i don't want to put you in a cage, i want to love you.

Lite som en fågel som har landat någonstans vackert. Så ser min hand ut i hans. Jag tänker det ofta, att det ser ut som en sparv, aldrig annars, bara i hans. Den ser både mer skör och stark ut på samma gång. Konstigt.

Jag försöker hålla avståndet. Men längtan efter tusen kyssar och té blir för stor. Jag skyller på hösten och kryper ihop hos det vackraste jag vet, ännu en söndag, för hur ska man annars klara av ännu en vecka? Men jag slappnar inte riktigt av, jag börjar snarare maniskt prata om att allt kanske bara är på låtsas och vi kanske inte alls är menade för varandra. Men sedan tittar jag på honom, och jag tänker att hur ska jag någonsin hitta någon som är lika förbannat jävla vacker? Hur ska jag ens kunna se åt andra män igen? Och jag vill ha händerna i hans lockar för de är bohemiska, och poetiska och filosofiska på samma gång, och jag bara älskar det. Och jag älskar att stanna upp mitt i sexet, och sedan ligga i timmar och bara hålla om varandra, kyssa varje centimeter av varandras ansikten, axlar, armar och händer, allt man kommer åt, om och om igen, och sucka eller mumla lite lyckligt. Avsluta det hela först efter hundra sådana kyssar, meningsfulla samtal, barnsliga skratt. Och jag älskar att vakna till mitt i natten, och se honom ligga bredvid mig, och jag liksom dör lite för helst av allt vill jag väcka honom så jag får se hans underbara ögon och kyssas ännu mer, och jag älskar att när vi sover så är det alltid med hans hand på min rygg, eller min på hans mage, eller, som oftast, hand i hand. Eller bara ligga vaken i sovrummet och låtsas att man fortfarande sover, för att man älskar ljudet och känslan av att han är precis i rummet bredvid, och då kan ingenting någonsin inte bli rätt.

Jag försöker hålla avståndet. Flyga fritt. Men det enda jag vill, efter en lång vecka, efter en kall dag, alltid - är att få landa hos min älskade. Landa med honom.

Stå och hålla om varandra framför frukt och grönt på ica, för att man måste få vara nära, för att man instinktivt hamnar där om man tittar på varandra för länge. Sitta i soffan lite halvt i hans famn, mitt huvud på hans axel, hans hand i i mitt knä, och bara vara. Kyssas i fem minuter varje gång man ska släppa den där omfamningen, eller resa sig upp, eller lämna sängen, eller byta sida av diskbänken. Men landa. Jag vill bara få göra det. Med honom. Känna att jag är mer mig själv än någon annanstans, tryggheten i att man andas tillsammans, och att ingen av oss är på väg någon annanstans än tillbaka.

pojken som älskade.

Innan R fanns det A. Det varade hela 2 månader, han var 17 och jag var 14, och jag tyckte väl att det var lite häftigt. Mamma och pappa tyckte inte om honom heller, och det gjorde såklart allting ännu bättre. Vi bråkade nästan hela tiden, men skrattade lika ofta, och vi trodde nog i alla fall att vi var kära, för vi hade sex i en vattensäng ute i Hässelby strand och han brukade sjunga om kärlek för mig när jag skulle sova, och han är än idag en av de som kysser bäst. Men sexet var väl inte så fantastiskt för veckan efter gjorde vi slut, och vi är fortfarande inte överens om vem som faktiskt avslutade det.

Innan honom, fanns P, och vi var 12 år gamla och grät så fort någon behövde resa ifrån den andra, och ringde långa, dyra, samtal varje kväll, och han skrev 30 sidor med pyttesmå bokstäver om hur mycket han älskade mig, köpte röda rosor och nallebjörnar med hjärtan på, och när jag gjorde slut med honom, då blev han av någon anledning så förstörd att han 4 år senare fortfarande blev förbannad över min vänskap med hans bästa vän, och än idag är förbannad och bitter, och tidvis skriver hatiska saker till mig.

