är sen, och man innerst inne vill det så mycket, då är det lite ledsamt när det inte är så.

att älska någon som en gång älskat dig också.

En kväll i september.

J: Hur mår du annars? Hur har du det?

K: Jag är lycklig, jag lovar. Det kanske inte verkar så just nu, när jag ligger här med dig och gråter, men jag är verkligen lycklig nu. Han gör mig väldigt lycklig.

J: Hur känns det då?

K: Konstigt. Jag är inte van.

Och då tittar han väldigt, väldigt kärleksfullt på mig, ögonblicket är vackert och bitterljuvt, för det finns en sorg i de där blåa ögonen, under hans ljusa ögonfransar, när han för första gången under samtalet rör vid mig.

J: Vänj dig, säger han bestämt och smeker min kind mjukt.

Och de där två orden, utöver den gången han sade de där tre orden som är större än allt, är bland det finaste han sagt till mig. För att han vill och tycker att jag förtjänar, och borde vara lycklig. I samma stund undrar jag om han vet att jag är år ifrån att sluta älska honom.

att behöva lämna sin framtid och ringa sitt förflutna.

Ja ni. Min natt var ungefär 5 timmars telefonsamtal med N och J. Det ena innehöll att jag äntligen tog steget att förklara och berätta om allt som faktiskt inte gör mig lycklig, för N. Allt det där som gör att jag verkligen inte kommer orka. Och N, mumlar att han inte vet någonting, men att han inte vill vara utan mig. Lite så. Så jag lägger på vid halv 4, när rösten och hjärtat sviker mig och jag verkligen inte kan bita mig i läppen, och svälja tårarna längre. Så är det slutet, slutet? Jag vet faktiskt inte än. Men det kan vara det. Troligen är det så. Jag vet inte vad jag ska göra längre. Nu när, att vara kvar, känns lika svårt som att lämna. Det kommer alltid, alltid, alltid, att komma tillbaka till det här. Till allt han inte vet.

Och sedan då. Det där oundvikliga samtalet med J. Herregud vad jag har sagt saker. Han har ju träffat någon. Har jag berättat det för er? Någon som han tycker jättemycket om. Vilket är helt okej. Typ. Ta det inte fel, jag vill verkligen att han ska vara glad, jag älskar honom, så det är klart jag vill det. Men jag är ju inte klar. Med oss. Jag har så svårt att tänka mig ett liv som inte kommer innehålla honom mer, någonsin. Där allt vi någonsin kommer ha, är det vi redan haft. Jag hade precis bearbetat, vant mig vid och förstått att vi behöver vara ifrån varandra. Att vi verkligen behöver tid utan varandra, att det är vad som är bäst för oss båda två. Men jag hade alltid tänkt att det var just nu. Att det skulle komma en tid efter det. Min kropp och mitt hjärta klarar inte av, att vi aldrig mer ska älska varandra. Så vi pratar i telefon till halv 7 på morgonen och jag säger alldeles för mycket.

Så ja, i slutändan förlorar jag båda två. Det är summan av det hela, av alla nätter, alla texter, all jävla kärlek. Ingen Darcy. Ingen Watson. Bara en väldigt, väldigt besviken och uppgiven Kameliaflicka. Med alla dessa förhoppningar, och drömmar, känslor och längtan som inte har någonstans att ta vägen. Som inte hör hemma hos någon och ingen har plats för längre. Åh, jag vet inte var jag ska gå. Eller hur, för den delen.

att inte kunna släppa taget om saker som bränns.

K: Om dina ovan nämnda funderingar, skulle leda dig 110% bort från mig, så hoppas jag att något en dag leder dig tillbaka.

J: Har ju redan sagt för längesen att jag, vad som än händer, inte tror att det här är över än på ett bra tag...

K: Jag vet. Visste bara inte om det fortfarande gällde.

i have given and got none, still i'm driven by something i can't explain.

Det regnar utanför. Dripp dropp låter det. Det är ett eftertänksamt regn. Kanske har molnen lika mycket i huvudet som jag denna afton. Jag har hunnit med en hel del idag, både shopping, lunch, gymmet, inlämningsuppgift och lång kvällsfika med Julina. Hon är min äldsta vän, och definitivt en av de mest unika människorna jag känner. Vänta lite, måste bara skicka iväg ett sms till henne och berätta det.