Sedan träffade jag R. Min första kärlek, som egentligen inte var min första kärlek. För jag var nog aldrig kär. Inte som i E. I E var jag tonårsbesatt, destruktivt, beroendeframkallande, himlastormande, vi-är-större-än-världen-kär. Så R var nog egentligen min första riktiga pojkvän. Vi träffades i en rulltrappa. Han åkte ner och jag åkte upp. Sedan spenderade han timmar i stan med att i princip gå runt tills han hittade mig på ett café. Vi bytte nummer. Och. Ja.

Han var en av de finaste, mest kärlekstörstande människorna jag någonsin träffat. Han är latinamerikan, adopterad av ett svenskt par ute i Nacka med pengar. Ett stort hus, och en mamma som hade ett jobb lite på låtsas, tre båtar, sommarhus i Marbella, och vackra, ibland hopplösa försök från deras sida, att få honom att känna sig älskad. Vilket han aldrig riktigt gjorde. Fast hans pappa hade världens snällaste ögon och hans mamma lagade världens mest fantastiska mat, och de liksom alltid verkligen ville nå fram till honom.

Vi träffades när jag var 14 och han var 15, och höll ihop i 2 år. Under de två åren sov vi nästintill aldrig utan varandra. Vi lagade mängder med dyra sena middagar, åt middag på Gondolen, och andra restauranger som tonåringar tror att vuxna par äter middag på. Han gav mig frukost på sängen nästan jämt, och han spenderade varje dag med att ge mig exakt allt jag ville ha eller pekade på. Var jag ledsen gick vi och shoppade kläder. Åt mig. För hans pengar. Han köpte smycken och 101 vita rosor och tände lika många ljus i hela rummet. Han skrev låtar till mig. Och han grät för mig. Mycket. Och jag då? Jag var aldrig nöjd. Aldrig någonsin. Jag gjorde illa honom mentalt och fysiskt, och jag var aldrig någonsin ens i närheten av att vara lite nöjd.

Jag träffade E medans vi fortfarande var tillsammans. Och jag visste att om jag inte gör slut nu så kommer jag med all säkerhet att vara otrogen.  På hösten åkte vi till Thailand tillsammans, jag och R, och det var väl då det verkligen var oundvikligt över. Han ville köpa en förlovningsring åt mig, och när vi kom hem så skickade han bilder på lägenhetsplanlösningar och pratade om att flytta ihop. Så då sade jag att jag inte ville mer. Och då stängde han in sig i sitt rum och grät så han skrek i två månader, innan han kom över med alla mina 12 julklappar som han redan hade hunnit köpa. Och så grät han ännu mer. Och jag var redan kär på riktigt i någon annan.

Senare, när E krossade mitt hjärta, så låg R och tröstade mig när jag grät ut min själ, och mumlade att "jag fattar inte att jag gör det här, att jag ligger och håller om den jag älskar, för att hon är ledsen över någon annan, jag fattar inte vad jag håller på med..." Så fruktansvärt fin var han. Pojken som älskade.

Och efter E, ja, världen blev aldrig någonsin som innan och helt plötsligt insåg jag, jag förstod, alla sångerna, och filmerna, och kärleksbreven, och allt, allt, allt som folk sagt till mig och som jag sagt tillbaks, men innerst inne aldrig riktigt känt, eller ens vetat vad de menat - allt visste jag nu. Och efter E så kan jag inte tänka mig något annat heller.

parting is such sweet sorrow, that i shall say goodnight, 'til it be morrow.

Nr 38: för att trots att din vecka är, gå upp 4 på morgonen, åka till Oslo, tillbaka hemma sent, upp och jobba vid 8, handbollsträning direkt efter, sammanställa jobbpresentation hemma, upp och jobba, sent kvällsmöte, hemma vid 1, match 6.30 följande morgon, jobb och sedan en match till direkt efter det - så ringer du mig i princip varje kväll och säger godnatt.

Du multitaskar och skickar siffrorna, gör räkningarna, packar, diskar, eller går igenom hela den där jobbpresentationen med mig i telefon, men du ringer varje kväll och säger godnatt. Eller som idag, när du haft en sån där helvetesfredag då du inte bara gått upp vid 5 på morgonen, utan dessutom godnattpratat med mig till halv 3 och bara sovit 2 timmar, kört match, jobb, match, kommit hem och däckat av utmattning - ändå ringer mig halvt i sömnen när jag skickar ett godnattsms vid ett på natten. För att mumla ett godnatt och fråga vad jag gör och säga att du ringer imorgon och att du saknar mig.

Därför, och minst 37 andra anledningar.

en dag?

Det är meningen att jag ska läsa En Dag. Ja, ni vet, boken av David Nicholls som alla prisar så. Men det går inte så bra. Och inte för att jag är sån. Jag läser faktiskt freakishly fast som pappa brukar säga. "Vanlig litteratur," vilket jag räknar den här boken som, läser jag defintivit fortare än medel. En bok på 300 sidor tar som mest 3 timmar. Och det här säger jag inte för att lovorda mig själv, utan mer så att ni ska förstå. För det här går inte. Inte för att boken är dålig, har knappt lyckats bilda mig en uppfattning, då jag stannar upp efter varannan sida och tänker på honom. På J. Och det känns väldigt oroväckande. Det stör mig. Har ni läst utdragen från olika recensioner? Alla, och då menar jag verkligen alla, nämner vilken fantastiskt romantisk historia detta är. Och det fungerar ju faktiskt inte. För det är ju som sagt, över.

Och ändå. Ändå detta konstanta kopplande till oss. Ändå dessa långa pauser då jag sitter med bokhelvetet uppslaget och liksom stirrar ut i luften, eller biter på nageln (biter och har aldrig bitit på naglarna tidigare) och tänker efter. På då. På nu. På J. Och så kommer den, den där hopplösa, omöjliga saknaden. Jag undrar var han är, och vad han gör, och jag ser mig om i det här rummet, och tycker att den som brukade vara hans sida av sängen är väldigt tom, och lägenheten är väldigt tyst. Och jag kommer på mig själv med att längta. Inte efter vårat knäppa, svåra, förhållande. Men efter honom. Min vän, och mitt hem som det var när han var en del av det. Och sedan känner jag något som jag verkligen inte borde känna, för det är lika hopplöst och omöjligt som saknaden, så jag gör vad jag kan för att komma bort från tankarna. Jag släpper boken som om den bränt mig, byter låt, äter något, gör något, vad som helst, som gör att jag inte fastnar minnen som inte spelar någon roll just nu. För vad jag känner är hopp. Hopp om att vi en dag kanske kan vara vänner igen, eller någon liten obetydlig (livsviktig) del av varandras liv. Hopp om att jag inte alltid (för alltid) ska behöva ha ett liv utan J. I skrivande stund skrattar jag nästan åt tanken. Det kommer aldrig gå. Jag vet det. Men ändå.

Jävla bok.

om kärlek.

Ja, så varför skriver jag nästan uteslutande om kärlek? Jag skriver om kärlek, för att när jag läser om kärlek, om kärlek som känns, då sjunker hela min bröstkorg liksom ihop, och jag kniper ihop ögonen, för att det av någon underlig anledning hjälper mig att hämta andan igen, och så ser jag och känner jag hur all kärlek jag någonsin känt flimrar förbi, trehundratusenochåtta bilder på en hundradelssekund, och så måste jag påminna mig själv om att andas igen. Sedan öppnar jag ögonen och ler fast det ser ut som att jag ska börja gråta, och så fortsätter jag läsa. Om kärlek.

Därför skriver jag om kärlek. Och därför tänker jag fortsätta skriva om kärlek. Typ så.

(Nu måste jag bara hitta en karl som älskar att fotografera och kan fånga saker på bild som jag inte lyckas förklara i ord, för jag är bara mänsklig och bilder är inte min grej.)

du är nog den.