Så, klart. Var var vi nu... jo, hon är en sån där brutalt ärlig, varmhjärtad, högljudd, lite lätt hetsig (precis som jag) och underbart egen person, med en integritet och inre styrka som inspirerar och stärker mig. Jag tror nog att vissa kanske inte förstår sig på henne, men dom är det faktiskt bara synd om. Hon har dessutom världens, och nu överdriver jag inte, världens mest fantastiska skratt. Det är precis exakt som hon är. Högt, och öppet, och ärligt och innerligt och hjärtligt.

Vi har pratat om männen i mitt liv (jo, i ärlighetens namn så är de fortfarande två stycken, hur mycket jag än försöker intala mig själv att det inte är så) och jag känner mig väldigt orolig och förvirrad just nu. Helst av allt skulle jag landa med N och glömma J helt. Men N är inte här (just nu inte alls, men för det mesta inte tillräckligt heller) och jag saknar honom. Och J har gått vidare, men ändå inte, alla dessa sms låter mig inte riktigt glömma, och de text-samtalen blir oroväckande långa de kvällarna som N somnar fort och lämnar en väldigt ensam och fundersam Kameliaflicka. Jag vill inte lämna N. Vill inte. Och jag kan inte gå tillbaka till J. Det kommer inte fungera. Så nu ligger jag här, och lyssnar på långsamt regn som inte vet riktigt var det ska falla, och när det landar låter det besviket.

Jag börjar tro (inse, förstå, känna) att N verkligen inte är redo. Och att det inte spelar någon roll hur många perfekta dagar och nätter vi har, eller hur länge jag stannar kvar, han kommer ändå inte vara det. Och jag tror inte att det handlar om mig, jag tror att jag är det enda i vår relation han är säker på, som han vill ha, och längtar efter. Det är allt det andra. Som jag inte kan ändra på. Som inte är jag. Och även om han vore redo, om han visste, så vet jag inte vissa kvällar. Jag har vissa tankar angående J som jag inte vågar skriva ner än, för då blir de kanske mer på riktigt och det vet jag inte om jag vill. Om jag orkar och klarar av. Jag tror däremot att jag måste hitta en väg, och ett sätt att ta mig bort från N. Styrkan och motivationen att gå. Från världens vackraste, finaste, smartaste, tryggaste mest älskvärda man. Från den jag såg hela min framtid med. Från det närmaste jag någonsin varit lycka.

Kanske var jag inte heller redo.

saker som inte är du.

Hej mina finaste. Förlåt för mitt lilla utbrott häromdagen. Igår var jag som sagt i skolan, och det kändes jättebra. Himlen var klarblå och solen sken så det kändes som att världen var med mig. Lyckades också hitta en annan estet, nämligen en teaterkille som jag klickade hur bra som helst med. Vi åt sushi efteråt och pratade om kultur och dylikt. Visade sig att han jobbat i biljettkassan på Stockholms Stadsteater Skärholmen, och sett mig spela Plåtis i Trollkarlen från Oz. Han till och med mindes att han tyckte jag var riktigt duktig haha, det ni. Tror nog han ansträngde sig lite också för att vara snäll mot sin nya klasskompis, eller vad tror ni?

Om ni vill titta in en musikalshow som han är medregissör på så kan ni bege er ut till Vällingby Teater, eller klicka in på: Razzledazzle för mer info och biljetter. Spelas till den 10 december!

Sedan sprang jag runt på staden och letade efter den där jävla duffelkappan som en idiot. Kom hem med lite annat. Ska tillbaka idag och luncha med mamma, samt fortsätta letandet. Har en Boomerang och en mockajacka med päls till vintern, men skulle gärna ha något mer neutralt också. En stor dunjacka är extremt otymplig i ute/föreställnings-sammanhang och en päls är... ja, allt annat än neutralt.

Efter det så gick jag, Minnie och Minnies pappa O till Glenn Miller Café pch lyssnade lite på en bekant vars kvintett spelade fin, fin, fin jazz, och sedan begav vi oss till stammisstället, drack vin och åt ost och kex. Jag drack dock läsk hela kvällen, då jag i princip inte är sugen på alkohol längre. Har också slutat känna mig sugen på kött? Jättekonstigt. Om jag inte visste bättre skulle jag tro att jag är gravid, min kropp beter sig så konstigt.

Nu ska jag göra mig i ordning lite snabbt. Ska även ta mig till gymmet i eftermiddag då jag bara hann gymma en snabbis igår.

Hörs sen darlings!