Jag är sjuk. De jävla halsmandlarna som vanligt. Så jag fryser eller kallsvettas, och klarar knappt av att äta. Jag orkar inte läsa i långa perioder för då får jag så fruktansvärt ont i huvudet. Jag är sjuk. Så jag gör ingenting fantastiskt, eller ens halvdant okej.

Jag äter inte middag på Duvel med ena bästa killkompisen, jag går inte på jazzspelning med Minnie, jag lunchar inte med S, kör inte spontan torsdags-utgång med Julina, vardagsshoppar inte med mamma, träffar inte mormor och dricker sherry, följer inte med vännerna på fotoutställning, tränar, eller gör någon av alla de andra sakerna man vill kunna göra.

Och N? Ja ni. Jag vet inte. Jag vet verkligen inte. Jag är kär i den mannen, så otroligt förälskad, när han låter mig vara det. Men frågan är om han någonsin, verkligen, kommer låta mig vara det?

I övrigt är det höst, min första höst utan J på 2 år, Melissa Horn har släppt ett nytt album, och ja, jag är sjuk. Sist jag verkligen var sjuk, så satt J med mig på akuten i 5 timmar, skjutsade till sjukhus dagarna efter, köpte filmer och blåbärssoppa, höll om mig, kollade till mig, älskade med mig. Och fröken Horn kommer av någon anledning alltid att vara J för mig. Jag tror att jag precis, äntligen, har börjat bearbeta det. Att han är borta. Att det är över. Och det är bra, så bra. Men ändå. Så in i helvete jävla vemodigt, sorgligt, och ledsamt. Det är rätt. Men inte fan är det enkelt för det.

God natt.

ett annat avslut. (för vad hände egentligen med J?)

De hade kommit över väldigt sent, J och vår kompis. För att jag inte kan sova, och verkligen inte vill vara ensam. Vi har lyssnat på musik och druckit tequila. Eller han har i alla fall gjort det. Du och jag har varit tysta, undvikit varandras blick, kommit med bittra kommentarer och gjort allt för att inte börja bråka. Och så tillslut kommer det. Det oundvikliga Samtalet.

Jag ligger i min säng. Vår gemensamma vän ligger bredvid och har somnat, en halvtimme in i vårat samtal. Du sitter på en stol och lyssnar på allt jag har att säga. Jag gråter, fast jag trodde att jag inte brydde mig längre, att jag var över oss, att jag var lycklig nu. Och då känner jag hur du tar min hand, och stryker den så outhärdligt försiktigt. Så jag säger förlåt, och förlåter, och berättar om allt jag älskat, om allt jag alltid kommer älska. Med dig, med oss. Och jag säger att jag förstår. Tillslut, när klockan är kanske halv 5 på morgonen, så sätter du dig på min andra sida av sängen. Och jag lägger huvudet på din bröstkorg en sista gång, rör vid den där förbannande gropen, kämpar emot varje impuls att följa efter din hud ner, och in under din skjorta. Ligger så stilla jag kan, för att inte kyssa dig, en sista, sista gång.

Det är mer än 3 månader sedan vi var såhär nära sist. Och säkert en månad sedan jag insåg att det var över. Men det är först nu vi pratar ut. Innan du går, när klockan är närmare 6 på morgonen, så pussar du mig på pannan. Och jag frågar sömnigt, mjukt och vemodigt, om vi är klara nu? Och då tittar du på mig sådär som bara du kan, och jag kommer ihåg allt vi någonsin har varit, och jag inser att helvete, vad vi har (alltid har haft) en konstig, destruktiv, underbar, stark dragning till varandra, fast vi inte borde, fast det verkligen inte går.

"Jag kommer nog aldrig vara riktigt klar med dig. Med oss," viskar du innan du går ut i hallen. Vår kompis har redan blivit väckt och gått, han vet att vi behöver den här sista stunden. Jag gömmer mig bland alla tusen kuddar och världens största täcke, och ser dig sätta på dig skorna igen, ser ljuset när du öppnar dörren, och ler så gott jag kan när den stängs. Och jag kommer alltid, alltid att älska dig.

och hur många gånger är en gång för mycket?

Jag har tänkt på dig, hunnit sakna dig på bara den här helgen, jag menade ju inte att jag vill vara utan dig, kan vi snälla glömma vad jag sade, låtsas om som om det där samtalet aldrig ägde rum, fortsätta som förut men inte lika intensivt, med mer distans, jag blev rädd, jag tror jag bara försökte skydda mig själv, men jag har saknat dig, har jag sagt det?

Så säger han, när jag ringer för att be om mina saker. De saker som jag så lyckligt och hoppfullt lämnat hemma hos honom.

Och så säger jag en massa saker. Om hur jag inte riktigt vet. Om att det nog inte kommer kunna bli som förut. Om hur en del av mig tycker att det redan är försent, jag har fått nog, jag orkar nog inte mer nu. Och sedan den där andra delen. Den som av någon jävla anledning, tycker att jag är skyldig honom mer, och att det inte vore rättvist att gå ifrån honom fast jag borde. Inte rättvist mot allt vi haft. Att jag är skyldig oss mer, att vi förtjänar bättre än det där avslutet. Frågan är bara om det finns en fortsättning.

Han frågar vad jag har tänkt under de här dagarna. Jag svarar, att det jag tänkt rent instinktivt är att vi har så mycket kvar. Som vi planerat. Som vi vill göra. Tillsammans. (Vad jag inte säger är att jag hatat att somna utan våra godnattsamtal, att jag har haft ångest inför tanken på att behöva vara utan honom, att jag är så jävla besviken och ledsen.) Och han säger att han tänkt exakt samma sak. Och han säger det igen, att han saknat ljudet av min röst, att han verkligen inte vill att det ska vara över, att det här året betytt för mycket, att vi gått igenom för mycket, att vi kan ju inte avsluta allt såhär.

Och jag känner tårarna i hjärtgropen, för det sade han ju förra veckan också. Allt det fina och vackra som sagts tidigare liksom svider i bröstkorgen. Allt det lyckliga och hoppfulla. För jag vet inte om jag kan tro på något utav det längre. Hur jag ska tro på det. Eller varför. Så jag skakar lite på huvudet för mig själv, och biter mig i läppen, säger godnatt och lägger på. Sedan gråter jag i brist på allt jag borde säga, och för allt jag inte fortfarande borde känna.

så hur nära är tillräckligt långt bort?

Och så gör vi slut. Eller, han gör slut. För att det är för intensivt. För att han låtit mig komma närmare än någon annan. För att han inte vet. För att han inte tror han klarar av att vara i ett förhållande. För att han är rädd av hur mycket vi ger, och tar, och får, och vill. För att vi pratat nästan varje dag i ett år. För att vi ser så mycket i varandra. Och han vill inte göra mig ledsen, (den mest uttjatade frasen som finns, alla mina män använder den alldeles för frekvent), inte förvärra saker för mig, inte göra mitt liv svårt, men han klarar inte av att låta det vara enkelt. Och han vill ha mig kvar, men inte sådär nära, och samtidigt så kanske det är fel att be mig om det, för kanske kan han inte ge mig det jag vill ha, så jag borde inte vänta på honom. Det är mer rättvist att låta mig gå, och få ett avslut, så att han sedan får ångra sig och tycka att han gjort sitt livs (hittills) största misstag. Att jag är en allt eller inget människa, och om han inte är kapabel att ge mig allt, så finns det kanske inget kvar.

Så säger han till mig en fredagskväll, när jag sitter uppfixad i en kompis trapphus, på väg att fira någons födelsedag. Så jag sitter där med mina paket och mina klackar och känner hur alla ord bara flyter ihop, och jag förstår ändå knappt vad han säger. Vi har varit här förut, eller i alla fall nästan, men den här gången trodde jag att han skulle våga, med mig. Faktiskt. Jag trodde att vi liksom betydde lite för mycket för varandra, för att han skulle kunna göra såhär igen. Trodde att jag var för speciell. För det har han ju också sagt, nyss, 100 gånger minst.

Så jag säger att jaha, då finns det väl inte så mycket mer att säga, tack och hej, ha det bra på fotbollsmatchen. Och han blir lite stressad och undrar om han kanske inte ska ringa senare, så vi kan prata igenom det mer. Och jag säger att nej, vi struntar i det här nu. För du kommer aldrig sluta leta efter anledningar att gå, och jag är trött på att ge dig anledningar att stanna. Och så lägger vi på. Och jag sitter där och känner hur det bränner och svider på samma gång, för med ett litet klick var hela min framtid typ borta. Och så blinkar jag bort tårarna, går in och äter fantastiskt goda tapas, och dricker massor med sangria. Sedan messar jag med mina vänner, och vid ett är jag i stan, träffar killkompisarna, trängs på Berns, shottar Fireball, dansar till musik jag inte tycker om, kramas och kindpussas med folk jag inte riktigt känner, får komplimanger som inte betyder någonting. Drar till Spy bar och gör ungefär exakt samma sak igen. Sedan får jag skjuts hem och somnar i min säng. Sedan vaknar jag och undrar, jaha, vad fan gör man nu då. Vad gör man dagen efter? Samma dag så dränker man sina sorger, men dagen efter så drunknar man själv i allt istället.

Men jag har världens finaste vänner. Det, har jag i alla fall.

att trippa på tå, för att lyckan är så skör.

Nej, vi är inte förälskade hela tiden. Och när man befinner sig så högt som vi gör, när man svävar i något sorts känslorus, så faller man ganska långt sedan också. Och slår sig ganska ordentligt. N är rädd. På många sätt nästan mer rädd än mig. Han har ett bagage på 7 år, en bruten förlovning och år av att älska någon som man kanske inte någonsin var kär i, bakom sig. Så han är rädd. Rädd för att vara med någon fullt ut, rädd för att känna, men ännu mer rädd för att inte göra det.

Det är inte lätt att vara kär i N. Även om han är det bästa jag någonsin haft, så kräver det ganska mycket av mig. Han är inte perfekt, även om jag tror att han är det ibland. Jag måste stå ut med att han prioriterar nästan allt framför mig. Vilket jag gör, för jag är så otroligt rädd för att någon ska behöva mig för mycket, och jag är fullständigt skräckslagen inför tanken att låta mig själv behöva honom.

Jag måste bekräfta honom hela tiden, för annars tror han att jag inte tycker om honom. Men jag får inte kräva någonting, någonsin. För då backar N fort som fan. Då blir han defensiv, introvert och markerar att här är mina murar, här får du absolut inte komma in. Han är livrädd för att jag ska försöka ändra på honom, eller ännu värre: tro att jag kan bestämma över honom. Så vad gör man då? Ska man lägga sina känslor på hög tills de ramlar ihop, så som han gör? Ska jag svälja mina ord, och sitta där i hans tryckande tystnad, och låtsas? Allt för att inte komma för nära.

Men han verkar inte förstå. Inte förstå att man inte kan trassla in sig i varandras hår, och andas varandra, och somna med kärleksfulla ord på sina läppar, och doften av oss på våran hud, och min hand i hans, alltid, alltid, alltid i hans - och ändå behålla något slags tryggt, behagligt, enkelt avstånd. Det går inte. Jag kan inte. Vet inte hur.

Och jag, jag har blivit sårad så många gånger att jag hela tiden letar efter en väg ut. Letar efter saker i hans röst, hans blick, hans formuleringar, som säger att nej, han är inte rätt för mig. Anledningar att backa, till något som känns mindre. Till en plats närmare marken, som kanske bara innebär skrubbsår och lättare blåmärken om man ramlar.

Jag vet inte riktigt hur det här ska gå, hör ni. Hur ska två personer som är så rädda för att vara olyckliga, förmå sig att våga vara lyckliga tillsammans? Och hur länge orkar, och kan, man trippa på tå runt nuet, när man helst av allt, innerst inne, bara vill få springa mot framtiden? Med min hand i hans. Alltid, alltid, alltid i hans.